H A N N A H F O R E V E R

Det kan vara så att jag håller på att genomgå en väldigt allvarlig identitetskris för tillfället. Jag sitter och letar efter utbildningar på antagning.se och jag, som för bara en vecka sen var säker på att jag skulle fortsätta inom litteraturvetenskapen och ta examen om lite mer än ett år, har nu helt plötsligt fått för mig att "globala utvecklingsstudier - det är någonting för mig det!" och "kanske man skulle ta och läsa europaprogrammet, det låter väl snitsigt?".
Det får mig att tänka på det här inlägget från förra året då jag upplevde i princip samma sak. Så vidare livsomvälvande var det dock uppenbarligen inte med tanke på att jag hamnade på litteraturvetenskap (eller "flum, flum, flum" som min syster kallar det) ändå och jag kan nästan försäkra er om att det kommer gå likadant i år. I höst sitter jag säkert där, på sol, skrivandes på min c-uppsats samtidigt som jag tänker "tycker jag verkligen att det här är kul eller är det bara kul för att jag får lära mig en massa nya saker och läsa en massa böcker?" och hör min storasysters röst "flum, flum, flum" i öronen.

Och allt detta när jag egentligen bara vill jobba. (Infoga lång, djup suck här.)

Nå, när jag letade i arkivet för att hitta det där gamla inlägget så hittade jag för övrigt bland annat de här bilderna;

De får mig att sakna Harry så himla mycket att det nästan gör ont i magen. Jag vill bara ha hans sällskap och få krama på honom och pussa på honom och lukta honom bakom öronen och höra honom spinna, för ser ni hur mysigt han tycker att det är när vi gosar eller? Gullisen.
Fy fan vad jag saknar att ha en katt!

Ett hem är nog inget riktigt hem utan en katt. Och jag lär aldrig inse vad jag vill göra med mitt liv.
(utöver att öppna ett katthem där alla stackars katter utan hus kan få komma och bo. Synd att det inte är någon lukrtiv bransch eller finns någon relevant utbildning för en sådan karriär.)

Christian har gått över till att kalla den där katten som jag vill ha för "vederstygglig". Två gånger har han uttryckt sig så, men så småningom tagit tillbaka det efter att ha varit smart nog att inse att jag på riktigt blir sur på honom när han säger något så urbota dumt.

Hur kan man kalla det här..;


... för vederstyggligt?
Hur?

Okej, jag känner mig nästan personlig förolämpad här. Det kanske inte är helt normalt?

Får. Inte. Bli. Crazy. Cat. Lady.

Dags för hemtenta igen. Det är min sjätte examineringsuppgift sedan jag började på universitetet och som på beställning när jag inte borde göra något annat än att plugga stenhårt och investera i min framtid så kommer mitt enorma sug för att skriva egna böcker (som annars gladeligen lyser med sin frånvaro just nu) i vägen för att skriva om andras.
Jag tror inte direkt att jag är ensam om det här, men jag känner mig verkligen aldrig så "inspirerad" och "kreativ" som när jag har en stor uppgift framför mig som jag helst av allt skulle vilja hoppa över.  

Istället för att jämföra synen på kärlek och äktenskap i Therese Raquin och Svindlande Höjder eller Madame Bovary och Pengar, som första uppgiften lyder, så löper min fantasi iväg till helt andra ställen och hittar på någon egen historia som låter helt fenomenal med underbara karaktärer och fullt trovärdiga miljöer och en intrig som faktiskt skulle kunna funka. Sen så skrämmer den upp mig genom att säga "om du inte skriver ner det här som jag precis kom på helt på egen hand så kommer det att försvinna för alltid och då kommer du aldrig att få det där genombrottet och så kommer du gräma dig i resten av ditt liv!" och då tänker jag att min fantasi är en riktig jäkla douche, men samtidigt så känner jag ju mig tvungen att göra som den säger, nu när den hotar mig och allt och så sätter jag mig och skriver istället för att göra hemtentan för jag är ju så illa tvungen!


Eller så försöker jag bara förhala. Vem vet!


(Ifånen är dock inget distraktion, det känns ju bra.)

Alltså, ibland blir jag så himla förvånad när jag läser vem som har skrivit förordet till böcker (hoppar dock oftast över dem eftersom de nästan alltid avslöjar alldeles för mycket om bokens innehåll och därmed förstör läsupplevelsen). Jag tänkte förr att det var om inte författaren själv så i alla fall översättaren eller någon annan som på ett eller annat vis hade arbetat med boken som skrev förordet, men tydligen så kan det vara vem som helst så länge denne någon är på ett eller annat vis litterärt begåvad.
Eller?
Har jag fel här? Har jag missuppfattat? Är detta något som man som blivande litteraturvetare eller förlagsredaktör ska ha koll på och veta? Va? Jag känner mig helt vilsen här.

Till min pocketupplaga av Dostojevskijs Brott och straff har Monika Fagerholm skrivit förordet. Tillåt mig att upprepa mitt "Va?" för jag fattar inte alls! I min värld är de inte det minsta kompatibla - en tung rysk tegelsten som är en av världens mest lästa böcker och drömlika böcker med ord som ljuvlig, förtjusande och liknande har inte nämnvärt mycket gemensamt i min värld - men det kan som sagt vara jag som inte fattar. Vad har hennes personliga erfarenheter med själva läsningen av boken att göra för en ny och ovetande läsare? Jag fattar inte och jag hatar när det händer, verkligen hatar.
Är detta något som alla förstår och bara jag har missat? VA?


(När vi ändå är inne på det här så vill jag bara påpeka att jag inte fattar varför man ska ha förord till böcker alls. Biografisk information formar alltid läsningen och hämmar läsarens tolkning och - tror jag - ännu mer så om det i förordet står av en författare man beundrar att "så här kände jag då och då" för då kan man kanske få för sig att det är så man ska känna. Uh. Dock hade jag gärna velat jobba som det, blinkblink.)

Titta!




Nu har jag slutligen gjort som resten av världen och skaffat mig en iphone! Emma och jag slog våra påsar ihop och skaffade en familjedeal inne på telenor igår. Inklusive försäkring så behöver jag bara betala 120 kronor extra i månaden och bara det att jag får slippa skämmas när jag drar fram mobilen är nästan värt det.

Hittills har jag bara laddat ner tre appar (Wordfeud, Draw something och Instagram) och tycker det är lite småjobbigt att smsa, så jag är inte direkt överfrälst. Den är ju kul, men den är inte riktigt guds gåva till mänskligheten om man säger så.

Vi får se om ett par dagar när jag har vant mig vid den lite mer om jag tycker annorlunda, men jag tror att vi kommer att trivas rätt bra tillsammans, även om vi inte passar ihop på bild.

Jag vill ha ett jobb.
Inte bara "jag vill ha ett extrajobb utöver mina studier så att jag kan tjäna lite extra pengar och köpa alla skor och böcker som jag vill ha", utan ett riktigt jobb. Ett jobb som jag kan försörja mig på, betala hyran och köpa lite finare saker för när jag känner för det. Ett jobb som jag kan gå till på morgonen, jobba på framtill kanske 15-16 på eftermiddagen och sedan gå hem och ha hela kvällen på mig att ägna åt vad jag vill, utan att behöva oroa mig för kommande tentor eller att jag fortfarande inte har lämnat in den där uppgiften som jag fick bakläxa på i september eller vilka böcker som ska införskaffas till nästa delkurs.
Det skulle vara så himla skönt! Att bara ta en paus i typ ett halvår, kanske lite mer, och bara inte gå i skolan för en gångs skull.Om man inte räknar sommarloven så har jag gått i skolan någorlunda konstant i snart 14 år. Fjorton år. Det är verkligen hur länge som helst och jag vet att det finns flera personer som har gått längre än så, men det är fan inte konstigt om man tröttnar ett litet tag och behöver en paus.
Jag vill bara ha ett riktigt dumsimpelt jobb som inte kräver något hemarbete eller några invecklade utvecklingsplaner utan bara närvaro och samma arbetsuppgifter dag ut och dag in. Tidigare har jag alltid sagt att jag nog skulle hata ett sånt jobb, men just nu känner jag mest bara "mmmm, så himla skönt det skulle vara". Det gör inte ens något om det är ett tråkigt jobb, bara det inte är som telefonförsäljare och att människorna som jag får jobba med inte är några stolpskott.

Det är drömmen just nu alltså, men bara ett litet tag, inte för alltid. Så småningom vill jag ju ha ett givande och stimulerande jobb som jag varken kan eller vill släppa ens när jag går därifrån bara för att jag tycker att det som jag får syssla med under dagarna är så otroligt spännande. Ett jobb som jag tacksam över att få ha, som jag vill utvecklas på och som jag får någonting tillbaka av, även om det bara är lycka. Ett jobb som jag älskar och trivs med, som är värt mina studieskulder; det är vad jag vill ha, men inte just nu.
Just nu vill jag bara inte plugga.

Jag känner mig lite som en gammal gift tant för tillfället.

Igår kom jag hem, åt middag med min man och sen somnade jag på soffan innan klockan elva på kvällen. Vaknade av mig själv klockan sju imorse, men lyckades lyckligtvis att somna om och sova ända fram till klockan nio. Gick då upp och åt frukost och ställde mig att baka kakor för att vi skulle få en gäst och imorgon, imorgon ska jag hålla i ett bokklubbsmöte.

Alltså. Va? Jag känner mig så jäkla gammal och det värsta är att det bara har eskalerat under de senaste veckorna sedan vi flyttade in i vår nya lägenhet. När jag kommer hem från skolan så går jag runt och fixar i lägenheten, städar lite, putsar diskbänken och funderar över vad jag ska ha för blommor i fönsterkarmen. Om jag är nere i stan så promenerar jag bara förbi alla klädbutiker för att gå in på lagerhaus eller åhlens eller cervera, för att planera vad jag ska köpa sen när pengarna kommer och de senaste veckorna har jag vart så mycket på ikea att jag fan ta mig har hunnit tröttna.
Herregud.  

Nu sitter jag här och telefonterrar Emma (som vägrar att svara) för att försöka få henne att komma hit så att jag kan få göra något som är lite omognare än att än en gång somna framför teven innan melodifestivalens vinnare är korad. Inte för att vi ska titta på melodifestivalen, där går ändå gränsen.
Herregud.
Jag. måste. få. någon. annorlunda. stimulans. innan. jag. avlider.



(Som om inte allt detta vore nog så vill mina jäkla kompisar allihop flytta till Norrland (???) helt plötsligt och BO där. What up med det!?!?!??)