H A N N A H F O R E V E R

I går såg jag dokumentären Bully på svt-play och grät ett flertal gånger på grund av;

 

1. Att barn är så jävla vidriga små varelser.

 

2. Att vuxna är ännu vidrigare.

 

Om ni har en och en halvtimme över någon gång under de närmsta 12 dagarna så borde ni också se den. Trailern är lite väl mycket Amerika, men själva dokumentären är faktiskt väldigt, väldigt bra och framförallt känsloväckande och upprörande.

Här kan ni se själva dokumentären och här nedan följer trailern om ni inte är helt sålda än:

 

Så ja, jag tappade ju min iphone i en kopp te för ett par veckor sedan och alla tycker såklart att det är jätteroligt. Min trettonåriga brorsdotter har frågat mig flera gånger den senaste tiden "men hur lyckas man tappa sin mobil i en kopp te?" och så skrattar alla och så måste jag förklara det igen att; "jo, man sitter med en kopp te framför sig, mobilen i andra handen och så glider mobilen ur handen. Svårare än så är det inte!" och så skrattar alla igen. Men jag förstår det, det är ju ganska roligt. Faktiskt.

Nu när jag fått en ny mobil som känns precis som den gamla utan att ha behövt betala multum för den så kan jag också skratta, nästan, men när det hände så grät jag och jäklar vad jag grät. Det har inget med själva mobilen att göra, den är inget vidare livsviktig och den är absolut inte oersättlig (uppenbarligen eftersom jag numera har ersatt den), men när jag fick världens gulligaste små kattungar så var de gulliga i varje ögonblick och då kunde man inte lämna dem ens för en liten stund för att gå och hämta den riktiga kameran och alltså fanns alla, exakt alla, de första bilderna på katterna på den där mobilen och jag har aldrig säkerhetskopierat eller fört över bilderna till datorn "för det behövs väl inte". Fatta hur sorgligt det är. I princip de enda bilderna jag har på mina kattungar från medan de fortfarande var yttepyttesmå och upp till ja, för två veckor sedan är de bilder som jag har lagt upp på min instagram. Det må vara en del, men jag kan lova att det är långt ifrån alla. Jag hade runt 1000 bilder på min mobil, häflten av dem bestod utav bilder på bebisarna. Och det är jättesorgligt att jag aldrig kan få tillbaka dom.

Men, jag får vara glad för det lilla. Jag har ju alltid i alla fall bland annat de här få bilderna att trösta mig med;

 

Så mycket kärlek jag känner när jag tittar på de här små grisarna. Nu är de till och med ännu större än på den där sista bilden så det är svårt att fatta att de en gång var så yttesmå som på den första. De får inte plats i någon äggkartong längre och knappast båda två i handfatet, även om de ibland försöker.

Nä, nu går vi vidare i livet! Det är väldigt sorgligt, men jag överlever nog ska vi se.

 

Så nu har min fina käresta lämnat mig och jag är än en gång utlämnad till ensamheten. Det var inte lika sorgligt att säga hejdå igår som det var första gången för tre veckor sedan då jag bölade som ett litet barn på perrongen i Lund, men det kommer nog aldrig att vara roligt när vi är tvungna att skiljas åt. Nu gäller det ju bara fem dagar varje vecka, vi har ju helgerna tillsammans och vi har ju tur som inte behöver ha ett "riktigt" distansförhållande där vi på riktigt bor på olika ställen, men det tär seriöst på en och är skittråkigt. Allt det här snacket om att "det kan vara bra med distans så att man får lov att sakna varandra lite", det är faktiskt bara skitsnack. Det kanske funkar om ena parten åker iväg i ett par dagar för att göra något som denne tycker är roligt, men att inte få lov att somna och vakna tillsammans varje dag när man är i ett förhållande med någon man älskar, det är aldrig bra. Mest för att det är tråkigt. Det är liksom en vanesak att ha någon att krypa nära, att ha någon att komma hem till, att ha någon som kommer hem till en, att ha någon att ropa "babe?" "ja?" "puuuuuss" till när man är i olika rum och få ett "puss" tillbaka, bara som ett töntigt tillkännagivande på att man är där, det är en vanesak och jag är så arg över att jag är tvungen att vänja mig av med det för att leva ett vardagsliv i ensamhet och tystnad och hade det varit för ett halvår sedan så hade jag förmodligen gått under totalt.

Men;

Jag har tänkt det väldigt många gånger för mig själv och sagt det gång på gång till Christian att hade det inte varit för våra små katter så vet jag faktiskt inte hur jag hade överlevt. Jag är så glad över att jag aldrig behöver vara helt ensam, att jag har någon utöver mig själv att prata med och att jag har två små mjuka, keliga gosedjur att mysa med och faktiskt har lite sällskap.

Igår fyllde de ett halvår. Ett halvår, det är typ ingenting och de har bara bott hemma hos oss i lite mer än tre månader, men de känns som en så himla självklar del av mitt liv och jag är så himla glad över att vi skaffade dom och just dom, inga andra katter. Visst, jag tänker kanske inte alltid så, inte när de välter ner och tar i sönder saker, eller när Willem kissar där han inte ska, eller när jag måste rensa ur deras äckliga toalett, eller när jag vaknar av att de ligger på mitt huvud, men i det stora hela så är de det ungefär bästa jag har och jag skulle, hur mycket jag än skämtar om att jag ska ge bort Wille i inflyttningspresent till min syster, aldrig vilja byta ut dom små liven. De känns som mina små barn och det bästa är att de aldrig kommer växa upp och börja knarka eller flytta hemifrån, de kommer alltid att vara mina hur stora de än blir.

Jag hoppas så att de kommer att leva för alltid för om de skulle försvinna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

 

 

Åh, nu sitter jag här med en förunderlig lust att spilla ut något privata delar av mitt liv på internet igen. Himla jobbigt när det händer med tanke på att jag i princip aldrig har något spännande att berätta! Jag har inte fått skrivit några böcker sen sist, eller rest jorden runt till gömda små skrymslen som ingen annan känner till, eller lyckats få Christian att fria till mig så att vi nu går i bröllopstankar, eller gjort någonting som hade varit värt en löpsedel ifall jag hade vart kändis (vilket man väl ändå kan säga att jag faktiskt är på den här bloggen, eller?).

Det enda jag har att rapportera om är att jag har lyckats skaffa mig ett jobb i en matvarubutik som jag trivs något så otroligt bra på, att Christian har börjat sin utbildning uppåt landet vilket innebär att jag är gräsänka nästan hela tiden, att mina små pluttekatter växer och bara blir större för varje dag och att jag såg Patti Smith på KB i onsdags tillsammans med Emma. Det där sista är i och för sig värt en löpsedel för det var fullkomligt magiskt och nog den allra bästa konserten som jag någonsin har varit på, men mycket mer än så har jag liksom inte att säga.

 

För ett par dagar sedan så skrev jag i min dagbok att "En annan sak som jag funderar över är om jag blir dummare och fantasilösare ju äldre jag blir", vilket förmodligen stämmer eftersom jag avslutade den funderingen med "Jag orkar inte ens slutföra den här tanken på ett ordentligt sätt.".

Jag hoppas dock att det inte stämmer utan att all den lediga tid som jag får nu när jag inte går i skolan utan faktiskt är ledig på riktigt när jag är ledig kommer att resultera i att kreativiteten och fantasin och allt det där andra som man bara vill sprudla av, kommer att flöda och att det kommer visa sig att någonstans inom mig gömmer sig ett geni som bara längtar efter att få skutta fram.

 

Jaja, jag sa hoppas.

 

Nu ska jag laga soppa till min sjuka karl, precis som en riktigt duktig liten hemmafru.

 

Puss och kram!

 

 

Här är för övrigt en bild på mig och Oscar-katten, tagen för ett par dagar sedan. Ser ni hur rädd han ser ut?
Va?
Vavava?
Vad kan det bero på?
Vad är det som skrämmer honom?
Varför stirrar han sådär?
Varför ser han ut som om han tror att han ska dö?

VARFÖR?

(Jag skojar bara. Jag brukar vara snäll mot honom, så det är inte det.)

Ibland ångrar jag nästan att jag döpte Oscar efter huvudpersonen i Extremt högt och otroligt nära, för han börjar sakta bli lika knepig som i boken.
Inatt vaknade både jag och Christian av att han satt och spann jättehögt och ville bli klappad och nu springer han bara undan så fort jag försöker komma nära och ser livrädd ut. Tills jag lyfter upp honom, då börjar han spinna direkt.
Det tar mycket längre tid att lära känna honom än vad jag hade väntat mig, men jag antar att jag överreagerar lite. Det har ju faktiskt bara gått en vecka.


Söt, men knepig.



(OBS: Minuten efter att jag skrev detta så gick jag ut i köket och satte mig på köksbordet för att kolla min mobil. Då hoppade han direkt upp och började kela som en liten galning, så nu har jag nog lite dåligt samvete för att jag kallade honom knepig..)

Idag fick jag äntligen tummen ur rumpestumpen och gick iväg till arbetsförmedlingen! Vilken grej va? Jag trodde att det skulle vara sjukt givande, att jag skulle få en massa bra tips för mitt jobbsökande, kanske en handledare och lite klarare perspektiv på min tillvaro och tänkte på vägen dit att "nu löser det sig nog", men jag kom mest hem med en känsla av "jaha?" och ett meddelande om att de kommer kalla mig om tre månader. Tre månader. Det är jättelång tid. Jag håller på att gå under av att ha varit utan sysselsättning i bara lite mer än en månad och det gör att tre månader känns som en hel evighet. 

Jag känner mig lite besviken. Inte egentligen på själva arbetsförmedlingen, de gör säkert vad de kan i en sån här situation, utan på mig själv för att jag är så himla naiv alltid och tror att allting ordnar sig bara för att jag orkar pallra mig upp ur sängen en dag och faktiskt få något gjort. Det är inte lite pinsamt att jag tror att allting kommer att lösa sig av sig självt bara för att jag sitter och pratar med en arbetsförmedlare i fyrtio minuter, vilket inte är någon egentlig ansträngning från min sida.
Det låter ju skitlöjligt, och det är det verkligen, men någontans inom mig så finns där faktiskt en liten, liten del som tror att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något ansträngande eller en endaste liten uppoffring. Faktiskt. Uuh. Jag skäms lite av att bara erkänna det, men det är så det är och ju snabbare jag inser hur löjligt och pinsamt det är, desto snabbare inser jag att det inte är så. Förhoppningsvis.

Åh, nu kom världens finaste pojkvän hem med en hel låda piggelin till mig, så nu ska jag sluta vara bitter och faktiskt söka lite jobb på egen hand som jag borde ha gjort konstant sedan i maj ungefär. Wi!


Hjärta.

Jag har fått för mig att mitt liv är lite sorgligt för tillfället. Det är inte vidare dåligt egentligen, men lite sorgligt är det. Jag sa till Christian i förra veckan att det känns som om jag balanserar på en liten, liten isplätt som snart kommer att bryta sig loss och gå i sönder. Det är inte en fråga om "om" utan om "när". Jag har inget jobb, ingen inkomst och ingen koll på vad som händer i höst. Det funkar just nu, men som sagt, snart kommer isplätten bryta sig loss och jag kommer verkligen behöva ta tag i det här och det går inte an ifall jag bara sitter och grottar ner mig i allt det sorgliga hela tiden.
Därför kommer här en liten lista för att påminna mig själv om bra saker som gör mig glad:

- Min nya lilla familj som består av mig, Christian, Oscar och Willem (kattungarna alltså).
- Att läsa ut en tillräckligt bra bok för att man ska vara nöjd efteråt, som Timmarna till exempel.
- Att tre av mina familjemedlemmar fyller år under juli månad och ska firas.
- Att det är sommar och att man kan gå utanför dörren och känna sig helt varm inombords av vindarna.
- Att mina vänner snart har semester så att vi kan umgås lite mera.
- Att jag har säkert fyrtio olästa böcker i min bokhylla som bara väntar på mig.
- Att jag fortfarande är ung och har rätt att vara lite vilsen och inte veta riktigt vart jag ska ta vägen.
- Att vår lägenhet sakta, sakta håller på att bli som ett riktigt hem.
- Att jag då och då faktiskt får lust att gå ut och röra på mig.
- Att jag nog äntligen på riktigt har slutat röka (peppar, peppar).
- Att jag faktiskt inte vet vad jag gör i höst, det är ju lite spännande också om man tänker efter.
- Att mitt hår äntligen är i en enhetlig färg som ser relativt naturlig ut.
- Att det förmodligen finns ett jobb där ute till mig någonstans om jag bara anstränger mig lite.

Det här måste nog vara min nya favoritsida på internet. Det är inget speciellt egentligen, bara en massa bilder på folk som läser olika böcker, men av någon outgrundlig anledning så fortsätter jag bläddra längre och längre bak och kan inte riktigt slita mig.

Det är så väldigt fint att alla verkar vara så inne i sin läsning och inte verkar vara medvetna om något annat än det som händer i en helt annan värld, en värld som de under en kort tid får vara en del av. Väldigt fint.

Jag har känt en väldigt stark saknad i kroppen av att ha en katt hemma ända sedan jag flyttade ifrån Harry i september förra året. Det har varit en rent fysisk känsla som har grott i bröstet på mig under flera månader. Jag har stannat och stirrat på katter på gatan och känt mig helt trollbunden, jag har suttit i flera timmar och letat efter gulliga kattbilder på internet bara för att få lov att "aawa" lite och helt ärligt så följer jag ohälsosamt många kattägare på instagram. Jag har på riktigt hållt på att bli totalt galen på grund av den enkla anledningen att jag har saknat en katt.
Men nu, nu alltså. 
Den stora dagen då världens sötaste små kattpluttar flyttar hem till oss för att bo med oss i resten av sina kattliv är äntligen här!(!!!!) Som jag har väntat alltså, det är verkligen helt sjukt. Jag har väntat och längtat och saknat och idag, idag ska jag äntligen få bli lite helare som människa. Även om de är två stycken så kommer de aldrig kunna ta Harrys plats, men ändå, jag är så otroligt lycklig över att jag äntligen ska få lov att titulera mig "kattägare" igen och att det alltid kommer finnas någon här hemma som väntar på mig, som blir glada när jag kommer hem, som kommer och kelar när jag är ledsen och som gör livet lite, lite finare.  

Såhär såg dom ut för två veckor sedan när vi hälsade på di små liven;




Så fruktansvärt fina katter.

Jag känner mig verkligen helt otroligt lyckligt lottad och det bästa av allt är nästan att jag får lov att skaffa de här små bebisarna tillsammans med världens finaste kille, som är nästan lika exalterad som mig.
Kärlek alltså. 

.. att lukten var ren inbillning från min sida.
Eller så har den mirakulöst försvunnit.
Oavsett så; tur det!
Jag har en tenta att plugga till så jag har inte tid med att oroa mig för att mitt kök ska försvinna. 

Det luktar konstigt i vårt kök. Det är ingen kraftig lukt. Det är liksom inte sopor som stinker, eller ett avlopp som inte har blivit rensat, utan det är något annat. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det luktar typ som trä, fast mycket starkare och äckligare? En svag, men väldigt distinkt lukt som både förbryllar och äcklar mig.
Jag upptäckte det igår när jag hade diskat och fick, efter att ha hört ett ännu konstigare ljud som antingen var vatten som droppade eller något som krafsade, för mig att det är antingen..

- .. en vattenläcka i rören som sakta sprider sig och kommer göra att hela vårt kök, med det fina vita trägolvet och de gamla köksluckorna, sakta kommer att murkna undan framför mina ögon för att vår fastighetsvärd inte kommer hit och tar hand om det och inte kan fixa det för att den har funnits där för länge.

Eller..

- .. en väldigt stor, fet, äcklig råtta som kommer att döda mig och "krypa upp i min säng" enligt Emma. Ja, jag medger att det här är till och med ännu mer otroligt än att hela köket kommer att murkna bort under den kommande natten.

Oavsett så vågar jag inte använda kranen. Har inte gjort det sedan igår eftermiddag. Åt musli till middag igår för att slippa använda kranen till någon form av matlagning eller diskning. Ja, jag vet. Lite överdrivet kanske med tanke på att vi faktiskt har en vask i badrummet också, men det är ju så omständigt att gå in där bara för att hämta lite vatten.
Christian kommer hem imorgon, så då får han kolla lite noggrannare på det hela och förhoppningsvis så visar det sig att jag bara har inbillat mig alltihop som vanligt och att det inte är någon fara.

Lyckligtvis så var jag hembjuden till min syster idag så jag slapp oroa mig över middagsproblemet. Jag älskar att vara hemma hos min syster. Verkligen älskar det. Allt är så rent, prydligt och välplanerat och oavsett vad man får till middag så är det alltid gott. Jag kan inte minnas att jag någonsin har ätit ens något halväckligt hemma hos henne (om man inte räknar all den broccolin som hon tvingade i mig när jag var liten och ännu inte var så förtjust i grönsaker).
Idag hade hon inte bara stått och handskalat ett kilo räkor till en sallad när jag kom dit, utan istället för att bara blanda ihop allt i en stor skål så fick vi alla varsin egen tallrik såhär fint:

Och jag fick dessutom en helt egen skål med crème fraîche med vitlök. För mig som älskar allt som har med crème fraîche och vitlök att göra så känns det nästan som en dröm. På riktigt.

En annan, lite mer okej, dröm som jag har är att folk en dag ska kunna se på mitt hem så som jag ser på min storasysters: ett välorganiserat ställe där maten alltid är god oavsett vad den består av, där man alltid känner sig välkommen och där köket inte håller på att murkna.
En dag, en dag!

Snart, om bara ett par dagar till och med, så är det juni. Då är det officiellt sommar. Hjälp. Jag ser självklart fram emot det något så otroligt mycket; varma sommarkvällar, långa picknickar, lyckliga människor, fräknar och allt det där, men samtidigt så bävar jag något så otroligt.
I sommar kommer jag nämligen att vara utan jobb. Det är inte helt säkert, men chansen att jag lyckas hitta ett sommarjobb nu, vid den här tiden på året, är så minimalt liten att jag väljer att inte räkna med den och alltså ser mig själv som "arbetssökande" som det så fint heter.
Det innebär enligt vad jag har hört från min mamma en hel himla massa cv-skrivande och springande till arbetsförmedlingen, men det innebär också en hel himla massa fritid. En hel himla massa fritid som jag måste fylla helt på egen hand då i princip alla mina nära och kära är mer lyckade än mig och alltså har lyckats hitta jobb som kommer att hålla dem sysselsatta.

För att ha något att se fram emot så har jag alltså skrivit ihop en liten lista på saker som jag ska ägna min sommar åt så att det inte känns som om den är helt öppen; 

1. Få bruna ben. En ynnest som jag inte kan minnas att jag någonsin har upplevt.

2. Lära mig att leva ett drägligt liv utan att konsumera onödigt mycket. Helst inget alls.

3. Läsa böcker.

4. Komma fram till vart jag ska ta vägen i höst.

5. Lära mig fota med min analoga systemkamera så att jag kan framkalla den över fyra år gamla filmen som sitter i och se vad de bilderna föreställer.

6. Lära mig hur man lagar god och nyttig mat på en strikt budget.

7. Måla klart lägenheten. Det är ju bara fyra månader sedan vi började nu och det börjar bli lite tröttsamt att folk påpekar det.

8. Övertala Christian till att låta mig skaffa två små kattungar som sällskap.

9. Skriva en bok.

10. Vara lycklig. Det här är den allra viktigaste punkten. Jag hade den högst upp på min lista över mål inför det nya året i vintras, men halvvägs igenom året ifråga så kan jag tyvärr inte säga att jag har lyckats. Det krävs väldigt mycket för att jag ska känna mig genuint lycklig och den här våren känns det mest som om jag har gjort allt för att motarbeta mig själv på den punkten.
Men det tar vi någon annan dag!


Världens finaste pojkvän och jag i Paris. Åh, Paris! Det är svårt att inte vara lycklig där, men att flytta dit och glida runt hela sommaren går tyvärr emot punkt två på sommarlistan. Även om det skulle varit väldigt, väldigt fint.