H A N N A H F O R E V E R

Så ja, jag tappade ju min iphone i en kopp te för ett par veckor sedan och alla tycker såklart att det är jätteroligt. Min trettonåriga brorsdotter har frågat mig flera gånger den senaste tiden "men hur lyckas man tappa sin mobil i en kopp te?" och så skrattar alla och så måste jag förklara det igen att; "jo, man sitter med en kopp te framför sig, mobilen i andra handen och så glider mobilen ur handen. Svårare än så är det inte!" och så skrattar alla igen. Men jag förstår det, det är ju ganska roligt. Faktiskt.

Nu när jag fått en ny mobil som känns precis som den gamla utan att ha behövt betala multum för den så kan jag också skratta, nästan, men när det hände så grät jag och jäklar vad jag grät. Det har inget med själva mobilen att göra, den är inget vidare livsviktig och den är absolut inte oersättlig (uppenbarligen eftersom jag numera har ersatt den), men när jag fick världens gulligaste små kattungar så var de gulliga i varje ögonblick och då kunde man inte lämna dem ens för en liten stund för att gå och hämta den riktiga kameran och alltså fanns alla, exakt alla, de första bilderna på katterna på den där mobilen och jag har aldrig säkerhetskopierat eller fört över bilderna till datorn "för det behövs väl inte". Fatta hur sorgligt det är. I princip de enda bilderna jag har på mina kattungar från medan de fortfarande var yttepyttesmå och upp till ja, för två veckor sedan är de bilder som jag har lagt upp på min instagram. Det må vara en del, men jag kan lova att det är långt ifrån alla. Jag hade runt 1000 bilder på min mobil, häflten av dem bestod utav bilder på bebisarna. Och det är jättesorgligt att jag aldrig kan få tillbaka dom.

Men, jag får vara glad för det lilla. Jag har ju alltid i alla fall bland annat de här få bilderna att trösta mig med;

 

Så mycket kärlek jag känner när jag tittar på de här små grisarna. Nu är de till och med ännu större än på den där sista bilden så det är svårt att fatta att de en gång var så yttesmå som på den första. De får inte plats i någon äggkartong längre och knappast båda två i handfatet, även om de ibland försöker.

Nä, nu går vi vidare i livet! Det är väldigt sorgligt, men jag överlever nog ska vi se.

 

Så nu har min fina käresta lämnat mig och jag är än en gång utlämnad till ensamheten. Det var inte lika sorgligt att säga hejdå igår som det var första gången för tre veckor sedan då jag bölade som ett litet barn på perrongen i Lund, men det kommer nog aldrig att vara roligt när vi är tvungna att skiljas åt. Nu gäller det ju bara fem dagar varje vecka, vi har ju helgerna tillsammans och vi har ju tur som inte behöver ha ett "riktigt" distansförhållande där vi på riktigt bor på olika ställen, men det tär seriöst på en och är skittråkigt. Allt det här snacket om att "det kan vara bra med distans så att man får lov att sakna varandra lite", det är faktiskt bara skitsnack. Det kanske funkar om ena parten åker iväg i ett par dagar för att göra något som denne tycker är roligt, men att inte få lov att somna och vakna tillsammans varje dag när man är i ett förhållande med någon man älskar, det är aldrig bra. Mest för att det är tråkigt. Det är liksom en vanesak att ha någon att krypa nära, att ha någon att komma hem till, att ha någon som kommer hem till en, att ha någon att ropa "babe?" "ja?" "puuuuuss" till när man är i olika rum och få ett "puss" tillbaka, bara som ett töntigt tillkännagivande på att man är där, det är en vanesak och jag är så arg över att jag är tvungen att vänja mig av med det för att leva ett vardagsliv i ensamhet och tystnad och hade det varit för ett halvår sedan så hade jag förmodligen gått under totalt.

Men;

Jag har tänkt det väldigt många gånger för mig själv och sagt det gång på gång till Christian att hade det inte varit för våra små katter så vet jag faktiskt inte hur jag hade överlevt. Jag är så glad över att jag aldrig behöver vara helt ensam, att jag har någon utöver mig själv att prata med och att jag har två små mjuka, keliga gosedjur att mysa med och faktiskt har lite sällskap.

Igår fyllde de ett halvår. Ett halvår, det är typ ingenting och de har bara bott hemma hos oss i lite mer än tre månader, men de känns som en så himla självklar del av mitt liv och jag är så himla glad över att vi skaffade dom och just dom, inga andra katter. Visst, jag tänker kanske inte alltid så, inte när de välter ner och tar i sönder saker, eller när Willem kissar där han inte ska, eller när jag måste rensa ur deras äckliga toalett, eller när jag vaknar av att de ligger på mitt huvud, men i det stora hela så är de det ungefär bästa jag har och jag skulle, hur mycket jag än skämtar om att jag ska ge bort Wille i inflyttningspresent till min syster, aldrig vilja byta ut dom små liven. De känns som mina små barn och det bästa är att de aldrig kommer växa upp och börja knarka eller flytta hemifrån, de kommer alltid att vara mina hur stora de än blir.

Jag hoppas så att de kommer att leva för alltid för om de skulle försvinna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

 

 

Här är för övrigt en bild på mig och Oscar-katten, tagen för ett par dagar sedan. Ser ni hur rädd han ser ut?
Va?
Vavava?
Vad kan det bero på?
Vad är det som skrämmer honom?
Varför stirrar han sådär?
Varför ser han ut som om han tror att han ska dö?

VARFÖR?

(Jag skojar bara. Jag brukar vara snäll mot honom, så det är inte det.)

Ibland ångrar jag nästan att jag döpte Oscar efter huvudpersonen i Extremt högt och otroligt nära, för han börjar sakta bli lika knepig som i boken.
Inatt vaknade både jag och Christian av att han satt och spann jättehögt och ville bli klappad och nu springer han bara undan så fort jag försöker komma nära och ser livrädd ut. Tills jag lyfter upp honom, då börjar han spinna direkt.
Det tar mycket längre tid att lära känna honom än vad jag hade väntat mig, men jag antar att jag överreagerar lite. Det har ju faktiskt bara gått en vecka.


Söt, men knepig.



(OBS: Minuten efter att jag skrev detta så gick jag ut i köket och satte mig på köksbordet för att kolla min mobil. Då hoppade han direkt upp och började kela som en liten galning, så nu har jag nog lite dåligt samvete för att jag kallade honom knepig..)

Jag har känt en väldigt stark saknad i kroppen av att ha en katt hemma ända sedan jag flyttade ifrån Harry i september förra året. Det har varit en rent fysisk känsla som har grott i bröstet på mig under flera månader. Jag har stannat och stirrat på katter på gatan och känt mig helt trollbunden, jag har suttit i flera timmar och letat efter gulliga kattbilder på internet bara för att få lov att "aawa" lite och helt ärligt så följer jag ohälsosamt många kattägare på instagram. Jag har på riktigt hållt på att bli totalt galen på grund av den enkla anledningen att jag har saknat en katt.
Men nu, nu alltså. 
Den stora dagen då världens sötaste små kattpluttar flyttar hem till oss för att bo med oss i resten av sina kattliv är äntligen här!(!!!!) Som jag har väntat alltså, det är verkligen helt sjukt. Jag har väntat och längtat och saknat och idag, idag ska jag äntligen få bli lite helare som människa. Även om de är två stycken så kommer de aldrig kunna ta Harrys plats, men ändå, jag är så otroligt lycklig över att jag äntligen ska få lov att titulera mig "kattägare" igen och att det alltid kommer finnas någon här hemma som väntar på mig, som blir glada när jag kommer hem, som kommer och kelar när jag är ledsen och som gör livet lite, lite finare.  

Såhär såg dom ut för två veckor sedan när vi hälsade på di små liven;




Så fruktansvärt fina katter.

Jag känner mig verkligen helt otroligt lyckligt lottad och det bästa av allt är nästan att jag får lov att skaffa de här små bebisarna tillsammans med världens finaste kille, som är nästan lika exalterad som mig.
Kärlek alltså.