H A N N A H F O R E V E R

Så nu har min fina käresta lämnat mig och jag är än en gång utlämnad till ensamheten. Det var inte lika sorgligt att säga hejdå igår som det var första gången för tre veckor sedan då jag bölade som ett litet barn på perrongen i Lund, men det kommer nog aldrig att vara roligt när vi är tvungna att skiljas åt. Nu gäller det ju bara fem dagar varje vecka, vi har ju helgerna tillsammans och vi har ju tur som inte behöver ha ett "riktigt" distansförhållande där vi på riktigt bor på olika ställen, men det tär seriöst på en och är skittråkigt. Allt det här snacket om att "det kan vara bra med distans så att man får lov att sakna varandra lite", det är faktiskt bara skitsnack. Det kanske funkar om ena parten åker iväg i ett par dagar för att göra något som denne tycker är roligt, men att inte få lov att somna och vakna tillsammans varje dag när man är i ett förhållande med någon man älskar, det är aldrig bra. Mest för att det är tråkigt. Det är liksom en vanesak att ha någon att krypa nära, att ha någon att komma hem till, att ha någon som kommer hem till en, att ha någon att ropa "babe?" "ja?" "puuuuuss" till när man är i olika rum och få ett "puss" tillbaka, bara som ett töntigt tillkännagivande på att man är där, det är en vanesak och jag är så arg över att jag är tvungen att vänja mig av med det för att leva ett vardagsliv i ensamhet och tystnad och hade det varit för ett halvår sedan så hade jag förmodligen gått under totalt.

Men;

Jag har tänkt det väldigt många gånger för mig själv och sagt det gång på gång till Christian att hade det inte varit för våra små katter så vet jag faktiskt inte hur jag hade överlevt. Jag är så glad över att jag aldrig behöver vara helt ensam, att jag har någon utöver mig själv att prata med och att jag har två små mjuka, keliga gosedjur att mysa med och faktiskt har lite sällskap.

Igår fyllde de ett halvår. Ett halvår, det är typ ingenting och de har bara bott hemma hos oss i lite mer än tre månader, men de känns som en så himla självklar del av mitt liv och jag är så himla glad över att vi skaffade dom och just dom, inga andra katter. Visst, jag tänker kanske inte alltid så, inte när de välter ner och tar i sönder saker, eller när Willem kissar där han inte ska, eller när jag måste rensa ur deras äckliga toalett, eller när jag vaknar av att de ligger på mitt huvud, men i det stora hela så är de det ungefär bästa jag har och jag skulle, hur mycket jag än skämtar om att jag ska ge bort Wille i inflyttningspresent till min syster, aldrig vilja byta ut dom små liven. De känns som mina små barn och det bästa är att de aldrig kommer växa upp och börja knarka eller flytta hemifrån, de kommer alltid att vara mina hur stora de än blir.

Jag hoppas så att de kommer att leva för alltid för om de skulle försvinna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

 

 

Åh, nu sitter jag här med en förunderlig lust att spilla ut något privata delar av mitt liv på internet igen. Himla jobbigt när det händer med tanke på att jag i princip aldrig har något spännande att berätta! Jag har inte fått skrivit några böcker sen sist, eller rest jorden runt till gömda små skrymslen som ingen annan känner till, eller lyckats få Christian att fria till mig så att vi nu går i bröllopstankar, eller gjort någonting som hade varit värt en löpsedel ifall jag hade vart kändis (vilket man väl ändå kan säga att jag faktiskt är på den här bloggen, eller?).

Det enda jag har att rapportera om är att jag har lyckats skaffa mig ett jobb i en matvarubutik som jag trivs något så otroligt bra på, att Christian har börjat sin utbildning uppåt landet vilket innebär att jag är gräsänka nästan hela tiden, att mina små pluttekatter växer och bara blir större för varje dag och att jag såg Patti Smith på KB i onsdags tillsammans med Emma. Det där sista är i och för sig värt en löpsedel för det var fullkomligt magiskt och nog den allra bästa konserten som jag någonsin har varit på, men mycket mer än så har jag liksom inte att säga.

 

För ett par dagar sedan så skrev jag i min dagbok att "En annan sak som jag funderar över är om jag blir dummare och fantasilösare ju äldre jag blir", vilket förmodligen stämmer eftersom jag avslutade den funderingen med "Jag orkar inte ens slutföra den här tanken på ett ordentligt sätt.".

Jag hoppas dock att det inte stämmer utan att all den lediga tid som jag får nu när jag inte går i skolan utan faktiskt är ledig på riktigt när jag är ledig kommer att resultera i att kreativiteten och fantasin och allt det där andra som man bara vill sprudla av, kommer att flöda och att det kommer visa sig att någonstans inom mig gömmer sig ett geni som bara längtar efter att få skutta fram.

 

Jaja, jag sa hoppas.

 

Nu ska jag laga soppa till min sjuka karl, precis som en riktigt duktig liten hemmafru.

 

Puss och kram!

 

 

Idag fick jag äntligen tummen ur rumpestumpen och gick iväg till arbetsförmedlingen! Vilken grej va? Jag trodde att det skulle vara sjukt givande, att jag skulle få en massa bra tips för mitt jobbsökande, kanske en handledare och lite klarare perspektiv på min tillvaro och tänkte på vägen dit att "nu löser det sig nog", men jag kom mest hem med en känsla av "jaha?" och ett meddelande om att de kommer kalla mig om tre månader. Tre månader. Det är jättelång tid. Jag håller på att gå under av att ha varit utan sysselsättning i bara lite mer än en månad och det gör att tre månader känns som en hel evighet. 

Jag känner mig lite besviken. Inte egentligen på själva arbetsförmedlingen, de gör säkert vad de kan i en sån här situation, utan på mig själv för att jag är så himla naiv alltid och tror att allting ordnar sig bara för att jag orkar pallra mig upp ur sängen en dag och faktiskt få något gjort. Det är inte lite pinsamt att jag tror att allting kommer att lösa sig av sig självt bara för att jag sitter och pratar med en arbetsförmedlare i fyrtio minuter, vilket inte är någon egentlig ansträngning från min sida.
Det låter ju skitlöjligt, och det är det verkligen, men någontans inom mig så finns där faktiskt en liten, liten del som tror att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något ansträngande eller en endaste liten uppoffring. Faktiskt. Uuh. Jag skäms lite av att bara erkänna det, men det är så det är och ju snabbare jag inser hur löjligt och pinsamt det är, desto snabbare inser jag att det inte är så. Förhoppningsvis.

Åh, nu kom världens finaste pojkvän hem med en hel låda piggelin till mig, så nu ska jag sluta vara bitter och faktiskt söka lite jobb på egen hand som jag borde ha gjort konstant sedan i maj ungefär. Wi!


Hjärta.

Jag har fått för mig att mitt liv är lite sorgligt för tillfället. Det är inte vidare dåligt egentligen, men lite sorgligt är det. Jag sa till Christian i förra veckan att det känns som om jag balanserar på en liten, liten isplätt som snart kommer att bryta sig loss och gå i sönder. Det är inte en fråga om "om" utan om "när". Jag har inget jobb, ingen inkomst och ingen koll på vad som händer i höst. Det funkar just nu, men som sagt, snart kommer isplätten bryta sig loss och jag kommer verkligen behöva ta tag i det här och det går inte an ifall jag bara sitter och grottar ner mig i allt det sorgliga hela tiden.
Därför kommer här en liten lista för att påminna mig själv om bra saker som gör mig glad:

- Min nya lilla familj som består av mig, Christian, Oscar och Willem (kattungarna alltså).
- Att läsa ut en tillräckligt bra bok för att man ska vara nöjd efteråt, som Timmarna till exempel.
- Att tre av mina familjemedlemmar fyller år under juli månad och ska firas.
- Att det är sommar och att man kan gå utanför dörren och känna sig helt varm inombords av vindarna.
- Att mina vänner snart har semester så att vi kan umgås lite mera.
- Att jag har säkert fyrtio olästa böcker i min bokhylla som bara väntar på mig.
- Att jag fortfarande är ung och har rätt att vara lite vilsen och inte veta riktigt vart jag ska ta vägen.
- Att vår lägenhet sakta, sakta håller på att bli som ett riktigt hem.
- Att jag då och då faktiskt får lust att gå ut och röra på mig.
- Att jag nog äntligen på riktigt har slutat röka (peppar, peppar).
- Att jag faktiskt inte vet vad jag gör i höst, det är ju lite spännande också om man tänker efter.
- Att mitt hår äntligen är i en enhetlig färg som ser relativt naturlig ut.
- Att det förmodligen finns ett jobb där ute till mig någonstans om jag bara anstränger mig lite.

Snart, om bara ett par dagar till och med, så är det juni. Då är det officiellt sommar. Hjälp. Jag ser självklart fram emot det något så otroligt mycket; varma sommarkvällar, långa picknickar, lyckliga människor, fräknar och allt det där, men samtidigt så bävar jag något så otroligt.
I sommar kommer jag nämligen att vara utan jobb. Det är inte helt säkert, men chansen att jag lyckas hitta ett sommarjobb nu, vid den här tiden på året, är så minimalt liten att jag väljer att inte räkna med den och alltså ser mig själv som "arbetssökande" som det så fint heter.
Det innebär enligt vad jag har hört från min mamma en hel himla massa cv-skrivande och springande till arbetsförmedlingen, men det innebär också en hel himla massa fritid. En hel himla massa fritid som jag måste fylla helt på egen hand då i princip alla mina nära och kära är mer lyckade än mig och alltså har lyckats hitta jobb som kommer att hålla dem sysselsatta.

För att ha något att se fram emot så har jag alltså skrivit ihop en liten lista på saker som jag ska ägna min sommar åt så att det inte känns som om den är helt öppen; 

1. Få bruna ben. En ynnest som jag inte kan minnas att jag någonsin har upplevt.

2. Lära mig att leva ett drägligt liv utan att konsumera onödigt mycket. Helst inget alls.

3. Läsa böcker.

4. Komma fram till vart jag ska ta vägen i höst.

5. Lära mig fota med min analoga systemkamera så att jag kan framkalla den över fyra år gamla filmen som sitter i och se vad de bilderna föreställer.

6. Lära mig hur man lagar god och nyttig mat på en strikt budget.

7. Måla klart lägenheten. Det är ju bara fyra månader sedan vi började nu och det börjar bli lite tröttsamt att folk påpekar det.

8. Övertala Christian till att låta mig skaffa två små kattungar som sällskap.

9. Skriva en bok.

10. Vara lycklig. Det här är den allra viktigaste punkten. Jag hade den högst upp på min lista över mål inför det nya året i vintras, men halvvägs igenom året ifråga så kan jag tyvärr inte säga att jag har lyckats. Det krävs väldigt mycket för att jag ska känna mig genuint lycklig och den här våren känns det mest som om jag har gjort allt för att motarbeta mig själv på den punkten.
Men det tar vi någon annan dag!


Världens finaste pojkvän och jag i Paris. Åh, Paris! Det är svårt att inte vara lycklig där, men att flytta dit och glida runt hela sommaren går tyvärr emot punkt två på sommarlistan. Även om det skulle varit väldigt, väldigt fint.

Jag är sämst på det här med att blogga. Jag önskar att jag vore en sån person som dagligen fyllde min blogg med finurliga funderingar, kloka uttalande och ljuvligt vackra bilder som jag kunde gå tillbaka till om ett par år, läsa och titta på och tänka "åh, så fint jag hade det" och "åh, så klok jag var", men jag antar att man måste ha en fin tillvaro och kloka tankar för att kunna göra det och det är där allt spricker för det har ju inte jag.

Det är inget egentligt fel på min tillvaro om man bryter ner den i små delar. Jag har världens bästa sambo, mina andra relationer fungerar bra, jag bor i en lägenhet som jag blir mer och mer kär i för varje dag som går, i centrala Malmö, precis som jag alltid har drömt om och om jag bara skärper till mig en aning så skulle jag nog kunna klara av mina studier också. Dessutom är det snart sommar och om exakt två veckor åker jag till Paris med min stora kärlek för att shoppa, dricka vin och försöka prata franska. Jättefint! Allt är frid och fröjd och härligt och underbart! Eller? Jo, det är det.
Det enda riktiga, egentliga, dumstora problemet är att den här tillvaron är ytterst temporär. Från och med den förste juni ungefär, när vi har vårt sista uppsatsseminarium i skolan och terminen tar slut så är jag mer arbetslös än student och helt utan någon sysselsättning eller inkomst. Dessutom så kommer min pojkvän att lämna mig till hösten om han kommer in på den utbildningen som han helst vill gå och om jag kommer in på någon av de utbildningarna som jag helst vill gå så kommer jag vara tvungen att flytta till antingen Stockholm, Uppsala, Göteborg eller Växjö och vem ska då vara kvar och passa vår finfina lägenhet som jag aldrig vill göra mig av med och vårda mina livsviktiga vänskapsrelationer? Nä, just det.

Det är väldigt svårt att njuta av tillvaron, komma på finurliga funderingar, göra klocka uttalande och tycka att livet är härligt när man (jag) vet att det bara är temporärt och att det snart kommer förvandlas till något okänt, skrämmande och ensamt som man (jag) verkligen inte vill vara med om.
Nä, större delen av min tillvaro går åt till att noja. Noja, noja, noja. Det här med att leva i nuet och njuta, det är inte riktigt min grej. Tydligen. Uh.

Åh, Gud. Nu ska jag göra mig i ordning för att åka till Idas stall och hälsa på hennes älg-häst. Det behövs lite hästlukt en dag som denna.

Det kan vara så att jag håller på att genomgå en väldigt allvarlig identitetskris för tillfället. Jag sitter och letar efter utbildningar på antagning.se och jag, som för bara en vecka sen var säker på att jag skulle fortsätta inom litteraturvetenskapen och ta examen om lite mer än ett år, har nu helt plötsligt fått för mig att "globala utvecklingsstudier - det är någonting för mig det!" och "kanske man skulle ta och läsa europaprogrammet, det låter väl snitsigt?".
Det får mig att tänka på det här inlägget från förra året då jag upplevde i princip samma sak. Så vidare livsomvälvande var det dock uppenbarligen inte med tanke på att jag hamnade på litteraturvetenskap (eller "flum, flum, flum" som min syster kallar det) ändå och jag kan nästan försäkra er om att det kommer gå likadant i år. I höst sitter jag säkert där, på sol, skrivandes på min c-uppsats samtidigt som jag tänker "tycker jag verkligen att det här är kul eller är det bara kul för att jag får lära mig en massa nya saker och läsa en massa böcker?" och hör min storasysters röst "flum, flum, flum" i öronen.

Och allt detta när jag egentligen bara vill jobba. (Infoga lång, djup suck här.)

Nå, när jag letade i arkivet för att hitta det där gamla inlägget så hittade jag för övrigt bland annat de här bilderna;

De får mig att sakna Harry så himla mycket att det nästan gör ont i magen. Jag vill bara ha hans sällskap och få krama på honom och pussa på honom och lukta honom bakom öronen och höra honom spinna, för ser ni hur mysigt han tycker att det är när vi gosar eller? Gullisen.
Fy fan vad jag saknar att ha en katt!

Ett hem är nog inget riktigt hem utan en katt. Och jag lär aldrig inse vad jag vill göra med mitt liv.
(utöver att öppna ett katthem där alla stackars katter utan hus kan få komma och bo. Synd att det inte är någon lukrtiv bransch eller finns någon relevant utbildning för en sådan karriär.)

Jag känner mig lite som en gammal gift tant för tillfället.

Igår kom jag hem, åt middag med min man och sen somnade jag på soffan innan klockan elva på kvällen. Vaknade av mig själv klockan sju imorse, men lyckades lyckligtvis att somna om och sova ända fram till klockan nio. Gick då upp och åt frukost och ställde mig att baka kakor för att vi skulle få en gäst och imorgon, imorgon ska jag hålla i ett bokklubbsmöte.

Alltså. Va? Jag känner mig så jäkla gammal och det värsta är att det bara har eskalerat under de senaste veckorna sedan vi flyttade in i vår nya lägenhet. När jag kommer hem från skolan så går jag runt och fixar i lägenheten, städar lite, putsar diskbänken och funderar över vad jag ska ha för blommor i fönsterkarmen. Om jag är nere i stan så promenerar jag bara förbi alla klädbutiker för att gå in på lagerhaus eller åhlens eller cervera, för att planera vad jag ska köpa sen när pengarna kommer och de senaste veckorna har jag vart så mycket på ikea att jag fan ta mig har hunnit tröttna.
Herregud.  

Nu sitter jag här och telefonterrar Emma (som vägrar att svara) för att försöka få henne att komma hit så att jag kan få göra något som är lite omognare än att än en gång somna framför teven innan melodifestivalens vinnare är korad. Inte för att vi ska titta på melodifestivalen, där går ändå gränsen.
Herregud.
Jag. måste. få. någon. annorlunda. stimulans. innan. jag. avlider.



(Som om inte allt detta vore nog så vill mina jäkla kompisar allihop flytta till Norrland (???) helt plötsligt och BO där. What up med det!?!?!??)

Så vart man hemma igen! Berlin var lika fint som vanligt, om inte ännu finare och det bästa var att jag fick lov att vara där med Christian (såklart). Vi har mest strosat runt rätt så planlöst och i princip råkat ramla över olika sevärdheter, druckit kaffe (jag), ätit currywurst (han) och shoppat lite, lite. Just det här planlösa promenerandet utan mål på okända gator har varit så himla skönt och jag har mått så otroligt bra de här dagarna! Dessutom så känner jag att äntligen, efter tre besök i staden, så verkar det som om jag har lyckats få någorlunda koll på hur allt hänger ihop och hur man hittar från ett ställe till ett annat utan att åka kollektivtrafik, i alla fall i öst. Känner mig lite stolt. 

Innan vi åkte iväg till Berlin så lovade jag mig själv och min dagbok att om jag överlevde att flyga så skulle jag ta tag i mitt liv, en gång för alla. Ordningsamhet, eftertänksamhet, omtänksamhet, skulle bli några av mina nya ledord. Nu när jag ska bli sambo och få en riktig egen lägenhet så är det dags att bli vuxen och vuxna människor är bland mycket annat ordningsamma, eftertänksamma och omtänksamma, resonerade jag och eftersom att jag överlevde så har jag väl inget annat val än att hedra mitt löfte från och med imorgon. 
Inte idag nä, för idag har jag nämligen gett mig själv en liten tidsfrist. Jag ligger i sängen och låtsas att jag har jetlag och saknar Christian som har varit så nära konstant de senaste dagarna och som nu känns så långt borta trots att han bara är på jobbet några mil bort. Det är jobbigt att ta tag i livet när man känner sig ensam så inte idag.

Men efter ett litet uppskov så tänkte jag alltså sätta igång imorgon. Vad jag ska göra får vi se. Det har jag inte riktigt kommit fram till ännu.


En spegelbild i hissen på hotellet. Jag har mest tagit ungefär hundra bilder på Christian som jag nu funderar på att tapetsera över den fläckiga, nymålade väggen i vårt nya sovrum med.
Det hade vart något det!

Så då. Nu åker jag snart iväg till Berlin för att fira alla hjärtans dag och mitt speciella hjärtas födelsedag och det faktum att vi har känt varandra i åtta månader. Tre riktiga firardagar blir det!
Förhoppningsvis så överlever jag flygresan både dit och tillbaka, om inte så hoppas jag verkligen att min familj och mina finaste vänner vet hur mycket jag älskar dom alla.



(dåligt försök till en vinkbild)


Auf wiedersehen!

(hoppas jag)

.. det här med den där existentiella ångesten som alltid dyker upp när allt i livet flyter på precis som det ska och man för en gångs skull borde få lov att vara väldigt nöjd med tillvaron och känna sig lugn inför framtiden - waddap med det? Helt ärligt?

Känns så himla ovärt.

... och har varit det sen halv sex imorse?



Tadaa: Jag.

Pigg och vaken och redo att ge mig iväg till skolan för att prata framför klassen. Jomenvisst. Jag ska hålla föredrag om Roland Barthes och hans teorier om litteraturens strukturer. Allt ska illustreras med hjälp av boken Hundarna och vara i tio minuter.
Om jag gick upp såhär tidigt för atta jag inte är klar och var tvungen att hetsa ihop något nu på morgonen? Nej, inte alls. Jag och min klassis (jag ska för guds skull inte göra det själv) var klara redan igår. Halv sex på kvällen!
Om jag är nervös? Inte ens det.

Det är något lurt med det här, jag känner det på mig.

Nu ska jag och Christian strax bege oss mot Ida och Samuel för spelkväll. Vi känner oss som vanligt grovt taggade och redo att vinna, det är nästan synd om alla förlorare som vi ska spela mot.

Tvingade Chrille att vara med och ta några bilder för att visa hur taggade vi är, men han är inte lika van vid att sitta framför webkameran och smila upp sig som jag är, så det blev lite stelt:






(om vi inte vinner så funderar christian på att tända eld på stället, bara en liten varning)

Här sitter jag och väntar!

"På vad" undrar ni kanske och jo, det ska jag berätta;
Jag väntar på att det ska bli februari så att jag och Christian får åka till Berlin, flytta in i vår nya lägenhet och skaffa alla fina möbler som vi (jag) planerar att inreda med. Och så väntar jag på mina bokpaket från adlibris som innehåller en himla massa skönlitteratur till de kommande delkurserna, kulturjournalistikens grunder och min franska kurslitteratur (japp, jag läser numera både litteraturvetenskap och franska, så jäkla kul). Lite väntar jag på att ett roligt, enkelt, givande, välbetalt jobb ska falla ner i mitt knä, att jag och Ida ska få bli medryttare på de mest perfekta hästarna helt gratis och att mitt hår ska få en enhetlig färg. Lite väntar jag på att Christian ska komma hem, att våren ska dyka upp, att jag kommer på ett ämne till min b-uppsats och att jag får tid, möjlighet och pengar att resa vart jag vill i världen när jag vill och blir tillräckligt modig för att äta okänd mat i främmande länder för det tycker jag verkar så himla läskigt.
Utöver det så väntar jag på den där dagen när jag har fått en bok publicerad och kanske ännu mer på att få känna mig nöjd med allt som jag tar mig för och en himla, himla massa annat.  

Men ja.
Mest väntar jag väl bara på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska kunna gå och lägga mig för roligare än så blir det inte just nu!

Försov mig.
Och jag är inte stolt över det. Lååååångt mer än tvärtom.

Att jag har försovit mig måste vara min allra vanligaste ursäkt till att jag inte dyker upp till något på utsatt tid, men jag hoppas innerligt att jag snart ska växa ifrån det och verkligen lära mig att gå upp på morgonen, inte sova igenom att klockan ringer, utan bara vakna som vanligt folk och ta mig ur sängen. Jag förstår inte hur det här kan vara så himla, himla svårt för mig. Alla andra klarar det ju! Varför inte jag?
Ibland är det till och med som om jag har extra lätt för att försova mig när jag har något viktigt och jobbigt att uträtta. Mitt undermedvetna väljer att helt stänga av hörseln för att låta mig sova vidare och slippa det där som jag bävar inför. Känns det som. Det är ju inte så egentligen, men vafan. Pinsamt är det också. Skämmigt. Uselt. Nonchalant till och med?
Min grupp klarade visst det bra i alla fall och det är ju egentligen det som är det viktigaste, att ingen annan behöver lida för att jag har seriösa problem.

Nu straffar universum mig för mitt ruttna snedsteg genom att skicka en rent helvetisk hemtenta som jag i nuläget tror att jag bara har en ytterst liten chans att klara av. Om 46,5 timmar ska den vara inne och jag är inte ens säker på om jag har förstått frågan (där är bara en) riktigt rätt.
Jag som faktiskt har sett fram emot det här och tänkt "Vad kul det ska bli att få prova på att göra hemtenta!". Tji fick jag, som vanligt.

Kanske ska sluta gnälla och sätta igång nu. Mmm.

Jag har aldrig räckt upp handen i min klass.
Jag har gått på universitetet i över fyra månader nu och jag har knappt yttrat ett endaste ord utanför min trygga, lilla seminariegrupp på sju personer - och inte ens där brukar jag säga så värst mycket.

Jag har väl aldrig direkt varit den som pratat och hörts mest i ett klassrum, men när jag gick på komvux så blev jag faktiskt bättre på att visa mig och påpeka att jag fanns. I en del klasser var jag en av de som räckte upp handen flest gånger under en lektion och faktiskt kunde svara på lärarens frågor eller tog mod till mig att ställa mina egna och lägga mig i de debatter som pågick i klassrummet. Jag växte en hel del, och nu verkar det nog mest som om jag har krympt ihop igen med tanke på min återupplivade ovilja att öppna munnen, men det är inte riktigt samma sak som det handlar om nu. Det handlar inte så mycket om att jag skulle ha gått tillbaka till att vara så där nervös eller blyg som jag var tidigare eller ens att jag känner att jag helt enkelt inte har någonting att tillföra (vilket jag i och för sig oftast inte har).
Nä, mest så handlar det om att jag tror inte att jag är lika klok som de flesta andra som råkar ha valt samma kurs som jag verkar vara och jag tänker inte räcka upp handen och göra klart för alla hur oklok jag faktiskt är. Så länge man är tyst och inte uttalar sig felaktigt så finns det fortfarande en chans att folk får en bild av att man är rätt så intellektuell, kanske en stor "tänkare" eller till och med ett geni som inte vill stoltsera med sina gigantiska kunskaper som för alla andras skull därför håller tyst och om det nu skulle vara så att någon tänker något liknande om mig så får de för min del väldigt gärna fortsätta med det. Jag tänker inte rasera mina chanser att bli sedd som en ovanligt klok och eftertänksam person (inte för att jag tror att folk får den bilden när de ser mig första gången, men ändå).

Den här inställningen har jag haft från allra första början när jag satte mig i klassrummet tillsammans med alla de där okändingarna som skulle komma att vara mina "klasskamrater" under det kommande året och jag har framgångsrikt hållt fast vid den rätt så länge. Det finns nog bara en mycket begränsad procent kursdeltagare som ens har hört min röst och jag är faktiskt rätt så nöjd med det. På komvux var jag tvungen att prata för att få bra betyg, på universitetet kan jag sitta tyst som den lilla mus jag är och få samma betyg som någon annan som väljer att engagera hela klassen i sina tankar och funderingar - det går hur bra som helst eftersom lektionsaktivitet inte används som betygsunderlag längre!

Nå. Imorgon så ska jag ställa mig längst fram i ett klassrum som kommer att vara fullt av alla dessa kloka och intellektuella litteraturvetare som kommer att kolla på mig med sina rynkande pannor, redo att sticka hål på mina ord med sina genomtänkta frågor och så ska jag hålla en redovisning i tio-femton minuter. Visserligen i grupp och inte ensam som tur är, men vafan? Det finns inte ett endaste möjligt litet sätt som jag kan klara mig ur det här utan att vara tvungen att öppna munnen och rasera den väldigt okorrekta bild som jag hoppas att åtminstone en del av mina klassisar har fått av mig och det gör mig nästan ännu mer handfallen än det faktum att jag ska prata inför en hel grupp med människor.

Fasiken också. Jag som trodde jag var inne på rätt spår.

• Känner mig ensammast i universum.
• Äter smörgåsrån med både mjukost och smör till middag väldigt sent på kvällen.
• Dricker alldeles för många koppar te.
• Kollar min mobil lite för ofta.
• Tänder alla lampor och låter en del lysa hela natten.
• Lyssnar till när min granne sjunger något som bara kan liknas vid opera.
• Funderar över varför nästan alla i min klass måste ha samma framtidsmål som mig och hur jag kommer att kunna stå mig i den framtida konkurrensen.
• Får för mig att jag är en väldigt komplex och unik person.
• Skriver "dagbok".
• Saknar att ha pusspauser.
• Väntar på snön.
• Oroar mig för att dö i min ensamhet utan att någon märker det på mycket lång tid.
• Tar bilder på mig själv i webcam där jag posar och tänker "sjuttsingen att jag är så ensam att ingen får se mig idag när jag för en gångs skull inte ser ut som ett spöke osminkad".

Mm. Så roligt är mitt ensam-liv. Fast överlag har jag det nog egentligen ganska så bra och förhoppningsvis hinner jag inte bli helt galen tills på lördag när Christian kommer hem igen.
Förhoppningsvis.

Jag fick nyss reda på att jag klarade min allra första tenta!!!!

Blev ungefär så här glad:


Åh, det syns ju inte. Blev lååångt mycket gladare än sådär. En bild kan inte ens börja beskriva hur själaglad jag blev! Blev så glad att jag ville skrika rakt ut och hoppa upp och ner, men jag valde att skriva ut det på facebook istället för att skryta lite.

Wow alltså. Detta ska firas med spagetti och basilikasås. Vilken dag mina vänner, vilken dag!