H A N N A H F O R E V E R

Det här måste nog vara min nya favoritsida på internet. Det är inget speciellt egentligen, bara en massa bilder på folk som läser olika böcker, men av någon outgrundlig anledning så fortsätter jag bläddra längre och längre bak och kan inte riktigt slita mig.

Det är så väldigt fint att alla verkar vara så inne i sin läsning och inte verkar vara medvetna om något annat än det som händer i en helt annan värld, en värld som de under en kort tid får vara en del av. Väldigt fint.

.. att lukten var ren inbillning från min sida.
Eller så har den mirakulöst försvunnit.
Oavsett så; tur det!
Jag har en tenta att plugga till så jag har inte tid med att oroa mig för att mitt kök ska försvinna. 

Det luktar konstigt i vårt kök. Det är ingen kraftig lukt. Det är liksom inte sopor som stinker, eller ett avlopp som inte har blivit rensat, utan det är något annat. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det luktar typ som trä, fast mycket starkare och äckligare? En svag, men väldigt distinkt lukt som både förbryllar och äcklar mig.
Jag upptäckte det igår när jag hade diskat och fick, efter att ha hört ett ännu konstigare ljud som antingen var vatten som droppade eller något som krafsade, för mig att det är antingen..

- .. en vattenläcka i rören som sakta sprider sig och kommer göra att hela vårt kök, med det fina vita trägolvet och de gamla köksluckorna, sakta kommer att murkna undan framför mina ögon för att vår fastighetsvärd inte kommer hit och tar hand om det och inte kan fixa det för att den har funnits där för länge.

Eller..

- .. en väldigt stor, fet, äcklig råtta som kommer att döda mig och "krypa upp i min säng" enligt Emma. Ja, jag medger att det här är till och med ännu mer otroligt än att hela köket kommer att murkna bort under den kommande natten.

Oavsett så vågar jag inte använda kranen. Har inte gjort det sedan igår eftermiddag. Åt musli till middag igår för att slippa använda kranen till någon form av matlagning eller diskning. Ja, jag vet. Lite överdrivet kanske med tanke på att vi faktiskt har en vask i badrummet också, men det är ju så omständigt att gå in där bara för att hämta lite vatten.
Christian kommer hem imorgon, så då får han kolla lite noggrannare på det hela och förhoppningsvis så visar det sig att jag bara har inbillat mig alltihop som vanligt och att det inte är någon fara.

Lyckligtvis så var jag hembjuden till min syster idag så jag slapp oroa mig över middagsproblemet. Jag älskar att vara hemma hos min syster. Verkligen älskar det. Allt är så rent, prydligt och välplanerat och oavsett vad man får till middag så är det alltid gott. Jag kan inte minnas att jag någonsin har ätit ens något halväckligt hemma hos henne (om man inte räknar all den broccolin som hon tvingade i mig när jag var liten och ännu inte var så förtjust i grönsaker).
Idag hade hon inte bara stått och handskalat ett kilo räkor till en sallad när jag kom dit, utan istället för att bara blanda ihop allt i en stor skål så fick vi alla varsin egen tallrik såhär fint:

Och jag fick dessutom en helt egen skål med crème fraîche med vitlök. För mig som älskar allt som har med crème fraîche och vitlök att göra så känns det nästan som en dröm. På riktigt.

En annan, lite mer okej, dröm som jag har är att folk en dag ska kunna se på mitt hem så som jag ser på min storasysters: ett välorganiserat ställe där maten alltid är god oavsett vad den består av, där man alltid känner sig välkommen och där köket inte håller på att murkna.
En dag, en dag!

Christian har gått över till att kalla den där katten som jag vill ha för "vederstygglig". Två gånger har han uttryckt sig så, men så småningom tagit tillbaka det efter att ha varit smart nog att inse att jag på riktigt blir sur på honom när han säger något så urbota dumt.

Hur kan man kalla det här..;


... för vederstyggligt?
Hur?

Okej, jag känner mig nästan personlig förolämpad här. Det kanske inte är helt normalt?

Får. Inte. Bli. Crazy. Cat. Lady.

Titta!




Nu har jag slutligen gjort som resten av världen och skaffat mig en iphone! Emma och jag slog våra påsar ihop och skaffade en familjedeal inne på telenor igår. Inklusive försäkring så behöver jag bara betala 120 kronor extra i månaden och bara det att jag får slippa skämmas när jag drar fram mobilen är nästan värt det.

Hittills har jag bara laddat ner tre appar (Wordfeud, Draw something och Instagram) och tycker det är lite småjobbigt att smsa, så jag är inte direkt överfrälst. Den är ju kul, men den är inte riktigt guds gåva till mänskligheten om man säger så.

Vi får se om ett par dagar när jag har vant mig vid den lite mer om jag tycker annorlunda, men jag tror att vi kommer att trivas rätt bra tillsammans, även om vi inte passar ihop på bild.

.. och jag är ute i precis lika god tid som alltid!
Hittills så har jag packat två pappkassar med böcker och nu sitter jag och lyssnar på Emma och Ricard som ligger och snarkar i soffan.
Kärt.

Min käresta har gått och blivit lite småsjuk. Lite febrig och förkyld sådär bara och jag vet att man brukar prata om att män beter sig som om jorden håller på att gå under så fort de snörlvar lite, men inte Christian! Nej, han blir nästan tvärtemot istället och vill verkligen belysa det faktum att han inte är någon gnällig liten douchebag. Igår försökte jag gulla lite extra med honom, men det tyckte han inte alls om, blev nästan sur när jag tänkte stoppa om honom och uppskattade inte riktigt min hjälp. Lite kul sådär.
Nåja, jag låter honom hållas. Vill han inte ha min ömhet så får han vara utan. Jag är ändå inte vidare förtjust i att pyssla om sjuklingar så för mig gör det inget!
Jag har bara så jäkulens tråkigt. Vi skulle egentligen vart och målat i nya lägenheten nu, för våra ikea-möbler kommer om tre timmar, men nej. Här ligger vi och latar oss.

Jag ska nog väcka honom nu. Tre timmar är ungefär så lång tid som det brukar ta för oss att komma ut ur lägenheten efter att vi har bestämt vad vi ska göra. Mm, såna är vi.

Jag måste städa.
Så enkelt är det. Här ser ut som fa-an hemma och jag hatar det (var tvungen att markera det med allt jag kan, för så mycket hatar jag det, endast ordet räcker inte till). Det verkligen kryper i kroppen på mig när jag ser mig omkring och ser allt stök och det är fullkomligt fruktansvärt.
Följande scenario har utspelat sig ungefär fyra gånger idag: 
Jag reser mig upp från sängen och bestämmer mig för att "fan, nu är det dags". Så ser jag mig omkring i det här lilla skitrummet som är ungefär hela mitt hem och riktigt ryser. Får nästan illamåendekänslor av allt stöket. Det är inte smutsigt, eller äckligt på något vis, men det är så himla, himla, himla stökigt. Typ saker överallt. Så jag går fram till en bit papper som ligger och stökar till det på golvet. Plockar upp det och slänger det i en skräppåse. Får syn på ett till, lite tidningar, filmfodral, platspåsar, lite annat skräp, smutsig tvätt, ren tvätt, glas, muggar, skolböcker, lite mer skräp och känner bara att var fan ska jag lägga allt? Det finns absolut ingen plats för något och jag vet inte ens var jag ska börja någonstans så det hela slutar varje gång med att jag står och glor ett tag och sen kryper ner i sängen igen och surar och längtar tills att det blir mörkt så att jag kan slippa se skiten.

Det här är inte hållbart, det förstår jag också. Om mindre än en vecka får vi tillträde till vår nya lägenhet och det känns fullkomligt underbart (även om vi inte kommer kunna flytta in direkt). Jag vet egentligen inte varför, men jag har verkligen börjat avsky den här lägenheten som jag tyckte var så bra och fin och mysig för bara ett par månader sedan.
Det är precis som om den krymper lite dag för dag och stänger in mig, samtidigt som den gör sitt bästa för att jaga bort mig. Jag hade förmodligen inte känt likadant om det inte hade varit just så att vår egna lägenhet, vår stora, rymliga lägenhet, med våra egna självvalda möbler, det riktiga köket och möjligheten att röra på sig mer än två meter åt ett håll utan att gå in i en vägg eller möbel väntar precis runt hörnet. Hade jag inte vetat att jag snart ska få flytta och slippa det här så hade jag förmodligen fortsatt trivas ganska bra här i lägenheten, för egentligen så är den ju väldigt bra, lagom stor och kanske till och med lite mysig. Det är bara det att jämförelsevis så är den en liten skitskolåda och den är inte min för fem öre. Den är någon annans och det börjar verkligen kännas i hela kroppen. Det är inte mitt hem helt enkelt och det är väldigt svårt för mig att få mig själv till att göra det fint här när jag helst av allt bara vill gå ut genom ytterdörren och inte komma tillbaka igen.
Det är så väldigt tröttsamt och det gör mig så himmelens less.

Jag tänker just nu väldigt mycket på hur vi ska inreda vår nya lägenhet. Jag tänker på vad vi ska ha för möbler, vad vi ska ha för färger, hur vi ska möblera och till och med vad vi ska ha för blommor i fönsterkarmen, men ju mer jag tänker på det här med ett eget hem så inser jag att det viktigaste av allt, det absolut viktigaste för att jag ska kunna trivas, och det som kommer att stå högst upp på priolistan är:
"Det ska vara rent och prydligt."
Så enkelt är det. Så länge det är rent och prydligt så spelar det nog inte så stor roll vad vi hittar för möbler eller hur länge det dröjer innan vi har råd med det där matbordet som jag har hittat, men som är alldeles för dyrt.
Så länge det är rent och prydligt hemma så kommer vi nog att kunna trivas ändå. Tror jag. Hoppas jag.

(plus att då kan Emma sluta mobba mig för att jag aldrig städar hemma)


Blö. Det enda som är fint här är mina lakan.

Igår började jag prenumerera på Plaza Interiör - ett inredningsmagasin. Om inte det skriker vuxen så vet jag inte vad som gör det!

Jävlar i min lilla låda vad det ska inredas fint och mysigt i den nya lägenheten.

Tänker mig att det kommer att se ut ungefär så här med tiden:


Skoja!

Vi ska bara ha två katter, säger Christian.

Min granne har en något ombytlig relation till sin ganska så nyinförskaffade undulat. Idag har jag hört honom vråla "Men var tyst någon jävla gång!", sagt "Kom till pappa, ja, kom då, kom till pappa" lite för många gånger samt sjungit en sång som jag inte riktigt kan komma ihåg, men som kan ha varit en lite egen version av rida, rida ranka eller den där julsången som handlar om någon marknad uppe på en backe dit man ska gå för att dansa.. Undulaten har mest bara kvittrat till svar.

Nu skypar han med någon tjej som pratar engelska och håller än en gång på att övertala undulaten att "komma till pappa". Jag gissar på att han vill visa upp den i webkameran.

Här är lite för tunna väggar i det här huset måste jag säga.

Jag tycker att verkligen sånt här är så himla hjärtskärande.
På rikitgt så gör det nästan lite ont i hjärtat att veta att den har blivit helt utstött och ensam utan att den förmodligen har en aning om varför och dessutom så är den nästan blind.
Så väldigt, väldigt synd.


Så himla fulsöt är den lille stackaren också så man kan inte annat än att tycka synd om den. Det är visst inte lätt att vara ginger i något släkte. Aw. Skulle vilja ha den.