Behöver en liten paus.
Jag vill ha ett jobb.
Inte bara "jag vill ha ett extrajobb utöver mina studier så att jag kan tjäna lite extra pengar och köpa alla skor och böcker som jag vill ha", utan ett riktigt jobb. Ett jobb som jag kan försörja mig på, betala hyran och köpa lite finare saker för när jag känner för det. Ett jobb som jag kan gå till på morgonen, jobba på framtill kanske 15-16 på eftermiddagen och sedan gå hem och ha hela kvällen på mig att ägna åt vad jag vill, utan att behöva oroa mig för kommande tentor eller att jag fortfarande inte har lämnat in den där uppgiften som jag fick bakläxa på i september eller vilka böcker som ska införskaffas till nästa delkurs.
Det skulle vara så himla skönt! Att bara ta en paus i typ ett halvår, kanske lite mer, och bara inte gå i skolan för en gångs skull.Om man inte räknar sommarloven så har jag gått i skolan någorlunda konstant i snart 14 år. Fjorton år. Det är verkligen hur länge som helst och jag vet att det finns flera personer som har gått längre än så, men det är fan inte konstigt om man tröttnar ett litet tag och behöver en paus.
Jag vill bara ha ett riktigt dumsimpelt jobb som inte kräver något hemarbete eller några invecklade utvecklingsplaner utan bara närvaro och samma arbetsuppgifter dag ut och dag in. Tidigare har jag alltid sagt att jag nog skulle hata ett sånt jobb, men just nu känner jag mest bara "mmmm, så himla skönt det skulle vara". Det gör inte ens något om det är ett tråkigt jobb, bara det inte är som telefonförsäljare och att människorna som jag får jobba med inte är några stolpskott.
Det är drömmen just nu alltså, men bara ett litet tag, inte för alltid. Så småningom vill jag ju ha ett givande och stimulerande jobb som jag varken kan eller vill släppa ens när jag går därifrån bara för att jag tycker att det som jag får syssla med under dagarna är så otroligt spännande. Ett jobb som jag tacksam över att få ha, som jag vill utvecklas på och som jag får någonting tillbaka av, även om det bara är lycka. Ett jobb som jag älskar och trivs med, som är värt mina studieskulder; det är vad jag vill ha, men inte just nu.
Just nu vill jag bara inte plugga.
Inte bara "jag vill ha ett extrajobb utöver mina studier så att jag kan tjäna lite extra pengar och köpa alla skor och böcker som jag vill ha", utan ett riktigt jobb. Ett jobb som jag kan försörja mig på, betala hyran och köpa lite finare saker för när jag känner för det. Ett jobb som jag kan gå till på morgonen, jobba på framtill kanske 15-16 på eftermiddagen och sedan gå hem och ha hela kvällen på mig att ägna åt vad jag vill, utan att behöva oroa mig för kommande tentor eller att jag fortfarande inte har lämnat in den där uppgiften som jag fick bakläxa på i september eller vilka böcker som ska införskaffas till nästa delkurs.
Det skulle vara så himla skönt! Att bara ta en paus i typ ett halvår, kanske lite mer, och bara inte gå i skolan för en gångs skull.Om man inte räknar sommarloven så har jag gått i skolan någorlunda konstant i snart 14 år. Fjorton år. Det är verkligen hur länge som helst och jag vet att det finns flera personer som har gått längre än så, men det är fan inte konstigt om man tröttnar ett litet tag och behöver en paus.
Jag vill bara ha ett riktigt dumsimpelt jobb som inte kräver något hemarbete eller några invecklade utvecklingsplaner utan bara närvaro och samma arbetsuppgifter dag ut och dag in. Tidigare har jag alltid sagt att jag nog skulle hata ett sånt jobb, men just nu känner jag mest bara "mmmm, så himla skönt det skulle vara". Det gör inte ens något om det är ett tråkigt jobb, bara det inte är som telefonförsäljare och att människorna som jag får jobba med inte är några stolpskott.
Det är drömmen just nu alltså, men bara ett litet tag, inte för alltid. Så småningom vill jag ju ha ett givande och stimulerande jobb som jag varken kan eller vill släppa ens när jag går därifrån bara för att jag tycker att det som jag får syssla med under dagarna är så otroligt spännande. Ett jobb som jag tacksam över att få ha, som jag vill utvecklas på och som jag får någonting tillbaka av, även om det bara är lycka. Ett jobb som jag älskar och trivs med, som är värt mina studieskulder; det är vad jag vill ha, men inte just nu.
Just nu vill jag bara inte plugga.
Det sved.
Imorse vaknade jag av att jag grät för att jag drömde att båda mina systrar försköt mig ur sina liv.
Smärtan i det är obeskrivligt.
Smärtan i det är obeskrivligt.
Livsomvälvande.
Idag har jag kommit till en livsomvälvande insikt angående mitt liv och min framtid. En himla tur att det hände idag och inte på lördag när ansökningarna till högskolan stängt för den här terminen, för då hade det nog varit lite för sent och jag hade för alltid förvirrat mig in i modets värld.
Nu har jag två dagar på mig att bygga upp en helt ny agenda med nya karriärsmål och en ny väg att följa dit.
Så. Vad söker man för högskoleutbildningar om man vill rädda världen?
