H A N N A H F O R E V E R

... och har varit det sen halv sex imorse?



Tadaa: Jag.

Pigg och vaken och redo att ge mig iväg till skolan för att prata framför klassen. Jomenvisst. Jag ska hålla föredrag om Roland Barthes och hans teorier om litteraturens strukturer. Allt ska illustreras med hjälp av boken Hundarna och vara i tio minuter.
Om jag gick upp såhär tidigt för atta jag inte är klar och var tvungen att hetsa ihop något nu på morgonen? Nej, inte alls. Jag och min klassis (jag ska för guds skull inte göra det själv) var klara redan igår. Halv sex på kvällen!
Om jag är nervös? Inte ens det.

Det är något lurt med det här, jag känner det på mig.

Igår gjorde jag och Christian en lite hemlig och busig sak och åkte och hälsade på vår nya lägenhet, trots att vi inte får tillträde till den förrän på onsdag. Jag vet inte om det är tillåtet egentligen, men vi fick nycklarna av min bror (som ju precis har flyttat därifrån) i lördags när vi var på födelsedagsmiddag för min storasyster och vi kunde helt enkelt inte hålla oss!

Jag ser (som ni förmodligen vet) så himla mycket fram emot att flytta just nu så det går inte alls att beskriva det. Tyvärr så blev det lite av ett antiklimax när vi väl steg in genom dörren. Alltså, det är en väldigt, väldigt fin lägenhet i grunden. Den har relativt ljusa rum, mysigt kök, höga, välvda tak och stor potential. Problemet är bara att den är lite.. sliten. Där är lite för många sprickor i taken för att det ska vara charmigt, hur många hål som helst i väggarna som även är väldigt typ fläckiga(?), badrummet ska vi nog inte ens tala om för jag kan inte få mig själv till att se hur det kan bli fint och golven som knarrar konstant är jäkligt nedslitna. Det låter kanske inte så hemskt, men lägg till att min bror inte städade vidare noggrant innan han flyttade ut och alltihop ger verkligen tillsammans ett intryck av att lägenheten är väldigt utsliten och, i mina ögon, nästan lite ofräsch. Det var faktiskt ganska jobbigt att se, speciellt när jag under de senaste veckorna har försjunkit i inredningsmagasin och inne i mitt huvud har fantiserat fram ett palats, redo för inflyttning, och förträngt att det kanske krävs lite mer än bara lite spackel för att få det sådär riktigt fint som jag vill ha det.

På onsdag ska vi i alla fall besiktiga den tillsammans med vår blivande fastighetsvärd och då får vi veta hur mycket som vi får lov att fixa med den och om vi kanske får något fixat av dem. Just nu så känner jag lite att kosta vad det kosta vill, jag vill bara få det fint, men jag har en svag aning av att Christian tänker mer att "ta det lugnt, det kommer snart bli bra" och att jag överdriver lite mycket i  mitt huvud. Vi får se helt enkelt.

På bilderna jag tog med min fattiga mobilkamera så ser det ju ganska mysigt ut och det kan det ju säkert bli på riktigt också om jag bara chillar och tar det lite lugnt.
Titta så fin den är när man inte ser alla små skavanker:


Vårt lelle kök, mitt bästa rum. Här fick vi ett litet matbord med icke matchande stolar, två datorer, ett underlägg med änglar på och en disktrasa på köpet.


Apotekarburkar. Kan vara det charmigaste och kan även vara anledningen till att köket är mitt bästa rum.


Detta är lite av vårt vardagsrum och vårt blivande bibliotek och där bak så kan man se vårt sovrum. Här fick vi en himla massa på köpet! En sönderskjuten soffa som jag har drömt mardrömmar om inatt, en fläckig och oanvändbar madrass, en slags stegstol som Christian blev jätteförtjust i eftersom den är så funkis, en hylla som är likadan som den i köket, två pantburkar och en sån där gräsligt ful, gräsligt omodern och sjukt ovärd takfläkt i taket. (Christian petar på ett eluttag som håller på att ramla av.)

En totalt omotiverad bild på Chrillepille för att han är det finaste jag vet och för att han ska ha så jäkla mycket credd om han orkar stå ut med mig under den kommande månaden när jag kommer att gå bananer över att ingenting löser sig exakt så som jag vill ha det så fort jag knäpper med fingrarna.


(Om ni undrar över allt det här som vi fått"på köpet" så är det allt skräp som min bror inte riktigt visste vad han skulle göra av och därför lämnade kvar till oss för att vi "kunde få användning för det", med andra ord för att han skulle slippa åka och slänga det. Förutom det lilla matbordet. Det bad vi om så det får vi ju tacka för, men om det är någon som känner att en fruktansvärd takfläkt skulle höja standarden på er inredning så bara hör av er. Ni får den.)

Jag måste städa.
Så enkelt är det. Här ser ut som fa-an hemma och jag hatar det (var tvungen att markera det med allt jag kan, för så mycket hatar jag det, endast ordet räcker inte till). Det verkligen kryper i kroppen på mig när jag ser mig omkring och ser allt stök och det är fullkomligt fruktansvärt.
Följande scenario har utspelat sig ungefär fyra gånger idag: 
Jag reser mig upp från sängen och bestämmer mig för att "fan, nu är det dags". Så ser jag mig omkring i det här lilla skitrummet som är ungefär hela mitt hem och riktigt ryser. Får nästan illamåendekänslor av allt stöket. Det är inte smutsigt, eller äckligt på något vis, men det är så himla, himla, himla stökigt. Typ saker överallt. Så jag går fram till en bit papper som ligger och stökar till det på golvet. Plockar upp det och slänger det i en skräppåse. Får syn på ett till, lite tidningar, filmfodral, platspåsar, lite annat skräp, smutsig tvätt, ren tvätt, glas, muggar, skolböcker, lite mer skräp och känner bara att var fan ska jag lägga allt? Det finns absolut ingen plats för något och jag vet inte ens var jag ska börja någonstans så det hela slutar varje gång med att jag står och glor ett tag och sen kryper ner i sängen igen och surar och längtar tills att det blir mörkt så att jag kan slippa se skiten.

Det här är inte hållbart, det förstår jag också. Om mindre än en vecka får vi tillträde till vår nya lägenhet och det känns fullkomligt underbart (även om vi inte kommer kunna flytta in direkt). Jag vet egentligen inte varför, men jag har verkligen börjat avsky den här lägenheten som jag tyckte var så bra och fin och mysig för bara ett par månader sedan.
Det är precis som om den krymper lite dag för dag och stänger in mig, samtidigt som den gör sitt bästa för att jaga bort mig. Jag hade förmodligen inte känt likadant om det inte hade varit just så att vår egna lägenhet, vår stora, rymliga lägenhet, med våra egna självvalda möbler, det riktiga köket och möjligheten att röra på sig mer än två meter åt ett håll utan att gå in i en vägg eller möbel väntar precis runt hörnet. Hade jag inte vetat att jag snart ska få flytta och slippa det här så hade jag förmodligen fortsatt trivas ganska bra här i lägenheten, för egentligen så är den ju väldigt bra, lagom stor och kanske till och med lite mysig. Det är bara det att jämförelsevis så är den en liten skitskolåda och den är inte min för fem öre. Den är någon annans och det börjar verkligen kännas i hela kroppen. Det är inte mitt hem helt enkelt och det är väldigt svårt för mig att få mig själv till att göra det fint här när jag helst av allt bara vill gå ut genom ytterdörren och inte komma tillbaka igen.
Det är så väldigt tröttsamt och det gör mig så himmelens less.

Jag tänker just nu väldigt mycket på hur vi ska inreda vår nya lägenhet. Jag tänker på vad vi ska ha för möbler, vad vi ska ha för färger, hur vi ska möblera och till och med vad vi ska ha för blommor i fönsterkarmen, men ju mer jag tänker på det här med ett eget hem så inser jag att det viktigaste av allt, det absolut viktigaste för att jag ska kunna trivas, och det som kommer att stå högst upp på priolistan är:
"Det ska vara rent och prydligt."
Så enkelt är det. Så länge det är rent och prydligt så spelar det nog inte så stor roll vad vi hittar för möbler eller hur länge det dröjer innan vi har råd med det där matbordet som jag har hittat, men som är alldeles för dyrt.
Så länge det är rent och prydligt hemma så kommer vi nog att kunna trivas ändå. Tror jag. Hoppas jag.

(plus att då kan Emma sluta mobba mig för att jag aldrig städar hemma)


Blö. Det enda som är fint här är mina lakan.

Nu ska jag och Christian strax bege oss mot Ida och Samuel för spelkväll. Vi känner oss som vanligt grovt taggade och redo att vinna, det är nästan synd om alla förlorare som vi ska spela mot.

Tvingade Chrille att vara med och ta några bilder för att visa hur taggade vi är, men han är inte lika van vid att sitta framför webkameran och smila upp sig som jag är, så det blev lite stelt:






(om vi inte vinner så funderar christian på att tända eld på stället, bara en liten varning)

Idag fyllde jag i den etthundrafyrtionde boken i min läsdagbok och i o med det så är den alltså numera full. Från Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger den 28 februari 2008 till Djurvänner av Anton Marklund idag, från "Jag vill ha hennes jobb - graciöst!" till "Lågmäld, men känslosam. Enkel att läsa och ta till sig. Inget att störa sig på." och från en läsdagbok till en annan.

Jag tror att det finns många som inte riktigt förstår meningen med att ha en läsdagbok, som kanske tycker att det känns lite onödigt och som slöseri med tid, men för mig har det blivit en vana och nästan ett måste att skriva ner en kort kommentar om boken som jag nyss har läst ut. Det känns liksom bra på något sätt att ha det nedskrivet. Om inget annat så för att kunna gå tillbaka och se efter vad jag egentligen tyckte om en bok i efterhand, när minnet av den har börjat suddats ut. Dessutom är det kul att gå tillbaka och läsa kommentarer som "Jävla Jonas Gardell, han börjar bli bra nu", "Allt franskt är bra" och "älskade den innan jag började läsa den" för de får mig att minnas även de känslor som jag hade, men som jag nu glömt bort. Dock är det inte lika kul att läsa sida efter sida med "jag hade förväntat mig något bättre", "inte så bra som jag trodde" eller "Dryg", fast samtidigt så får de kommentarerna mig att inse att jag kanske ska sänka kraven och förväntningarna som jag har på nya böcker i fortsättningen och se dem för vad dem är, inte för vad jag vill att de ska vara.

Ska tänka på det nu när den här lilla boken får lämna plats på mitt ställföreträdande nattduksbord bestående av en flyttlåda för en helt ny läsdagbok. Förhoppningsvis så fylls den snabbt av kloka omdömen och genomtänka kommentarer, inte en massa rabbel om graciösa jobb och mästerverk som jag inte kan förstå mig på. Igår fick jag ett helt berg med böcker från adlibris, så den lär väl börja med dem. 


(ja. harry har tuggat lite i den, men det gör inget. det ska synas att den har vart med ett tag!)

Här sitter jag och väntar!

"På vad" undrar ni kanske och jo, det ska jag berätta;
Jag väntar på att det ska bli februari så att jag och Christian får åka till Berlin, flytta in i vår nya lägenhet och skaffa alla fina möbler som vi (jag) planerar att inreda med. Och så väntar jag på mina bokpaket från adlibris som innehåller en himla massa skönlitteratur till de kommande delkurserna, kulturjournalistikens grunder och min franska kurslitteratur (japp, jag läser numera både litteraturvetenskap och franska, så jäkla kul). Lite väntar jag på att ett roligt, enkelt, givande, välbetalt jobb ska falla ner i mitt knä, att jag och Ida ska få bli medryttare på de mest perfekta hästarna helt gratis och att mitt hår ska få en enhetlig färg. Lite väntar jag på att Christian ska komma hem, att våren ska dyka upp, att jag kommer på ett ämne till min b-uppsats och att jag får tid, möjlighet och pengar att resa vart jag vill i världen när jag vill och blir tillräckligt modig för att äta okänd mat i främmande länder för det tycker jag verkar så himla läskigt.
Utöver det så väntar jag på den där dagen när jag har fått en bok publicerad och kanske ännu mer på att få känna mig nöjd med allt som jag tar mig för och en himla, himla massa annat.  

Men ja.
Mest väntar jag väl bara på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska kunna gå och lägga mig för roligare än så blir det inte just nu!

Försov mig.
Och jag är inte stolt över det. Lååååångt mer än tvärtom.

Att jag har försovit mig måste vara min allra vanligaste ursäkt till att jag inte dyker upp till något på utsatt tid, men jag hoppas innerligt att jag snart ska växa ifrån det och verkligen lära mig att gå upp på morgonen, inte sova igenom att klockan ringer, utan bara vakna som vanligt folk och ta mig ur sängen. Jag förstår inte hur det här kan vara så himla, himla svårt för mig. Alla andra klarar det ju! Varför inte jag?
Ibland är det till och med som om jag har extra lätt för att försova mig när jag har något viktigt och jobbigt att uträtta. Mitt undermedvetna väljer att helt stänga av hörseln för att låta mig sova vidare och slippa det där som jag bävar inför. Känns det som. Det är ju inte så egentligen, men vafan. Pinsamt är det också. Skämmigt. Uselt. Nonchalant till och med?
Min grupp klarade visst det bra i alla fall och det är ju egentligen det som är det viktigaste, att ingen annan behöver lida för att jag har seriösa problem.

Nu straffar universum mig för mitt ruttna snedsteg genom att skicka en rent helvetisk hemtenta som jag i nuläget tror att jag bara har en ytterst liten chans att klara av. Om 46,5 timmar ska den vara inne och jag är inte ens säker på om jag har förstått frågan (där är bara en) riktigt rätt.
Jag som faktiskt har sett fram emot det här och tänkt "Vad kul det ska bli att få prova på att göra hemtenta!". Tji fick jag, som vanligt.

Kanske ska sluta gnälla och sätta igång nu. Mmm.

Jag har aldrig räckt upp handen i min klass.
Jag har gått på universitetet i över fyra månader nu och jag har knappt yttrat ett endaste ord utanför min trygga, lilla seminariegrupp på sju personer - och inte ens där brukar jag säga så värst mycket.

Jag har väl aldrig direkt varit den som pratat och hörts mest i ett klassrum, men när jag gick på komvux så blev jag faktiskt bättre på att visa mig och påpeka att jag fanns. I en del klasser var jag en av de som räckte upp handen flest gånger under en lektion och faktiskt kunde svara på lärarens frågor eller tog mod till mig att ställa mina egna och lägga mig i de debatter som pågick i klassrummet. Jag växte en hel del, och nu verkar det nog mest som om jag har krympt ihop igen med tanke på min återupplivade ovilja att öppna munnen, men det är inte riktigt samma sak som det handlar om nu. Det handlar inte så mycket om att jag skulle ha gått tillbaka till att vara så där nervös eller blyg som jag var tidigare eller ens att jag känner att jag helt enkelt inte har någonting att tillföra (vilket jag i och för sig oftast inte har).
Nä, mest så handlar det om att jag tror inte att jag är lika klok som de flesta andra som råkar ha valt samma kurs som jag verkar vara och jag tänker inte räcka upp handen och göra klart för alla hur oklok jag faktiskt är. Så länge man är tyst och inte uttalar sig felaktigt så finns det fortfarande en chans att folk får en bild av att man är rätt så intellektuell, kanske en stor "tänkare" eller till och med ett geni som inte vill stoltsera med sina gigantiska kunskaper som för alla andras skull därför håller tyst och om det nu skulle vara så att någon tänker något liknande om mig så får de för min del väldigt gärna fortsätta med det. Jag tänker inte rasera mina chanser att bli sedd som en ovanligt klok och eftertänksam person (inte för att jag tror att folk får den bilden när de ser mig första gången, men ändå).

Den här inställningen har jag haft från allra första början när jag satte mig i klassrummet tillsammans med alla de där okändingarna som skulle komma att vara mina "klasskamrater" under det kommande året och jag har framgångsrikt hållt fast vid den rätt så länge. Det finns nog bara en mycket begränsad procent kursdeltagare som ens har hört min röst och jag är faktiskt rätt så nöjd med det. På komvux var jag tvungen att prata för att få bra betyg, på universitetet kan jag sitta tyst som den lilla mus jag är och få samma betyg som någon annan som väljer att engagera hela klassen i sina tankar och funderingar - det går hur bra som helst eftersom lektionsaktivitet inte används som betygsunderlag längre!

Nå. Imorgon så ska jag ställa mig längst fram i ett klassrum som kommer att vara fullt av alla dessa kloka och intellektuella litteraturvetare som kommer att kolla på mig med sina rynkande pannor, redo att sticka hål på mina ord med sina genomtänkta frågor och så ska jag hålla en redovisning i tio-femton minuter. Visserligen i grupp och inte ensam som tur är, men vafan? Det finns inte ett endaste möjligt litet sätt som jag kan klara mig ur det här utan att vara tvungen att öppna munnen och rasera den väldigt okorrekta bild som jag hoppas att åtminstone en del av mina klassisar har fått av mig och det gör mig nästan ännu mer handfallen än det faktum att jag ska prata inför en hel grupp med människor.

Fasiken också. Jag som trodde jag var inne på rätt spår.

Igår började jag prenumerera på Plaza Interiör - ett inredningsmagasin. Om inte det skriker vuxen så vet jag inte vad som gör det!

Jävlar i min lilla låda vad det ska inredas fint och mysigt i den nya lägenheten.

Tänker mig att det kommer att se ut ungefär så här med tiden:


Skoja!

Vi ska bara ha två katter, säger Christian.