Och ljusstakarna står kvar i fönstren.
Jag måste städa.
Så enkelt är det. Här ser ut som fa-an hemma och jag hatar det (var tvungen att markera det med allt jag kan, för så mycket hatar jag det, endast ordet räcker inte till). Det verkligen kryper i kroppen på mig när jag ser mig omkring och ser allt stök och det är fullkomligt fruktansvärt.
Följande scenario har utspelat sig ungefär fyra gånger idag:
Jag reser mig upp från sängen och bestämmer mig för att "fan, nu är det dags". Så ser jag mig omkring i det här lilla skitrummet som är ungefär hela mitt hem och riktigt ryser. Får nästan illamåendekänslor av allt stöket. Det är inte smutsigt, eller äckligt på något vis, men det är så himla, himla, himla stökigt. Typ saker överallt. Så jag går fram till en bit papper som ligger och stökar till det på golvet. Plockar upp det och slänger det i en skräppåse. Får syn på ett till, lite tidningar, filmfodral, platspåsar, lite annat skräp, smutsig tvätt, ren tvätt, glas, muggar, skolböcker, lite mer skräp och känner bara att var fan ska jag lägga allt? Det finns absolut ingen plats för något och jag vet inte ens var jag ska börja någonstans så det hela slutar varje gång med att jag står och glor ett tag och sen kryper ner i sängen igen och surar och längtar tills att det blir mörkt så att jag kan slippa se skiten.
Det här är inte hållbart, det förstår jag också. Om mindre än en vecka får vi tillträde till vår nya lägenhet och det känns fullkomligt underbart (även om vi inte kommer kunna flytta in direkt). Jag vet egentligen inte varför, men jag har verkligen börjat avsky den här lägenheten som jag tyckte var så bra och fin och mysig för bara ett par månader sedan.
Det är precis som om den krymper lite dag för dag och stänger in mig, samtidigt som den gör sitt bästa för att jaga bort mig. Jag hade förmodligen inte känt likadant om det inte hade varit just så att vår egna lägenhet, vår stora, rymliga lägenhet, med våra egna självvalda möbler, det riktiga köket och möjligheten att röra på sig mer än två meter åt ett håll utan att gå in i en vägg eller möbel väntar precis runt hörnet. Hade jag inte vetat att jag snart ska få flytta och slippa det här så hade jag förmodligen fortsatt trivas ganska bra här i lägenheten, för egentligen så är den ju väldigt bra, lagom stor och kanske till och med lite mysig. Det är bara det att jämförelsevis så är den en liten skitskolåda och den är inte min för fem öre. Den är någon annans och det börjar verkligen kännas i hela kroppen. Det är inte mitt hem helt enkelt och det är väldigt svårt för mig att få mig själv till att göra det fint här när jag helst av allt bara vill gå ut genom ytterdörren och inte komma tillbaka igen.
Det är så väldigt tröttsamt och det gör mig så himmelens less.
Jag tänker just nu väldigt mycket på hur vi ska inreda vår nya lägenhet. Jag tänker på vad vi ska ha för möbler, vad vi ska ha för färger, hur vi ska möblera och till och med vad vi ska ha för blommor i fönsterkarmen, men ju mer jag tänker på det här med ett eget hem så inser jag att det viktigaste av allt, det absolut viktigaste för att jag ska kunna trivas, och det som kommer att stå högst upp på priolistan är:
"Det ska vara rent och prydligt."
Så enkelt är det. Så länge det är rent och prydligt så spelar det nog inte så stor roll vad vi hittar för möbler eller hur länge det dröjer innan vi har råd med det där matbordet som jag har hittat, men som är alldeles för dyrt.
Så länge det är rent och prydligt hemma så kommer vi nog att kunna trivas ändå. Tror jag. Hoppas jag.
(plus att då kan Emma sluta mobba mig för att jag aldrig städar hemma)
Blö. Det enda som är fint här är mina lakan.
Så enkelt är det. Här ser ut som fa-an hemma och jag hatar det (var tvungen att markera det med allt jag kan, för så mycket hatar jag det, endast ordet räcker inte till). Det verkligen kryper i kroppen på mig när jag ser mig omkring och ser allt stök och det är fullkomligt fruktansvärt.
Följande scenario har utspelat sig ungefär fyra gånger idag:
Jag reser mig upp från sängen och bestämmer mig för att "fan, nu är det dags". Så ser jag mig omkring i det här lilla skitrummet som är ungefär hela mitt hem och riktigt ryser. Får nästan illamåendekänslor av allt stöket. Det är inte smutsigt, eller äckligt på något vis, men det är så himla, himla, himla stökigt. Typ saker överallt. Så jag går fram till en bit papper som ligger och stökar till det på golvet. Plockar upp det och slänger det i en skräppåse. Får syn på ett till, lite tidningar, filmfodral, platspåsar, lite annat skräp, smutsig tvätt, ren tvätt, glas, muggar, skolböcker, lite mer skräp och känner bara att var fan ska jag lägga allt? Det finns absolut ingen plats för något och jag vet inte ens var jag ska börja någonstans så det hela slutar varje gång med att jag står och glor ett tag och sen kryper ner i sängen igen och surar och längtar tills att det blir mörkt så att jag kan slippa se skiten.
Det här är inte hållbart, det förstår jag också. Om mindre än en vecka får vi tillträde till vår nya lägenhet och det känns fullkomligt underbart (även om vi inte kommer kunna flytta in direkt). Jag vet egentligen inte varför, men jag har verkligen börjat avsky den här lägenheten som jag tyckte var så bra och fin och mysig för bara ett par månader sedan.
Det är precis som om den krymper lite dag för dag och stänger in mig, samtidigt som den gör sitt bästa för att jaga bort mig. Jag hade förmodligen inte känt likadant om det inte hade varit just så att vår egna lägenhet, vår stora, rymliga lägenhet, med våra egna självvalda möbler, det riktiga köket och möjligheten att röra på sig mer än två meter åt ett håll utan att gå in i en vägg eller möbel väntar precis runt hörnet. Hade jag inte vetat att jag snart ska få flytta och slippa det här så hade jag förmodligen fortsatt trivas ganska bra här i lägenheten, för egentligen så är den ju väldigt bra, lagom stor och kanske till och med lite mysig. Det är bara det att jämförelsevis så är den en liten skitskolåda och den är inte min för fem öre. Den är någon annans och det börjar verkligen kännas i hela kroppen. Det är inte mitt hem helt enkelt och det är väldigt svårt för mig att få mig själv till att göra det fint här när jag helst av allt bara vill gå ut genom ytterdörren och inte komma tillbaka igen.
Det är så väldigt tröttsamt och det gör mig så himmelens less.
Jag tänker just nu väldigt mycket på hur vi ska inreda vår nya lägenhet. Jag tänker på vad vi ska ha för möbler, vad vi ska ha för färger, hur vi ska möblera och till och med vad vi ska ha för blommor i fönsterkarmen, men ju mer jag tänker på det här med ett eget hem så inser jag att det viktigaste av allt, det absolut viktigaste för att jag ska kunna trivas, och det som kommer att stå högst upp på priolistan är:
"Det ska vara rent och prydligt."
Så enkelt är det. Så länge det är rent och prydligt så spelar det nog inte så stor roll vad vi hittar för möbler eller hur länge det dröjer innan vi har råd med det där matbordet som jag har hittat, men som är alldeles för dyrt.
Så länge det är rent och prydligt hemma så kommer vi nog att kunna trivas ändå. Tror jag. Hoppas jag.
(plus att då kan Emma sluta mobba mig för att jag aldrig städar hemma)
Blö. Det enda som är fint här är mina lakan.
Kommentarer
Trackback
