Körde en gammal klassiker.
Försov mig.
Och jag är inte stolt över det. Lååååångt mer än tvärtom.
Att jag har försovit mig måste vara min allra vanligaste ursäkt till att jag inte dyker upp till något på utsatt tid, men jag hoppas innerligt att jag snart ska växa ifrån det och verkligen lära mig att gå upp på morgonen, inte sova igenom att klockan ringer, utan bara vakna som vanligt folk och ta mig ur sängen. Jag förstår inte hur det här kan vara så himla, himla svårt för mig. Alla andra klarar det ju! Varför inte jag?
Ibland är det till och med som om jag har extra lätt för att försova mig när jag har något viktigt och jobbigt att uträtta. Mitt undermedvetna väljer att helt stänga av hörseln för att låta mig sova vidare och slippa det där som jag bävar inför. Känns det som. Det är ju inte så egentligen, men vafan. Pinsamt är det också. Skämmigt. Uselt. Nonchalant till och med?
Min grupp klarade visst det bra i alla fall och det är ju egentligen det som är det viktigaste, att ingen annan behöver lida för att jag har seriösa problem.
Nu straffar universum mig för mitt ruttna snedsteg genom att skicka en rent helvetisk hemtenta som jag i nuläget tror att jag bara har en ytterst liten chans att klara av. Om 46,5 timmar ska den vara inne och jag är inte ens säker på om jag har förstått frågan (där är bara en) riktigt rätt.
Jag som faktiskt har sett fram emot det här och tänkt "Vad kul det ska bli att få prova på att göra hemtenta!". Tji fick jag, som vanligt.
Kanske ska sluta gnälla och sätta igång nu. Mmm.
Och jag är inte stolt över det. Lååååångt mer än tvärtom.
Att jag har försovit mig måste vara min allra vanligaste ursäkt till att jag inte dyker upp till något på utsatt tid, men jag hoppas innerligt att jag snart ska växa ifrån det och verkligen lära mig att gå upp på morgonen, inte sova igenom att klockan ringer, utan bara vakna som vanligt folk och ta mig ur sängen. Jag förstår inte hur det här kan vara så himla, himla svårt för mig. Alla andra klarar det ju! Varför inte jag?
Ibland är det till och med som om jag har extra lätt för att försova mig när jag har något viktigt och jobbigt att uträtta. Mitt undermedvetna väljer att helt stänga av hörseln för att låta mig sova vidare och slippa det där som jag bävar inför. Känns det som. Det är ju inte så egentligen, men vafan. Pinsamt är det också. Skämmigt. Uselt. Nonchalant till och med?
Min grupp klarade visst det bra i alla fall och det är ju egentligen det som är det viktigaste, att ingen annan behöver lida för att jag har seriösa problem.
Nu straffar universum mig för mitt ruttna snedsteg genom att skicka en rent helvetisk hemtenta som jag i nuläget tror att jag bara har en ytterst liten chans att klara av. Om 46,5 timmar ska den vara inne och jag är inte ens säker på om jag har förstått frågan (där är bara en) riktigt rätt.
Jag som faktiskt har sett fram emot det här och tänkt "Vad kul det ska bli att få prova på att göra hemtenta!". Tji fick jag, som vanligt.
Kanske ska sluta gnälla och sätta igång nu. Mmm.
Kommentarer
Trackback
