Ont-i-magen-dagen imorgon.
Jag har aldrig räckt upp handen i min klass.
Jag har gått på universitetet i över fyra månader nu och jag har knappt yttrat ett endaste ord utanför min trygga, lilla seminariegrupp på sju personer - och inte ens där brukar jag säga så värst mycket.
Jag har väl aldrig direkt varit den som pratat och hörts mest i ett klassrum, men när jag gick på komvux så blev jag faktiskt bättre på att visa mig och påpeka att jag fanns. I en del klasser var jag en av de som räckte upp handen flest gånger under en lektion och faktiskt kunde svara på lärarens frågor eller tog mod till mig att ställa mina egna och lägga mig i de debatter som pågick i klassrummet. Jag växte en hel del, och nu verkar det nog mest som om jag har krympt ihop igen med tanke på min återupplivade ovilja att öppna munnen, men det är inte riktigt samma sak som det handlar om nu. Det handlar inte så mycket om att jag skulle ha gått tillbaka till att vara så där nervös eller blyg som jag var tidigare eller ens att jag känner att jag helt enkelt inte har någonting att tillföra (vilket jag i och för sig oftast inte har).
Nä, mest så handlar det om att jag tror inte att jag är lika klok som de flesta andra som råkar ha valt samma kurs som jag verkar vara och jag tänker inte räcka upp handen och göra klart för alla hur oklok jag faktiskt är. Så länge man är tyst och inte uttalar sig felaktigt så finns det fortfarande en chans att folk får en bild av att man är rätt så intellektuell, kanske en stor "tänkare" eller till och med ett geni som inte vill stoltsera med sina gigantiska kunskaper som för alla andras skull därför håller tyst och om det nu skulle vara så att någon tänker något liknande om mig så får de för min del väldigt gärna fortsätta med det. Jag tänker inte rasera mina chanser att bli sedd som en ovanligt klok och eftertänksam person (inte för att jag tror att folk får den bilden när de ser mig första gången, men ändå).
Den här inställningen har jag haft från allra första början när jag satte mig i klassrummet tillsammans med alla de där okändingarna som skulle komma att vara mina "klasskamrater" under det kommande året och jag har framgångsrikt hållt fast vid den rätt så länge. Det finns nog bara en mycket begränsad procent kursdeltagare som ens har hört min röst och jag är faktiskt rätt så nöjd med det. På komvux var jag tvungen att prata för att få bra betyg, på universitetet kan jag sitta tyst som den lilla mus jag är och få samma betyg som någon annan som väljer att engagera hela klassen i sina tankar och funderingar - det går hur bra som helst eftersom lektionsaktivitet inte används som betygsunderlag längre!
Nå. Imorgon så ska jag ställa mig längst fram i ett klassrum som kommer att vara fullt av alla dessa kloka och intellektuella litteraturvetare som kommer att kolla på mig med sina rynkande pannor, redo att sticka hål på mina ord med sina genomtänkta frågor och så ska jag hålla en redovisning i tio-femton minuter. Visserligen i grupp och inte ensam som tur är, men vafan? Det finns inte ett endaste möjligt litet sätt som jag kan klara mig ur det här utan att vara tvungen att öppna munnen och rasera den väldigt okorrekta bild som jag hoppas att åtminstone en del av mina klassisar har fått av mig och det gör mig nästan ännu mer handfallen än det faktum att jag ska prata inför en hel grupp med människor.
Fasiken också. Jag som trodde jag var inne på rätt spår.
Jag har gått på universitetet i över fyra månader nu och jag har knappt yttrat ett endaste ord utanför min trygga, lilla seminariegrupp på sju personer - och inte ens där brukar jag säga så värst mycket.
Jag har väl aldrig direkt varit den som pratat och hörts mest i ett klassrum, men när jag gick på komvux så blev jag faktiskt bättre på att visa mig och påpeka att jag fanns. I en del klasser var jag en av de som räckte upp handen flest gånger under en lektion och faktiskt kunde svara på lärarens frågor eller tog mod till mig att ställa mina egna och lägga mig i de debatter som pågick i klassrummet. Jag växte en hel del, och nu verkar det nog mest som om jag har krympt ihop igen med tanke på min återupplivade ovilja att öppna munnen, men det är inte riktigt samma sak som det handlar om nu. Det handlar inte så mycket om att jag skulle ha gått tillbaka till att vara så där nervös eller blyg som jag var tidigare eller ens att jag känner att jag helt enkelt inte har någonting att tillföra (vilket jag i och för sig oftast inte har).
Nä, mest så handlar det om att jag tror inte att jag är lika klok som de flesta andra som råkar ha valt samma kurs som jag verkar vara och jag tänker inte räcka upp handen och göra klart för alla hur oklok jag faktiskt är. Så länge man är tyst och inte uttalar sig felaktigt så finns det fortfarande en chans att folk får en bild av att man är rätt så intellektuell, kanske en stor "tänkare" eller till och med ett geni som inte vill stoltsera med sina gigantiska kunskaper som för alla andras skull därför håller tyst och om det nu skulle vara så att någon tänker något liknande om mig så får de för min del väldigt gärna fortsätta med det. Jag tänker inte rasera mina chanser att bli sedd som en ovanligt klok och eftertänksam person (inte för att jag tror att folk får den bilden när de ser mig första gången, men ändå).
Den här inställningen har jag haft från allra första början när jag satte mig i klassrummet tillsammans med alla de där okändingarna som skulle komma att vara mina "klasskamrater" under det kommande året och jag har framgångsrikt hållt fast vid den rätt så länge. Det finns nog bara en mycket begränsad procent kursdeltagare som ens har hört min röst och jag är faktiskt rätt så nöjd med det. På komvux var jag tvungen att prata för att få bra betyg, på universitetet kan jag sitta tyst som den lilla mus jag är och få samma betyg som någon annan som väljer att engagera hela klassen i sina tankar och funderingar - det går hur bra som helst eftersom lektionsaktivitet inte används som betygsunderlag längre!
Nå. Imorgon så ska jag ställa mig längst fram i ett klassrum som kommer att vara fullt av alla dessa kloka och intellektuella litteraturvetare som kommer att kolla på mig med sina rynkande pannor, redo att sticka hål på mina ord med sina genomtänkta frågor och så ska jag hålla en redovisning i tio-femton minuter. Visserligen i grupp och inte ensam som tur är, men vafan? Det finns inte ett endaste möjligt litet sätt som jag kan klara mig ur det här utan att vara tvungen att öppna munnen och rasera den väldigt okorrekta bild som jag hoppas att åtminstone en del av mina klassisar har fått av mig och det gör mig nästan ännu mer handfallen än det faktum att jag ska prata inför en hel grupp med människor.
Fasiken också. Jag som trodde jag var inne på rätt spår.
Kommentarer
Postat av: ida
lite tur har du ändå haft isåfall, i de flesta kurser (ugår ifrån mig själv samt emmanuela) så är det betygsunderlag att vara aktiv på seminarier, man måste vara aktivt delaktig i diskussioner för att ta poäng i delkursen. men gött för dig och det går sökert hur bra som helst på redovisningen med!
Trackback
