Hehehe.
Här är för övrigt en bild på mig och Oscar-katten, tagen för ett par dagar sedan. Ser ni hur rädd han ser ut?
Va?
Vavava?
Vad kan det bero på?
Vad är det som skrämmer honom?
Varför stirrar han sådär?
Varför ser han ut som om han tror att han ska dö?
VARFÖR?
(Jag skojar bara. Jag brukar vara snäll mot honom, så det är inte det.)
Va?
Vavava?
Vad kan det bero på?
Vad är det som skrämmer honom?
Varför stirrar han sådär?
Varför ser han ut som om han tror att han ska dö?
VARFÖR?
(Jag skojar bara. Jag brukar vara snäll mot honom, så det är inte det.)
Oscar.
Ibland ångrar jag nästan att jag döpte Oscar efter huvudpersonen i Extremt högt och otroligt nära, för han börjar sakta bli lika knepig som i boken.
Inatt vaknade både jag och Christian av att han satt och spann jättehögt och ville bli klappad och nu springer han bara undan så fort jag försöker komma nära och ser livrädd ut. Tills jag lyfter upp honom, då börjar han spinna direkt.
Det tar mycket längre tid att lära känna honom än vad jag hade väntat mig, men jag antar att jag överreagerar lite. Det har ju faktiskt bara gått en vecka.
Söt, men knepig.
(OBS: Minuten efter att jag skrev detta så gick jag ut i köket och satte mig på köksbordet för att kolla min mobil. Då hoppade han direkt upp och började kela som en liten galning, så nu har jag nog lite dåligt samvete för att jag kallade honom knepig..)
Inatt vaknade både jag och Christian av att han satt och spann jättehögt och ville bli klappad och nu springer han bara undan så fort jag försöker komma nära och ser livrädd ut. Tills jag lyfter upp honom, då börjar han spinna direkt.
Det tar mycket längre tid att lära känna honom än vad jag hade väntat mig, men jag antar att jag överreagerar lite. Det har ju faktiskt bara gått en vecka.
Söt, men knepig.
(OBS: Minuten efter att jag skrev detta så gick jag ut i köket och satte mig på köksbordet för att kolla min mobil. Då hoppade han direkt upp och började kela som en liten galning, så nu har jag nog lite dåligt samvete för att jag kallade honom knepig..)
Bitter.
Idag fick jag äntligen tummen ur rumpestumpen och gick iväg till arbetsförmedlingen! Vilken grej va? Jag trodde att det skulle vara sjukt givande, att jag skulle få en massa bra tips för mitt jobbsökande, kanske en handledare och lite klarare perspektiv på min tillvaro och tänkte på vägen dit att "nu löser det sig nog", men jag kom mest hem med en känsla av "jaha?" och ett meddelande om att de kommer kalla mig om tre månader. Tre månader. Det är jättelång tid. Jag håller på att gå under av att ha varit utan sysselsättning i bara lite mer än en månad och det gör att tre månader känns som en hel evighet.
Jag känner mig lite besviken. Inte egentligen på själva arbetsförmedlingen, de gör säkert vad de kan i en sån här situation, utan på mig själv för att jag är så himla naiv alltid och tror att allting ordnar sig bara för att jag orkar pallra mig upp ur sängen en dag och faktiskt få något gjort. Det är inte lite pinsamt att jag tror att allting kommer att lösa sig av sig självt bara för att jag sitter och pratar med en arbetsförmedlare i fyrtio minuter, vilket inte är någon egentlig ansträngning från min sida.
Det låter ju skitlöjligt, och det är det verkligen, men någontans inom mig så finns där faktiskt en liten, liten del som tror att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något ansträngande eller en endaste liten uppoffring. Faktiskt. Uuh. Jag skäms lite av att bara erkänna det, men det är så det är och ju snabbare jag inser hur löjligt och pinsamt det är, desto snabbare inser jag att det inte är så. Förhoppningsvis.
Åh, nu kom världens finaste pojkvän hem med en hel låda piggelin till mig, så nu ska jag sluta vara bitter och faktiskt söka lite jobb på egen hand som jag borde ha gjort konstant sedan i maj ungefär. Wi!
Hjärta.
Jag känner mig lite besviken. Inte egentligen på själva arbetsförmedlingen, de gör säkert vad de kan i en sån här situation, utan på mig själv för att jag är så himla naiv alltid och tror att allting ordnar sig bara för att jag orkar pallra mig upp ur sängen en dag och faktiskt få något gjort. Det är inte lite pinsamt att jag tror att allting kommer att lösa sig av sig självt bara för att jag sitter och pratar med en arbetsförmedlare i fyrtio minuter, vilket inte är någon egentlig ansträngning från min sida.
Det låter ju skitlöjligt, och det är det verkligen, men någontans inom mig så finns där faktiskt en liten, liten del som tror att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något ansträngande eller en endaste liten uppoffring. Faktiskt. Uuh. Jag skäms lite av att bara erkänna det, men det är så det är och ju snabbare jag inser hur löjligt och pinsamt det är, desto snabbare inser jag att det inte är så. Förhoppningsvis.
Åh, nu kom världens finaste pojkvän hem med en hel låda piggelin till mig, så nu ska jag sluta vara bitter och faktiskt söka lite jobb på egen hand som jag borde ha gjort konstant sedan i maj ungefär. Wi!
Hjärta.
Ännu en liten lista.
Jag har fått för mig att mitt liv är lite sorgligt för tillfället. Det är inte vidare dåligt egentligen, men lite sorgligt är det. Jag sa till Christian i förra veckan att det känns som om jag balanserar på en liten, liten isplätt som snart kommer att bryta sig loss och gå i sönder. Det är inte en fråga om "om" utan om "när". Jag har inget jobb, ingen inkomst och ingen koll på vad som händer i höst. Det funkar just nu, men som sagt, snart kommer isplätten bryta sig loss och jag kommer verkligen behöva ta tag i det här och det går inte an ifall jag bara sitter och grottar ner mig i allt det sorgliga hela tiden.
Därför kommer här en liten lista för att påminna mig själv om bra saker som gör mig glad:
- Min nya lilla familj som består av mig, Christian, Oscar och Willem (kattungarna alltså).
- Att läsa ut en tillräckligt bra bok för att man ska vara nöjd efteråt, som Timmarna till exempel.
- Att tre av mina familjemedlemmar fyller år under juli månad och ska firas.
- Att det är sommar och att man kan gå utanför dörren och känna sig helt varm inombords av vindarna.
- Att mina vänner snart har semester så att vi kan umgås lite mera.
- Att jag har säkert fyrtio olästa böcker i min bokhylla som bara väntar på mig.
- Att jag fortfarande är ung och har rätt att vara lite vilsen och inte veta riktigt vart jag ska ta vägen.
- Att vår lägenhet sakta, sakta håller på att bli som ett riktigt hem.
- Att jag då och då faktiskt får lust att gå ut och röra på mig.
- Att jag nog äntligen på riktigt har slutat röka (peppar, peppar).
- Att jag faktiskt inte vet vad jag gör i höst, det är ju lite spännande också om man tänker efter.
- Att mitt hår äntligen är i en enhetlig färg som ser relativt naturlig ut.
- Att det förmodligen finns ett jobb där ute till mig någonstans om jag bara anstränger mig lite.
Därför kommer här en liten lista för att påminna mig själv om bra saker som gör mig glad:
- Min nya lilla familj som består av mig, Christian, Oscar och Willem (kattungarna alltså).
- Att läsa ut en tillräckligt bra bok för att man ska vara nöjd efteråt, som Timmarna till exempel.
- Att tre av mina familjemedlemmar fyller år under juli månad och ska firas.
- Att det är sommar och att man kan gå utanför dörren och känna sig helt varm inombords av vindarna.
- Att mina vänner snart har semester så att vi kan umgås lite mera.
- Att jag har säkert fyrtio olästa böcker i min bokhylla som bara väntar på mig.
- Att jag fortfarande är ung och har rätt att vara lite vilsen och inte veta riktigt vart jag ska ta vägen.
- Att vår lägenhet sakta, sakta håller på att bli som ett riktigt hem.
- Att jag då och då faktiskt får lust att gå ut och röra på mig.
- Att jag nog äntligen på riktigt har slutat röka (peppar, peppar).
- Att jag faktiskt inte vet vad jag gör i höst, det är ju lite spännande också om man tänker efter.
- Att mitt hår äntligen är i en enhetlig färg som ser relativt naturlig ut.
- Att det förmodligen finns ett jobb där ute till mig någonstans om jag bara anstränger mig lite.
Ja, det är i alla fall lite bra saker. Får nog försöka fokusera lite mer på dom än på motsatsen så blir jag nog glad igen ska jag se.
Så fint.
Det här måste nog vara min nya favoritsida på internet. Det är inget speciellt egentligen, bara en massa bilder på folk som läser olika böcker, men av någon outgrundlig anledning så fortsätter jag bläddra längre och längre bak och kan inte riktigt slita mig.
Det är så väldigt fint att alla verkar vara så inne i sin läsning och inte verkar vara medvetna om något annat än det som händer i en helt annan värld, en värld som de under en kort tid får vara en del av. Väldigt fint.
Det är så väldigt fint att alla verkar vara så inne i sin läsning och inte verkar vara medvetna om något annat än det som händer i en helt annan värld, en värld som de under en kort tid får vara en del av. Väldigt fint.
