Bitter.
Idag fick jag äntligen tummen ur rumpestumpen och gick iväg till arbetsförmedlingen! Vilken grej va? Jag trodde att det skulle vara sjukt givande, att jag skulle få en massa bra tips för mitt jobbsökande, kanske en handledare och lite klarare perspektiv på min tillvaro och tänkte på vägen dit att "nu löser det sig nog", men jag kom mest hem med en känsla av "jaha?" och ett meddelande om att de kommer kalla mig om tre månader. Tre månader. Det är jättelång tid. Jag håller på att gå under av att ha varit utan sysselsättning i bara lite mer än en månad och det gör att tre månader känns som en hel evighet.
Jag känner mig lite besviken. Inte egentligen på själva arbetsförmedlingen, de gör säkert vad de kan i en sån här situation, utan på mig själv för att jag är så himla naiv alltid och tror att allting ordnar sig bara för att jag orkar pallra mig upp ur sängen en dag och faktiskt få något gjort. Det är inte lite pinsamt att jag tror att allting kommer att lösa sig av sig självt bara för att jag sitter och pratar med en arbetsförmedlare i fyrtio minuter, vilket inte är någon egentlig ansträngning från min sida.
Det låter ju skitlöjligt, och det är det verkligen, men någontans inom mig så finns där faktiskt en liten, liten del som tror att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något ansträngande eller en endaste liten uppoffring. Faktiskt. Uuh. Jag skäms lite av att bara erkänna det, men det är så det är och ju snabbare jag inser hur löjligt och pinsamt det är, desto snabbare inser jag att det inte är så. Förhoppningsvis.
Åh, nu kom världens finaste pojkvän hem med en hel låda piggelin till mig, så nu ska jag sluta vara bitter och faktiskt söka lite jobb på egen hand som jag borde ha gjort konstant sedan i maj ungefär. Wi!
Hjärta.
Jag känner mig lite besviken. Inte egentligen på själva arbetsförmedlingen, de gör säkert vad de kan i en sån här situation, utan på mig själv för att jag är så himla naiv alltid och tror att allting ordnar sig bara för att jag orkar pallra mig upp ur sängen en dag och faktiskt få något gjort. Det är inte lite pinsamt att jag tror att allting kommer att lösa sig av sig självt bara för att jag sitter och pratar med en arbetsförmedlare i fyrtio minuter, vilket inte är någon egentlig ansträngning från min sida.
Det låter ju skitlöjligt, och det är det verkligen, men någontans inom mig så finns där faktiskt en liten, liten del som tror att allt ska lösa sig utan att jag behöver göra något ansträngande eller en endaste liten uppoffring. Faktiskt. Uuh. Jag skäms lite av att bara erkänna det, men det är så det är och ju snabbare jag inser hur löjligt och pinsamt det är, desto snabbare inser jag att det inte är så. Förhoppningsvis.
Åh, nu kom världens finaste pojkvän hem med en hel låda piggelin till mig, så nu ska jag sluta vara bitter och faktiskt söka lite jobb på egen hand som jag borde ha gjort konstant sedan i maj ungefär. Wi!
Hjärta.
Kommentarer
Trackback
