H A N N A H F O R E V E R

Ett ögonblick:

Jag satt här vid mitt skrivobord, framför min data, för bara ett par minuter sen och kollade facebook, läste de bloggar som jag följer på bloglovin, drack lite te, funderade över om värmen på mina kinder var feber, eller vad det annars kunde tänkas vara och så bestämde jag mig för att logga jag in på min mail för att läsa ett mail som jag trodde mig ha fått ifrån ef.
Det var nämligen en kille därifrån som precis ringde till mig och undrade var i Frankrike jag ville studera och om jag var nybörjare eller inte och när jag ville börja. Jag ville ju inte säga att jag redan har bestämt mig för att inte åka med dem eftersom det verkar så himla dyrt, för det kändes så taskigt nu när Andreas (som han som ringde hette) hade tagit sig tid att ringa och fråga allt det här för att ge så bra service som möjligt, så jag gick med på att de fick lov att skicka ett mail till mig med mer info. Jag trodde att kanske jag skulle bli av med dem då, utan att behöva vara taskig. Sen så sa han att han skulle ringa mig i februari och så kunde vi prata lite mer om hur vi skulle gå vidare med det här. Hur jag ska lyckas nästla mig ur det hela då vet jag inte riktigt, och jag funderade lite över det när jag kom fram till min inkorg och kollade av vad jag hade fått för mail.
Plötsligt så skrek jag nästan rakt ut, rätt så lågt, men ändå och slog händerna för munnen. Det spratt verkligen till i hela kroppen och jag började le okontrollerat och betedde mig nästan som om en dröm hade gått i uppfyllelse, allting på grund av en enda liten, egentligen ganska så obetydlig, rubrik på ett mail från adlibris:
"Bevakning av bok". Det var allt det stod, men jag förstod direkt vad det innebar. Tree of Codes av Jonathan Safran Foer, boken som jag har väntat på och önskat mig och längtat efter ända sedan jag läste ut Eating Animals, och ännu mer sedan själva boken släpptes den femtonde november förra året, finns nu i lager.
Jag har ingen aning om vad den handlar om, så jag kan inte berätta det för er. Det enda jag kan säga är att den kommer att skickas till mig inom två till fem dagar, så jag kommer alltså ha den hos mig om högst en vecka! Då kan jag berätta lite mer om den, men jag kan nästan lova redan nu att den kommer vara fullkomligt underbar för Jonathan Safran Foer är nog så nära ett geni som man kan komma.

För att ni ska få en bild av vad Tree of Codes är för något så länge så kan ni ju kika lite på den här filmen vettja:

Hjärta.

Ja, det var alltså mitt finaste ögonblick som har inträffat under dagen. Ingenting gör mig så glad som böcker och eftersom jag är lite, lite smått förälskad i Jonathan Safran Foer, så är det här nästan himmelriket.   
Under ett annat ögonblick som inträffade alldeles nyss under tiden jag satt här och skrev så spillde jag te över mig. Nu har jag små fläckar på mitt linne. Det var inte alls lika roligt.  

Idag har jag varken tid till att skriva dag 08 eller dag 09 för vi ska snart ha födelsedags- och avskedsfest för min storasyster! Hon åker iväg till Sydamerika om inte allt för lång tid och ska vara borta i fyra och en halv månad.
Tro det eller ej, men jag kommer nog att sakna henne så det är bäst att jag passar på att umgås med henne medan det finns tid.  
Hur som så hörs vi kanske imorgon med lite intressantare inlägg.


Såhär glad är jag ungefär!

Min bästa vän:

Som ni kanske har gissat så har jag inte bara en bästa vän. Jag har så mycket som tre. Tre bästa vänner som jag aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan.


Ida och jag har känt varandra längst. Nästan för alltid. Eller det känns som det, för jag satt nyss här och försökte tänka efter och komma ihåg hur det var på den tiden när vi inte var vänner, men jag minns inte. Det finns liksom inte. Jag tror att vi blev vänner så snart som vi var gamla nog att förstå vad det innebar och det är väl ungefär samtida med ens tidigaste minnen, eller?
Vi gick i samma klass från ettan och hela vägen upp till nian och vi var med varandra nästan varje dag. Det var alltid vi två. Då och då så släppte vi in någon annan i vår lilla duo, men de var aldrig långvariga. Ofta så försvann de för att jag inte riktigt kom överens med dom. Jag tror att det kan vara så att jag var den lite tuffare när vi var yngre, men nu tror jag nog att Ida har gått om mig och att hon är lite tuffare än mig i social sammanhang och speciellt när det kommer till att argumentera för sina åsikter. Däremot så tror jag fortfarande att vi är väldigt, väldigt lika varandra på en del andra plan och bara det att vi kunde vandra runt i lilla, lilla anderslöv i flera timmar och prata om nya saker hela tiden utan att tröttna och utan att känna att det fanns någonting som vi inte kunde säga, det tycker jag tyder på en bra vänskap.  
Vår vänskap var alltid så himla självklar. Jag brukade ofta titta på andra folk i vår ålder som inte hade någon självklar bästis, och gärna min syster, och fundera över hur det egentligen var. Hur det var att inte ha den där personen som man alltid kunde vända sig till och var man i så fall gjorde av alla sina funderingar. Jag förstår det fortfarande inte. Hade jag inte haft Ida så hade jag nog aldrig klarat mig förbi lågstadiet, helt ärligt och lite tror jag samma sak från hennes sida. Vi klamrade nog oss fast rätt så bra vid varandra. Vi delade allt. När vi var tvungna att börja i olika klasser på gymnasiet så sörjde vi genom att gå till mcdonalds och äta våra allra sista hamburgare och sen så blev vi vegetarianer. 
Det finns ingenting som vi inte har gjort tillsammans, från att börja ettan i lågstadiet till allra första fyllan, och även om det vart lite knakigt mellan oss för ett tag sen, så har det gått över nu. Den perioden var jag så himla rädd att jag skulle förlora henne och jag kunde ligga i min säng och gråta över att jag inte kunde komma på vad som hade gått snett och vad jag skulle kunna göra åt det, men jag antar att det var en fas för det gick till större delen över av sig själv.
Nuförtiden är jag inte ens orolig för att förlora henne som vän, för jag skulle helt enkelt aldrig låta det hända. Hon betyder för mycket för mig. 

Här går vi i sjuan gissar jag. Jag kunde inte hitta vår allra första webcam bild, vilket är synd för den är nog den tidigaste digitala bilden vi har.


Här är vi ungefär sjutton år gamla, tror jag och lagom kalas hemma hos Ida.


Såhär ser vi ut idag, på ett ungefär. Bilden är tagen på min tjugoårsfest i november och vi visar väl inte oss från vår bästa sida kanske, men det är den senaste jag har på oss två. Lägg gärna märke till att våra hårfärger är ganska lika varandra på alla tre bilderna.


Emma och jag lekte en del tillsammans på dagis, men inte mycket. Vi har vars ett väldigt specifikt minne från två av de där gångerna. Hon kommer ihåg en dag när vi lekte i sandlådan med mina små plasthästar och tydligen så blev vi av med en och jag ska ha tvingat henne att gräva runt efter den hur länge som helst, även fast den egentligen stod uppe på taket hela tiden. Det har jag inget minne av, men däremot så kommer jag ihåg en gång när vi lekte hemma hos henne och vi skulle gå och hälsa på hennes mormor som nog inte var hemma har jag för mig. När vi skulle springa runt husknuten så hade gräset av någon anledning blivit blött och geggigt och Emma halkade och lerade ner hela sig själv. Detta har Emma förträngt helt.
När vi började skolan så slutade vi att leka med varandra och eftersom vi gick i olika spår så slutade vi att märka av varandra, fram tills det att vi började i samma klass i högstadiet. Då tyckte jag att hon var en av de häftigaste tjejerna i hela klassen. Jag minns speciellt en av de första gångerna jag var hemma hos henne och vi stod i hennes säng av någon anledning och jag tänkte verkligen "hon är riktigt cool, tänk att hon vill umgås med mig" på ett ungefär. Och Emma var cool. Hon är fortfarande cool. Och det är fortfarande lite fascinerande att hon vill vara kompis med mig, men jag har vant mig. Vid en del tillfällen, som när hon imiterar en medelålders smålänning vid namn Jör-Ann, så är hon inte så himla cool, men ack så rolig. Speciellt eftersom jag brukade spela Jör-Anns fru Gunn-Illa och ingen annan riktigt förstod sig på det där.
Vi kom varandra närmst när vi började ettan på gymnasiet tillsammans och jag smsar henne minst tjugo gånger om dagen tror jag. Om allt och om inget. Det kan vara en riktigt idiotisk tanke som ploppar upp i huvudet men hon tar det hela med ro. Hon är den som har tagit över den där rollen som den jag ventilerar allt för utan att behöva oroa mig för att hon inte ska förstå. Och hon är alltid den som jag försöker övertala till att följa med mig till London, Paris, Berlin, Sydafrika, helt enkelt av den enkla anledningen att jag vet att hon är den enda som verkligen skulle göra det.
Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit arg på Emma. Jag kan inte minnas att vi någonsin har bråkat och jag skulle aldrig kunna föreställa mig det. Emma är ingen sån man bråkar med, även om hon ibland blir lite småsur på mig när jag blir för full när vi är ute tillsammans. Det gör inte så mycket. Jag tar det som ett tecken på att hon är omtänksam och tycker om mig kanske lika mycket som jag tycker om henne. 


Emma och jag på Tivoli sommaren innan vi skulle börja gymnasiet.


Emma och jag i Berlin under vår första utlandsresa över nyår nollåtta. Detta är för övrigt en av mina favoritbilder någonsin.


Emma och jag för bara ett par veckor sedan när vi sjunger hemma hos Åke och Mija, vi har nog inte förändrats så mycket sedan dess.  


Åke kom nog in i bilden lite för sent tycker jag, om vi inte räknar dagis för jag har för mig att vi lekte ganska så mycket på dagis, men när vi började skolan så var det samma sak som med Emma att vi började i olika spår och inte sågs så mycket. Det är nu det blir lite svårt, för jag sitter här och försöker klura ut när jag och Åke blev riktigt bra vänner och varför hon inte blev det tidigare, men jag minns verkligen inte. Det är som om hon bara är där helt plötsligt i mina minnen utan förvarning och utan upptrappning. Lite småskumt sådär, men det kanske är så det är. 
Åke är nämligen världens mest självklara människa. Hon är en del av mitt liv helt enkelt. Ibland när jag umgås med henne så kan jag bara titta på henne och inse att allt det hon säger och allt det hon gör, det är så himla självklart. Ibland är det så att man delger henne en liten fundering och hon bara svarar direkt, utan att behöva tänka efter och det är det självklara svaret, även om det inte alltid är vad man vill höra. I mina ögon så är sugarcoating inte riktigt Åkes grej.  
Ibland så tänker jag att det är ett litet, litet under att Åke fortfarande vill vara vän med mig, för jag tror att jag irriterade henne något så fruktansvärt dagligen när vi gick i gymnasiet. Speciellt eftersom hon jobbade med mig i grupparbeten efter grupparbeten och jag aldrig var där och lite mer eftersom hon tyckte att jag förstörde för mig själv. Och för henne. För jag ville hellre gå och göra annat när hon sa till mig att det var bäst att vi pluggade och vi smågrälade då och då. Aldrig något allvarligare dock, det skulle vara totalt omöjligt. Bråka med Åke? Inte en chans, även om jag tror att jag har många sidor som stör henne för att de går tvärtemot hennes.  
När jag umgås med Åke så är det alltid roligt, det är alltid mysigt och det är alltid fullkomligt knäppt. För hon är fullkomligt knäpp. Knäpp är det bästa ordet, och då menar jag självklart det bara i positiv bemärkelse - "totally bonkers, but then again all the good people are" eller hur de nu säger i Alice i underlandet. Det stämmer verkligen in på Åke. Ibland kommer jag att tänka på saker som Åke har gjort någon gång för längesen och då börjar jag skratta rakt ut för mig själv, var jag än är och drar åt mig konstiga blickar. Bara nu när jag sitter här så känner jag hur det rycker i mungiporna bara av att tänka på henne och hennes otroliga idéer.  
Åke är så himla, himla, himla underbar och jag tycker att det är väldigt synd att hon inte alltid kan se det själv.     


Åke och jag på Idas sextonde födelsedag.


Den här bilden har jag döpt till kyssen, av uppenbara anledningar och den togs en blöt natt nollsju.


Och så här ser vi inte ut nu för den här bilden är minst ett halvår gammal, men det var den nyaste på oss som jag kunde hitta.


Det var lite om mina bästa vänner. Väldigt lite om man tänker på hur mycket jag skulle kunna skriva och bara för att jag har skrivit en positiv egenskap om någon så menar jag inte att de andra två inte har den, och så ni vet så är inte detta ens en bråkdel av vad jag hade kunnat skriva. Jag har försökt att begränsa det till något som kan vara intressant för er som läser, men det gick kanske inte så bra. Vad vet jag? Jag kan inte koncentrera mig på något blogginlägg just nu, för allt jag kan tänka på är hur mycket jag älskar mina vänner och hur lyckligt lottad jag är för att jag har dom. 
Jag hade aldrig kunnat överleva utan någon av dom. Aldrig. 
Ett av de finaste ögonblicken som jag har sparat långt inne i hjärtat är från när vi sjöng och dansade till home förra midsommarafton, även om själva kvällen slutligen blev rätt misslyckad. Jag vet inte varför, men det har etsat sig fast så himla starkt för att det stämmer verkligen. Just precis då så var jag änndå så fruktansvärt lycklig och kände att det inte fanns något som kunde röra mig så länge jag hade mina bästa vänner. 
Hemma är när jag är med dom. Så enkelt är det. Att bo nära tio mil ifrån dom är det värsta jag vet för jag saknar dom och deras sällskap varje jäkla dag. Det är tur som fan att dom börjar bli riktigt duktiga på att svara i sina telefoner som dom ska.

De enda fyra bilderna på oss alla fyra som jag kunde hitta:

Min dag:

Eftersom jag har bloggat så dåligt den senaste tiden och känner att jag har gjort en hel del idag plus att jag är en dag efter ida så kör vi dag 06 idag också. Kul va?

Min dag började klockan sju när min klocka ringde och kom igång ordentligt när jag gick upp tjugo i åtta. Eftersom jag snoozat tio minuter för länge så hann jag inte med att äta frukost, så det blev bara ett äpple innan jag sprang över till skolan för att ha geografi, mitt nuvarande favoritämne eftersom det hittills har varit väldigt simpelt. Jag kom ungefär tre minuter för sent vilket är lite konstigt. Alltså, att jag kan bo högst två minuter från skolan, men ändå håller fast vid min "alltid-minst-två-minuter-för-sent"-grej. Efter att jag kom in i klassrummet så suckade min lärare. "Jag kanske ska låsa dörren" sa han, så gjorde han det. Vi gick igenom tidzoner och årstider. Jag räckte upp handen två gånger. En gång för att säga "vinter" och en gång för att säga "det finns fåglar som flyger iväg". Resten av svaren mumlade jag bara tyst för mig själv och antecknade noggrant i mitt block.
Efter min lektion och alltså hela min superduperlånga skoldag på en och en halv timme så gick jag hem och åt frukost i form av havregrynsgröt med jordgubbssylt och mjölk. Det är bra det där med att äta havregrynsgröt. Det är inte så gott och jag måste alltid tvinga i mig de sista skedarna för jag blir så mätt, men man håller sig länge på det och jag behöver inte gå och småäta hela tiden.
Efter frukosten så satt jag mest och funderade vad jag skulle ägna min dag åt och kom ungefär då på att jag ska flytta till Paris tre månader i höst. Ibland så får man såna snilleblixtar utan att ens tänka på det. På skolan där jag vill gå i London sen så föredrar dom nämligen att man har läst ett främmande språk och eftersom jag inte tror att svenska gälls och jag behöver alla pluspoäng jag kan få med tanke på mitt snittbetyg så verkar ju franska som en riktigt bra idé. Jag smsade genast Emma och berättade att i september så flyttar vi till Paris och lär oss franska! Hon verkade positivt inställd tycker jag. Bara jag kollar upp allt ordentligt. 
Så det gjorde jag ett tag och sen svarade jag på min gamle, numera pensionerade samhällslärares mail där han hade skrivit att jag fick mvg i samhällskunskap b på grund av min analytiska förmåga och att jag kunde ge bra svar på saker som andra inte kunde. Det tyckte jag var snällt så jag svarade "Tack så mycket för betyget och de fina orden och hoppas att du trivs som pensionär" ungefär. Hoppas att han tycker det är lika snällt. 
Allt det där, frukost, Parisdrömmar och mailbesvarande, tog ungefär två och en halv timme, så sen kunde jag äntligen gå ner till lärcentrum i stan bara för att upptäcka att nej, där var inga studie- och yrkesvägledare idag för de hade nämligen kvällsöppet och stängt fram till fyra. 
"Åh, tack så mycket" sa jag till mannen i receptionen som var vänlig nog att berätta det för mig och vandrade sedan vidare till själva "stan-stan" här i Helsingborg medan jag var lite småsur på mig själv över att jag inte hade tänkt på att kolla upp öppettiderna tidigare för nu dröjer det såklart ännu längre innan jag kan få mina jädrans csn-pengar. Smart som jag är så har jag ju missat att anmäla mig till csn den här terminen så jag har inga pengar. 
I stan köpte jag en svart klänning med små prästkragar på som jag tänkte kunde vara fin att ha på lördag när vi ska ha avskeds- och födelsedagsmiddag för min kära storasyster och som vardagsklänning i fortsättningen. Om ni undrar hur jag hade råd med det utan csn-pengar så ska jag berätta att jag faktiskt har lite av mina julklappspengar kvar och de kan man ju inte lägga på kurslitteratur.
I stan försökte jag slå ihjäl tre timmar genom att titta på fina kläder, prova högklackade skor som jag aldrig kommer att kunna gå normalt i och fundera över om jag verkligen inte ska köpa mina finaste skor i brunt också, nu när det ändå är trettio procent på 799. Efter en snabb överslagsräkning så insåg jag motvilligt att jag inte hade råd. Ungefär samtidigt så insåg jag att tre timmar är längre än vad man tror när man går runt helt ensam, hur mycket man än njuter av att bläddra i böcker och titta på fina klänningar, så jag gick hem, men inte innan jag hann pröva en vit skidhjälm på stadium som faktiskt passade till skillnad från alla de andra som jag har provat. 
Väl hemma så visade det sig att min mobil tycker att jag är väldigt ensam av mig. Den hade nämligen självmant ringt upp båda mina systrar som hade ringt tillbaka och tydligen hade lyssnat på när jag hade vart ute och promenerat i vars tio minuter ungefär. En, jag säger inte vilken men det är rätt så lätt att gissa, hade till och med spelat cher på högsta volym så att det skulle höras ut till alla omkring mig, men jag hade inte märkt något alls. Med henne pratade jag om Paris och om Berlin och lite om pojkvänner och mest om hur jag så småningom ska lyckas smyga in lite mode i den här bloggen. Med den andra pratade jag om mormor och om den andra systern och om vad jag gjorde och sedan så sa hon att jag hade fyra minuter på mig att ta på mig skor och jacka och så kom hon förbi och hämtade upp mig bara sådär. 
Efter att ha handlat bröd och apelsiner på oj så åkte vi till kjell och company och köpte nya batterier till vår mormors hörapparat. Jag har lite funderingar över hur hon lyckats slita ut de batterier som satt i, för det verkar inte som om hon använder den där apparaten så mycket, men hon är fin ändå. Vi åkte hem till dom där mormor passade Axel och de blev båda glada över att jag kom på spontanvisit. Jag fick två kramar minsann! 
Vi byggde lite lego, satt och pratade, bläddrade igenom en veckans nu som hade väldigt avslöjande bilder på Pamela Anderson, något som fick mormor att undra om det verkligen var modernt att gå och visa rumpan nuförtiden. Efter kanske en och en halv timme så åkte jag hem igen. 
Sen dess så har jag mest ätit middag (pasta med mozarellaost och tomat) och sedan ringde Emma och vi pratade ett slag medan jag tittade på sockersött på existenz och på dailykitty och på andra sidor med söta kissemissar. Emma tittade på tårtor. Jag kommer att bli crazy cat lady och hon kommer bli crazy cake lady. Vi pratade om lite allt möjligt och sen så bytte jag profilbild på facebook.
Det blev den här: 

Den är väldigt rolig, men kanske mest för mig och Emma. Det roliga är såklart att vi faktiskt sjunger på bilden, men att vi har helt olika inlevelser. Sen sa Emma-gbg i och för sig att vi inte var så söta på den, men det gör inget för den är fortfarande ganska rolig och tydligen så är det depp-vecka uppe i götet så hon är lite negativ just nu. Jag kanske hur som helst byter ut den imorgon igen. 
Efter ett litet tag och väldigt mycket prat om Emmas schema den kommande månaden så lade vi på och jag gjorde mig en kopp te, sjöng lite för mig själv till min underbara spotifylista och under den senaste kvarten (mer eller mindre) så har jag skrivit på det här blogginlägget för att slippa öva på mitt engelska-speech som jag ska hålla imorgon. Jag försöker förtränga att jag ska stå framför en klass jag inte känner och prata i minst fem minuter imorgon, men det går inte så bra.
Det är nämligen såhär att min engelsklärare, som jag alltid har tyckt väldigt bra om, verkar ha en ond sida. Trots att jag tror att hon vet hur mycket jag ogillar (hatar, avskyr, osv) att prata inför folk eftersom det är därför jag måste gå på mina engelsklektioner den här terminen också, även om kursen egentligen tog slut i december, så tyckte hon att det var kul att sätta mig allra först. Förmodligen för att "jag har gjort det tidigare", men jag tyckte ändå att det var lite taskigt. 
Det är show and tell så jag ska prata om ett par av mina favoritskor. Alla kommer att älska det! 
Nå, det var ungefär hela dagen. Fram tills nu.    

Fy va, tänk om jag hade bloggat såhär varje dag? Det hade minsann vart redigt trist. Grattis till er som har läst igenom allting och slösat bort minst fem minuter av ert liv. Inte ens jag orkar göra det så jag ber om ursäkt för alla eventuella felformuleringar, grammatiska fel och andra slarvfel.
Nu kommer segertåget så jag måste sluta skriva och börja sjunga.

(om jag får förutspå framtiden så kommer jag strax göra en kopp te till, sen kommer jag öva på mitt speech, tvätta bort mitt smink, ta på mig pyjamas, läsa ett par kapitel i harry potter och halvblodsprinsen och sedan försöka sova vid elva men misslyckas och fortfarande vara vaken efter midnatt. Det kommer nog att ha varit hela min dag.)

(Oj, så dåligt jag har bloggat. Om någon är ledsen över det så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Först så slutade mitt internet fungera och sen glömde jag helt enkelt bort min lilla blogg. Vi fortsätter helt enkelt där vi slutade tycker jag.)

Vad är kärlek:

Vad kärlek är.. Usch.
Jag har skrivit en hel novellsamling på temat kärlek, så man kan ju tycka att jag borde ha en del att säga om ämnet, men det har jag inte.  
Kärlek är svårt att definiera. Speciellt eftersom det (tror jag) skiljer sig från person till person. Vi känner olika saker för olika personer och vi älskar människor runt omkring oss för olika anledningar och på olika vis, så att definiera vad kärlek är, det är nog i princip omöjligt.  
Ibland så känner jag mig så proppfull av kärlek, en bubblande känsla, att jag inte vet vart jag ska ta vägen och att jag kanske sprängs när som helst för att jag tycker att kärlek är så himla fint. Det inträffar vid såna tillfällen som när jag har varit på familjesammankomster, eller spelkvällar med mina finaste eller helt enkelt när jag bara har umgåtts med de människor som jag tycker bäst om.  
Äh, det här blir inget vidare bra. Jag vill att det ska låta poetiskt och romantiskt och fint, men det gör det inte. Har kämpat hur länge som helst, så nu lägger jag ner. Jag har helt enkelt inte det i mig. 

Vi gör såhär istället:
Min familj och mina vänner är kärlek för mig. Så enkelt är det. Det är allt jag har att säga egentligen.
Hade ni känt dem på samma vis som jag gör så hade ni tyckt precis samma sak och ni borde verkligen avvundas mig för ni vet inte vad ni går miste om.
Förlåt. Var tvungen att skryta lite.


Ungefär hela min familj på min student.


Mina finaste och jag på midsommar.

Det här åt jag idag (igår):

Frukost åt jag klockan två på eftermiddagen, en och en halv portion havregrynsgröt utan något på. Drack vatten.
När jag kom hem till min storasyster på kvällen så åt jag två varma mackor och lite sallad.
Drack tre öl.
Åt några morotsbitar och gurkbitar med dip senare på kvällen.
Och det var det.

Tråkigaste temat någonsin.

Mina föräldrar:

Att säga att mina föräldrar var väldigt olika personer är en grov underdrift. Jag kan inte komma på något som de hade gemensamt, förutom mig och Emma, och jag har aldrig förstått varför de föll för varandra. Jag har heller aldrig någonsin sett dem visa någon sorts ömhet för varandra och under hela min uppväxt så grälade de dagligen om allt och inget. Redan när jag gick på dagis så brukade jag skryta om att de snart skulle skiljas. Det tyckte jag var häftigt.

Camilla och Per-Olof träffades för över tjugofem år sedan när de utbildade sig till sjuksköterskor (okej, en sak till som de hade gemensamt) här i Helsingborg där båda ursprungligen kom ifrån (två). Min mamma hade vid den här tiden varit hemmafru sedan hon var nitton år gammal och vad min pappa hade hittat på är jag faktiskt inte helt säker på, förmodligen kommer jag aldrig få veta. Varför de fattade tycke för varandra vet jag inte heller och jag tror inte att jag skulle få något vidare bra svar om jag frågade min mamma. Hon skulle nog bara vifta bort det, men jag har alltid tänkt att hon nog var mer kär än vad pappa var. Mest för att han alltid brukade säga att enda anledningen till att han gifte sig med henne var att han inte ville att jag och Emma skulle heta Ljungdahl i efternamn. 
Min mamma var som sagt hemmafru, hon hade redan man och fyra barn, ett hus som framför allt min mormor kallar för knattebo och ett staket med hjärtan i som hennes man hade sågat ut för hand. Allt det lämnade hon för att smita iväg och vara med min pappa. Det kan anses som fint och romantiskt, men hon skötte det rätt taffligt. En dag packade hon ihop, sa till min stora storasyster Jonna att hon skulle till väla, men att hon inte fick följa med och körde iväg åt motsatt håll från väla. Mycket suspekt. Ett tag senare kom hon tillbaka och hämtade sina yngsta barn, mina bröder Jonas och Lukas. 
Den första tiden bodde de i en lägenhet i Malmö och trots att min pappa var övertygad om att han inte kunde få barn så fick dom efter ett tag min storasyster Emma. Då flyttade de ut till en skånelänga utanför den lilla hålan Anderslöv, gifte sig och fick ett tag senare mig, som jag gärna, men felaktigt, vill kalla för deras ögonsten. Jag är yngst så jag är lite speciell. Så är det i alla familjer. Yngst är alltid yngst och yngst kommer alltid att vara ganska liten. Jag tycker att jag har haft ganska mycket krav på mig under min barndom, men jag tror faktiskt att Emma hade det värre. Det är bara det att hon har hanterat det bättre.  
Ett tag så måste de ha varit lyckliga tillsammans. Det vill jag gärna intala mig. Man skaffar inte barn, gifter sig och köper hus tillsammans om man inte är i alla fall lite lyckliga. Så jag intalar mig det, men hur jag än försöker så minns jag inte att de någonsin har varit glada tillsammans när jag var liten, eller när jag blev äldre. 
När jag var runt tolv så separerade de äntligen. Det var på tiden. Min pappa tittade på en lägenhet en måndag och ett par dagar senare var han utflyttad. En torsdag tror jag att det var. Jag och Emma fick bo kvar hos mamma på grund av skolan och så, men jag hade nog faktiskt hellre följt med min pappa. Att bo i Malmö var så himla coolt på den tiden och att jag fick åka dit en helg varannan vecka, det var häftigt. Ändå gjorde jag det alltid med en klump i magen, för man visste aldrig riktigt vilket skick lägenheten och pappa skulle vara i när man kom fram.

Jag tror att alla barn, framförallt flickor, har en speciell relation till sin pappa som gör att man gärna framställer honom som bättre än sin mamma. Därför är jag lite rädd att jag ska framställa min mamma som en dålig person, men det är absolut inte meningen. Hon är ingen dålig person. Hon har bara lite svårt att visa sin goda sida ibland. 

Min mamma fyllde 60 år i somras, ett par veckor efter att hon gifte sig för tredje gången gillt med sin nuvarande man Stefan. Jag tror att de kommer vara tillsammans för resten av sina liv. Lite för att de älskar varandra och lite för att de börjar komma upp i åren och inte vill vara ensamma. Jag tror inte att någon vill det och absolut inte min mamma. Min mamma är en sån person som inte riktigt fungerar ensam. Hon behöver ha någon och något att stödja sig mot, annars blir hon lätt ledsen och det är fruktansvärt. 
När hon var ung så gjorde hon min mormors liv till ett litet helvete. Jag har hört väldigt mycket skräckhistorier om vad hon hittade på när hon var ung, som hon nog skulle bli arg över om jag delade med mig av här, men jag har också hört om hemska saker som hon har varit med om som jag absolut inte vill dela med mig av. Hon har inte haft ett lätt liv, min mamma, och jag tror att det är därför hon är så speciell som hon är. 
Vi har inte alltid dragit jämnt, hon och jag. Såklart. Och vi gör det fortfarande inte. Det är inte så att vi har en dålig relation till varandra, den har varit bra mycket sämre, men där fanns en period som det var riktigt bra mellan oss. När hon flyttade ifrån mig och lägenheten som vi bodde i för att flytta in hos Stefan och vi inte längra bodde under samma tak, bara träffades någon gång i veckan och pratade lite i telefon varje dag, då var det bra. Då var det riktigt bra. Bäst hittills. Jag tror att det kan bero på att hon genast blev mycket gladare när hon hittade en ny man och att vi båda är mindre störiga i mindre doser. Vi är nämligen rätt så lika, jag och min mamma. Lite till utseendet och lite till sättet. Folk som kände min mamma när hon var ung säger alltid att jag är himla lik henne och att man direkt ser att jag är hennes dotter, men jag vet inte om jag håller med. Hon var lite av en modell innan hon gifte sig. Min mormor har några bilder på henne från den perioden och hon var faktiskt snygg. Synd att hon satsade på att bli hemmafru och sen en karriär inom psykvården istället för modevärlden. Tänk så annorlunda livet hade kunnat sett ut för henne. Och mig.  
Jag har ärvt många saker från min mamma. Tyvärr så är det mesta en del av mina dåliga sidor. Mitt temperament, min oförmåga att visa känslor för de jag älskar (jag blir bättre), mycket av min osäkerhet och min förmåga att hellre vara tyst än att visa prov på mina kunskaper, utav rädsla för att framstå som dum. Det är en del av de sakerna. Men vi delar också en förkärlek för att shoppa, samma råa humor när det kommer till människor omkring oss och förmågan att göra kassörer osäkra när vi är på och shoppar tillsammans. Det är alltid lika roligt för de förstår inte riktigt när vi skämtar och när vi inte gör det och så ser de alltid lika ansträngda ut. Att vara på väla är kanske det största intresset som vi delar, något annat kommer jag inte riktigt på. Vi gillar båda att äta, men vem gör inte det. Det kan jag lika gärna ha ärvt från min pappa, för även om han var rätt liten i maten så tyckte han också om att äta.  
 

Min mamma och hennes barn.

Appropå intressen så kommer de flesta intressen som jag har idag ursprungligen från min pappa. Att läsa, att fotografera, att lyssna på musik, allt det där som är en del av mina favoritsaker delade vi. Det är saker som min mamma aldrig har visat något större intresse för, men som både jag och pappa värderar högt. Även mitt intresse för att skriva tror jag kommer från min pappa. När han var ung så skrev han en bok tillsammans med en av sina kompisar. Den handlade om hur det var att vara ung i Malmö under sjuttiotalet, men ungefär samtidigt som de var klara och redo för att skicka in den till något förlag, så kom Ulf Lundells "Jack" ut. Den handlar om precis samma sak som pappas bok gjorde, fast i Stockholmsmiljö. Min pappa och hans kompis eldade då upp sin bok och de försökte sig aldrig på att skriva något nytt. Tyvärr kan jag tycka.
Till sättet har jag och pappa nog aldrig varit något vidare lika och det är nog därför vi alltid har kommit så bra överens. Medan jag har grälat med min mamma ungefär alltid så har jag nog nästan aldrig grälat med min pappa, men däremot var vi lika långsinta och envisa båda två. Jag kommer bara ihåg en enda gång när vi grälade riktigt ordentligt. Jag minns inte om vad, men jag minns vilken datum det var för det var precis dagen innan min systerson föddes. Alltså den sjätte juli 2002. Efter det så pratade vi inte på flera veckor och när han slutligen ringde så grät jag så mycket av lättnad att han fortfarande levde att någon annan fick ta över luren. Han bad om ursäkt, inte jag. Det är inte så att jag försöker höja honom till skyarna, men det är faktiskt den enda gången som jag kan komma ihåg. Annars kom vi i princip alltid överens, förutom över småsaker. En gång när jag sa att jag funderade på att rösta på moderaterna i vårt skolval så blev han lite arg på mig till exempel, men bara för att jag inte kunde diskutera om varför. Sånt gillade han inte. Han var nog aldrig vidare förtjust i att jag blev vegetarian heller, men han accepterade och respekterade ändå mitt beslut. Sån var han. Han kunde lätt bli arg över småsaker, men han var alltid respektfull mot oss.  
Lite smådåliga saker som jag har ärvt från honom är min slarvighet och min förkärlek till alkohol, men de är båda överkomliga. Lite småbra saker är mina intressen för det som är viktigt i livet, som böcker och musik, och att jag kan tänka för mig själv. Sen att jag har svårt att uttrycka de här tankarna utan att bli generad, det är en annan sak, men det har jag varken fått av honom eller mamma.

Nyårsafton 07/08 åkte vi, jag och min storasyster Emma, in med min pappa till sjukhuset efter att han nästan svimmat när vi var och handlade julklappar på mobilia. Vi brukade alltid fira jul på nyårsafton efter att han flyttat ut och han köpte alltid våra julklapar på mellandagsrean, men just det här året så hade han varit sjuk under en längre period, så vi fick vara med och hjälpa honom. Han hade varit allmänt trött och hängig under större delen av hösten och sjukskriven ett längre tag. Vi spenderade ett par timmar på akuten där de skickade hem honom med ett besked om att han hade fått influensa och att han skulle vila.
Nästa gång vi besökte mobilia så satt han i rullstol och vi letade efter en hatt som han kunde ha på huvudet för att dölja att han skulle tappa allt sitt hår under cellgiftsbehandlingen. Han hade varit långhårig så länge jag kan minnas. Ett par gången så klippte han det lite kortare än vanligt och då tyckte jag att han såg ut som Stig-Helmer i sällskapsresan för det stod alltid upp så roligt på bakhuvudet. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett honom utan skägg och det skulle han också ha kommit att tappa.   
Drygt sex månader efter vårt första besök på akuten, efter månader på sjukhus och knappt tre dagar på hospice, midsommarafton den tjugonde juni 2008 så försvann han. Trots att han hade varit sjuk i ett halvår så kom det som en chock för mig. En chock som jag fortfarande, snart tre år senare, inte har kommit ur. Det fanns aldrig i min värld att han skulle försvinna och jag fattar fortfarande inte det ibland, att han faktiskt är borta och att jag aldrig mer ska få prata med honom. Det värsta är att jag knappt kan komma ihåg hans röst, för under de sista månaderna så rosslade han så hemskt och var hes dagligen. 
Han var den bästa pappan han kunde vara till mig och Emma, även folk som inte alltid har tyckt om honom säger det. Han var det och nu gråter jag så vi stannar här.


Min pappa och hans barn.

Jag vet att detta blev väldigt långt. Det var inte riktigt meningen, men det finns ju så himla mycket att skriva och jag tycker ingenting är oviktigt. Mina föräldrar är de bästa människorna jag vet för att de satte mig till världen. Jag kan inte vara annat än tacksam och allt som har hänt på grund av dom har gjort mig till den jag är idag och jag älskar dom för att dom alltid har gjort sitt bästa.  

Min första kärlek:

Jag funderar mycket över det där med kärlek, något som vi kommer att återkomma till om ganska så exakt tre dagar, och har ändå rätt så lite att säga om just det här ämnet.
 
Jag har kanske varit kär ett par gånger. Lite småkär sådär. Förälskad åtminstone. Jag tror det i alla fall, men jag blir alltid lite fundersam när jag läser om andras upplevelser av kärlek och om deras känslor för sina flickvänner och pojkvänner. Faktiskt mycket fundersam.
Det som andra människor beskriver som kärlek stämmer nämligen inte alls överens med vad jag har känt under något av mina förhållanden. Inte det minsta. En förlängning av det här med att vara kär är ju att man börjar älska någon. Det är en naturlig följd i ett förhållande. Jag vet vad det innebär att älska, för jag har många personer i min närhet som jag älskar och som jag hade gett allt för. Men aldrig någon pojkvän.  
Jag har aldrig kunnat säga "jag älskar dig" till någon av mina pojkvänner och verkligen menat det. Jag har alltid haft problem med det. Jag har alltid stakat mig, eller inte kunnat få fram det alls och känt mig allmänt tvingad till att säga det, och det måste ju bero på att jag inte har haft tillräckligt med känslor för att backa upp orden.
Den slutsatsen som jag drar av det här är alltså; eftersom jag inte har kunnat säga "jag älskar dig" så har jag heller aldrig haft de känslorna för någon pojkvän och då har jag nog inte heller varit kär från början.

Så jag tror inte att jag har upplevt någon riktig första kärlek ännu. Vilket självklart kan kännas och låta lite tråkigt, men samtidigt så hoppas jag också att jag inte har det. Jag vill nämligen gärna tro att riktig kärlek känns mer än det som jag har känt för annars så är det där med kärlek helt enkelt inget att hänga i julgranen och då förstår jag inte alls vad alla stirrar upp sig över.

Om vi glömmer bort allt här ovanför så har jag varit "kär" fyra gånger. Första gången var när jag gick i ettan eller tvåan och jag var kär i en kille som hette Tobias. Vi brukade alltid leka tillsammans på fritids och en gång när vi lekte krig eller något liknande en eftermiddag så frågade jag chans på honom i skogen. Han svarade nej och jag vill minnas att han trodde att jag skämtade och att han skrattade åt mig. "Är du dum eller?" kan ha varit inblandat, men jag tvivlar på att åttaåringar säger något sådant, så jag kan ha hittat på det i efterhand.
Ingen skada skedd i alla fall, vi fortsatte vara kompisar efter det tills jag slutade på fritids.

Nu är det upp till er om ni vill räkna det som min första kärlek eller inte, men jag fortsätter gärna vänta på något riktigt. Det känns bättre, tycker jag.

Om mig:

Jag heter Hannah Karolina Nilsson och är tjugo år gammal. Egentligen heter jag Hanna, men eftersom jag tycker att det ser så ofärdigt ut utan så tycker jag om att lägga till ett h på slutet. Det blir mycket finare så.
Jag bor i Helsingborg, som för det mesta är en väldigt tråkig stad, i en lägenhet tillsammans med min mamma, hennes nye man och hans son. Jag försöker göra mitt bästa för att det ska kännas som ett hem, men för det mesta så känns det som om jag är gäst hemma hos någon annan. Förutom när jag är inne på mitt rum där jag slösar bort större delen av min tid på att sitta vid datan, läsa, skriva och glo. Fram tills i slutet på förra veckan så stod teven alltid på och malde, men jag har plockat undan den nu för att ge plats åt ett skrivbord där jag kan ägna mig åt nyttigare saker än att lära mig hela tv-tablån utantill så att jag kan vara Emmas levande. 
Det som är bra med vår lägenhet är att den ligger högst tvåhundra meter ifrån mitt komvux, där jag ska börja min andra termin på torsdag. Anledningen till att jag går på komvux är nog inte att jag är något vidare superkorkad, som man kanske skulle kunna tro, utan den är snarare ett samspel mellan lathet, sorg, brist på självdisciplin och alldeles för höga krav på mig själv. Och kanske en aning att jag faktiskt är lite korkad. 
Sista året på gymnasiet var jag nog inte där ens femtio procent av tiden och jag gjorde verkligen inte mitt bästa. Om jag inte trodde att jag skulle få mvg på en uppgift eller ett prov, så hoppade jag helt enkelt över det, istället för att nöja mig med ett godkänt. Därför fick jag ta studenten med tio ig och det är de som jag försöker fixa till nu så att jag kan få högskolebehörighet och komma in på någon bra utbildning. 
Min lärare Eva, som jag hade i textkommunikation på gymnasiet, sa till mig ett par veckor innan vi slutade att hon trodde inte att skolan var något för mig och att jag nog skulle klara mig bra utan den. Det var fint att höra, men jag tror att jag måste ha en utbildning som en grund att stå på, eftersom jag är så mesig. Andra kanske kan armbåga sig fram och hävda sig, men inte jag. Jag är inte en sån person. Min pappa och min syster brukade säga att jag "bad om ursäkt när jag kom". Såna personer kan inte hävda sig gentemot andra. 
Så därför går jag på komvux och försöker göra mitt bästa, även om det för det mesta känns som ett slöseri med tid. Mest för att chansen att jag kommer in på den enda utbildningen som jag just nu kan tänka mig att gå är ungefär tre procent, men också för att om jag hade skärpt till mig alla de där gångerna jag bestämde mig för det i gymnasiet så hade jag sluppit det här. Jag hade sluppit bo hemma hos min mamma medan mina vänner flyttade hemifrån och jag hade sluppit att sitta här hemma och slösa bort min tid och istället börja leva mitt riktiga liv. 
Eftersom jag går alldeles för ofta i de här tankarna, om allt slöseri med min tid, och det i slutändan är väldigt deprimerande, så är jag ibland tvungen att åtminstone försöka förtränga dem. Det gör jag genom att hitta på olika framtider åt mig själv och drömma mig bort. I de här framtiderna så är jag en väldigt lyckad person. Jag är de där irriterande kilona lättare, aningens snyggare och bara lite, lite bättre på socialt samspel. Dessutom är jag för det mesta väldigt framgångsrik. Ofta blir jag inbjuden till talkshower och håller små konversationer med mig själv om mitt lyckade liv. Det är roligt.  
Jag önskar att det vore den personen jag fick berätta om, men tyvärr. Det här inlägget är om mig och jag är en väldigt vanlig person. Jag är inte överdrivet duktig på något, inte överdrivet smart, inte överdrivet snygg och inte överdrivet rolig. Jag mest bara är. Det är lite ledsamt, men jag har bestämt mig för att försöka göra någonting åt det. Man måste toppa i något känner jag, jag har bara inte kommit på riktigt vad än. Några av de få sakerna som jag är riktigt bra på är att få tiden att gå utan att göra något alls, slösa pengar på onödiga saker och att dricka lite för mycket alkohol, men jag tvivlar att det gömmer sig en karriär där någonstans. 
Nu låter jag kanske lite ledsen och bitter, men det är jag inte. Jag är rätt så glad, större delen av tiden. Jag är kanske inte helt nöjd, speciellt inte med vad jag har åstadkommit hittills i livet, men jag är ändå relativt tillfreds med tillvaron. Vad som är ännu bättre är att jag faktiskt har hopp inför framtiden. Jag kanske inte blir den där superkvinnan som jag brukar föreställa mig, men jag kan bli lite lyckad ändå och det är det jag hoppas på. Det är det jag ska börja kämpa för och det är förhoppningsvivs den personen som ni får läsa om, om ett par år.
För övrigt så säger jag precis som Ida; jag älskar böcker. Böcker är något av det bästa som finns och passar väldigt bra när jag vill drömma mig bort och prova på att leva någon annans liv. En dag så hoppas jag att jag har skrivit ett par böcker själv. Det kanske man kan säga är min stora dröm.  

Det här blev visst lite mycket, och inte helt på ämnet kanske, men det här är lite om mig i alla fall. Det finns så mycket att skriva om allt och samtidigt så lite som jag egentligen kan förmedla på ett bra sätt, men ni får hålla till godo med det här så länge.   
Resten kommer nog med tiden ska ni se.

Vi ses imorgon när vi ska prata om min första kärlek. Det blir spännande.

Igår när jag och några andra fina personer var hemma hos åke och mija i deras nya radhus på spelkväll så bestämde ida, emma, åke och jag oss för att börja blogga igen.
Vi ska börja med den här listan för att komma igång ordentligt:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Meningen var egentligen att jag skulle börja med dag 01 nu, men jag ska åka hem till min stora storasyster och äta grönsakssoppa om ett litet tag, så jag har inte riktigt tid. Jag får helt enkelt börja imorgon istället.

(förlåt ida.)