H A N N A H F O R E V E R

Min bästa vän:

Som ni kanske har gissat så har jag inte bara en bästa vän. Jag har så mycket som tre. Tre bästa vänner som jag aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan.


Ida och jag har känt varandra längst. Nästan för alltid. Eller det känns som det, för jag satt nyss här och försökte tänka efter och komma ihåg hur det var på den tiden när vi inte var vänner, men jag minns inte. Det finns liksom inte. Jag tror att vi blev vänner så snart som vi var gamla nog att förstå vad det innebar och det är väl ungefär samtida med ens tidigaste minnen, eller?
Vi gick i samma klass från ettan och hela vägen upp till nian och vi var med varandra nästan varje dag. Det var alltid vi två. Då och då så släppte vi in någon annan i vår lilla duo, men de var aldrig långvariga. Ofta så försvann de för att jag inte riktigt kom överens med dom. Jag tror att det kan vara så att jag var den lite tuffare när vi var yngre, men nu tror jag nog att Ida har gått om mig och att hon är lite tuffare än mig i social sammanhang och speciellt när det kommer till att argumentera för sina åsikter. Däremot så tror jag fortfarande att vi är väldigt, väldigt lika varandra på en del andra plan och bara det att vi kunde vandra runt i lilla, lilla anderslöv i flera timmar och prata om nya saker hela tiden utan att tröttna och utan att känna att det fanns någonting som vi inte kunde säga, det tycker jag tyder på en bra vänskap.  
Vår vänskap var alltid så himla självklar. Jag brukade ofta titta på andra folk i vår ålder som inte hade någon självklar bästis, och gärna min syster, och fundera över hur det egentligen var. Hur det var att inte ha den där personen som man alltid kunde vända sig till och var man i så fall gjorde av alla sina funderingar. Jag förstår det fortfarande inte. Hade jag inte haft Ida så hade jag nog aldrig klarat mig förbi lågstadiet, helt ärligt och lite tror jag samma sak från hennes sida. Vi klamrade nog oss fast rätt så bra vid varandra. Vi delade allt. När vi var tvungna att börja i olika klasser på gymnasiet så sörjde vi genom att gå till mcdonalds och äta våra allra sista hamburgare och sen så blev vi vegetarianer. 
Det finns ingenting som vi inte har gjort tillsammans, från att börja ettan i lågstadiet till allra första fyllan, och även om det vart lite knakigt mellan oss för ett tag sen, så har det gått över nu. Den perioden var jag så himla rädd att jag skulle förlora henne och jag kunde ligga i min säng och gråta över att jag inte kunde komma på vad som hade gått snett och vad jag skulle kunna göra åt det, men jag antar att det var en fas för det gick till större delen över av sig själv.
Nuförtiden är jag inte ens orolig för att förlora henne som vän, för jag skulle helt enkelt aldrig låta det hända. Hon betyder för mycket för mig. 

Här går vi i sjuan gissar jag. Jag kunde inte hitta vår allra första webcam bild, vilket är synd för den är nog den tidigaste digitala bilden vi har.


Här är vi ungefär sjutton år gamla, tror jag och lagom kalas hemma hos Ida.


Såhär ser vi ut idag, på ett ungefär. Bilden är tagen på min tjugoårsfest i november och vi visar väl inte oss från vår bästa sida kanske, men det är den senaste jag har på oss två. Lägg gärna märke till att våra hårfärger är ganska lika varandra på alla tre bilderna.


Emma och jag lekte en del tillsammans på dagis, men inte mycket. Vi har vars ett väldigt specifikt minne från två av de där gångerna. Hon kommer ihåg en dag när vi lekte i sandlådan med mina små plasthästar och tydligen så blev vi av med en och jag ska ha tvingat henne att gräva runt efter den hur länge som helst, även fast den egentligen stod uppe på taket hela tiden. Det har jag inget minne av, men däremot så kommer jag ihåg en gång när vi lekte hemma hos henne och vi skulle gå och hälsa på hennes mormor som nog inte var hemma har jag för mig. När vi skulle springa runt husknuten så hade gräset av någon anledning blivit blött och geggigt och Emma halkade och lerade ner hela sig själv. Detta har Emma förträngt helt.
När vi började skolan så slutade vi att leka med varandra och eftersom vi gick i olika spår så slutade vi att märka av varandra, fram tills det att vi började i samma klass i högstadiet. Då tyckte jag att hon var en av de häftigaste tjejerna i hela klassen. Jag minns speciellt en av de första gångerna jag var hemma hos henne och vi stod i hennes säng av någon anledning och jag tänkte verkligen "hon är riktigt cool, tänk att hon vill umgås med mig" på ett ungefär. Och Emma var cool. Hon är fortfarande cool. Och det är fortfarande lite fascinerande att hon vill vara kompis med mig, men jag har vant mig. Vid en del tillfällen, som när hon imiterar en medelålders smålänning vid namn Jör-Ann, så är hon inte så himla cool, men ack så rolig. Speciellt eftersom jag brukade spela Jör-Anns fru Gunn-Illa och ingen annan riktigt förstod sig på det där.
Vi kom varandra närmst när vi började ettan på gymnasiet tillsammans och jag smsar henne minst tjugo gånger om dagen tror jag. Om allt och om inget. Det kan vara en riktigt idiotisk tanke som ploppar upp i huvudet men hon tar det hela med ro. Hon är den som har tagit över den där rollen som den jag ventilerar allt för utan att behöva oroa mig för att hon inte ska förstå. Och hon är alltid den som jag försöker övertala till att följa med mig till London, Paris, Berlin, Sydafrika, helt enkelt av den enkla anledningen att jag vet att hon är den enda som verkligen skulle göra det.
Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit arg på Emma. Jag kan inte minnas att vi någonsin har bråkat och jag skulle aldrig kunna föreställa mig det. Emma är ingen sån man bråkar med, även om hon ibland blir lite småsur på mig när jag blir för full när vi är ute tillsammans. Det gör inte så mycket. Jag tar det som ett tecken på att hon är omtänksam och tycker om mig kanske lika mycket som jag tycker om henne. 


Emma och jag på Tivoli sommaren innan vi skulle börja gymnasiet.


Emma och jag i Berlin under vår första utlandsresa över nyår nollåtta. Detta är för övrigt en av mina favoritbilder någonsin.


Emma och jag för bara ett par veckor sedan när vi sjunger hemma hos Åke och Mija, vi har nog inte förändrats så mycket sedan dess.  


Åke kom nog in i bilden lite för sent tycker jag, om vi inte räknar dagis för jag har för mig att vi lekte ganska så mycket på dagis, men när vi började skolan så var det samma sak som med Emma att vi började i olika spår och inte sågs så mycket. Det är nu det blir lite svårt, för jag sitter här och försöker klura ut när jag och Åke blev riktigt bra vänner och varför hon inte blev det tidigare, men jag minns verkligen inte. Det är som om hon bara är där helt plötsligt i mina minnen utan förvarning och utan upptrappning. Lite småskumt sådär, men det kanske är så det är. 
Åke är nämligen världens mest självklara människa. Hon är en del av mitt liv helt enkelt. Ibland när jag umgås med henne så kan jag bara titta på henne och inse att allt det hon säger och allt det hon gör, det är så himla självklart. Ibland är det så att man delger henne en liten fundering och hon bara svarar direkt, utan att behöva tänka efter och det är det självklara svaret, även om det inte alltid är vad man vill höra. I mina ögon så är sugarcoating inte riktigt Åkes grej.  
Ibland så tänker jag att det är ett litet, litet under att Åke fortfarande vill vara vän med mig, för jag tror att jag irriterade henne något så fruktansvärt dagligen när vi gick i gymnasiet. Speciellt eftersom hon jobbade med mig i grupparbeten efter grupparbeten och jag aldrig var där och lite mer eftersom hon tyckte att jag förstörde för mig själv. Och för henne. För jag ville hellre gå och göra annat när hon sa till mig att det var bäst att vi pluggade och vi smågrälade då och då. Aldrig något allvarligare dock, det skulle vara totalt omöjligt. Bråka med Åke? Inte en chans, även om jag tror att jag har många sidor som stör henne för att de går tvärtemot hennes.  
När jag umgås med Åke så är det alltid roligt, det är alltid mysigt och det är alltid fullkomligt knäppt. För hon är fullkomligt knäpp. Knäpp är det bästa ordet, och då menar jag självklart det bara i positiv bemärkelse - "totally bonkers, but then again all the good people are" eller hur de nu säger i Alice i underlandet. Det stämmer verkligen in på Åke. Ibland kommer jag att tänka på saker som Åke har gjort någon gång för längesen och då börjar jag skratta rakt ut för mig själv, var jag än är och drar åt mig konstiga blickar. Bara nu när jag sitter här så känner jag hur det rycker i mungiporna bara av att tänka på henne och hennes otroliga idéer.  
Åke är så himla, himla, himla underbar och jag tycker att det är väldigt synd att hon inte alltid kan se det själv.     


Åke och jag på Idas sextonde födelsedag.


Den här bilden har jag döpt till kyssen, av uppenbara anledningar och den togs en blöt natt nollsju.


Och så här ser vi inte ut nu för den här bilden är minst ett halvår gammal, men det var den nyaste på oss som jag kunde hitta.


Det var lite om mina bästa vänner. Väldigt lite om man tänker på hur mycket jag skulle kunna skriva och bara för att jag har skrivit en positiv egenskap om någon så menar jag inte att de andra två inte har den, och så ni vet så är inte detta ens en bråkdel av vad jag hade kunnat skriva. Jag har försökt att begränsa det till något som kan vara intressant för er som läser, men det gick kanske inte så bra. Vad vet jag? Jag kan inte koncentrera mig på något blogginlägg just nu, för allt jag kan tänka på är hur mycket jag älskar mina vänner och hur lyckligt lottad jag är för att jag har dom. 
Jag hade aldrig kunnat överleva utan någon av dom. Aldrig. 
Ett av de finaste ögonblicken som jag har sparat långt inne i hjärtat är från när vi sjöng och dansade till home förra midsommarafton, även om själva kvällen slutligen blev rätt misslyckad. Jag vet inte varför, men det har etsat sig fast så himla starkt för att det stämmer verkligen. Just precis då så var jag änndå så fruktansvärt lycklig och kände att det inte fanns något som kunde röra mig så länge jag hade mina bästa vänner. 
Hemma är när jag är med dom. Så enkelt är det. Att bo nära tio mil ifrån dom är det värsta jag vet för jag saknar dom och deras sällskap varje jäkla dag. Det är tur som fan att dom börjar bli riktigt duktiga på att svara i sina telefoner som dom ska.

De enda fyra bilderna på oss alla fyra som jag kunde hitta: