H A N N A H F O R E V E R

Om mig:

Jag heter Hannah Karolina Nilsson och är tjugo år gammal. Egentligen heter jag Hanna, men eftersom jag tycker att det ser så ofärdigt ut utan så tycker jag om att lägga till ett h på slutet. Det blir mycket finare så.
Jag bor i Helsingborg, som för det mesta är en väldigt tråkig stad, i en lägenhet tillsammans med min mamma, hennes nye man och hans son. Jag försöker göra mitt bästa för att det ska kännas som ett hem, men för det mesta så känns det som om jag är gäst hemma hos någon annan. Förutom när jag är inne på mitt rum där jag slösar bort större delen av min tid på att sitta vid datan, läsa, skriva och glo. Fram tills i slutet på förra veckan så stod teven alltid på och malde, men jag har plockat undan den nu för att ge plats åt ett skrivbord där jag kan ägna mig åt nyttigare saker än att lära mig hela tv-tablån utantill så att jag kan vara Emmas levande. 
Det som är bra med vår lägenhet är att den ligger högst tvåhundra meter ifrån mitt komvux, där jag ska börja min andra termin på torsdag. Anledningen till att jag går på komvux är nog inte att jag är något vidare superkorkad, som man kanske skulle kunna tro, utan den är snarare ett samspel mellan lathet, sorg, brist på självdisciplin och alldeles för höga krav på mig själv. Och kanske en aning att jag faktiskt är lite korkad. 
Sista året på gymnasiet var jag nog inte där ens femtio procent av tiden och jag gjorde verkligen inte mitt bästa. Om jag inte trodde att jag skulle få mvg på en uppgift eller ett prov, så hoppade jag helt enkelt över det, istället för att nöja mig med ett godkänt. Därför fick jag ta studenten med tio ig och det är de som jag försöker fixa till nu så att jag kan få högskolebehörighet och komma in på någon bra utbildning. 
Min lärare Eva, som jag hade i textkommunikation på gymnasiet, sa till mig ett par veckor innan vi slutade att hon trodde inte att skolan var något för mig och att jag nog skulle klara mig bra utan den. Det var fint att höra, men jag tror att jag måste ha en utbildning som en grund att stå på, eftersom jag är så mesig. Andra kanske kan armbåga sig fram och hävda sig, men inte jag. Jag är inte en sån person. Min pappa och min syster brukade säga att jag "bad om ursäkt när jag kom". Såna personer kan inte hävda sig gentemot andra. 
Så därför går jag på komvux och försöker göra mitt bästa, även om det för det mesta känns som ett slöseri med tid. Mest för att chansen att jag kommer in på den enda utbildningen som jag just nu kan tänka mig att gå är ungefär tre procent, men också för att om jag hade skärpt till mig alla de där gångerna jag bestämde mig för det i gymnasiet så hade jag sluppit det här. Jag hade sluppit bo hemma hos min mamma medan mina vänner flyttade hemifrån och jag hade sluppit att sitta här hemma och slösa bort min tid och istället börja leva mitt riktiga liv. 
Eftersom jag går alldeles för ofta i de här tankarna, om allt slöseri med min tid, och det i slutändan är väldigt deprimerande, så är jag ibland tvungen att åtminstone försöka förtränga dem. Det gör jag genom att hitta på olika framtider åt mig själv och drömma mig bort. I de här framtiderna så är jag en väldigt lyckad person. Jag är de där irriterande kilona lättare, aningens snyggare och bara lite, lite bättre på socialt samspel. Dessutom är jag för det mesta väldigt framgångsrik. Ofta blir jag inbjuden till talkshower och håller små konversationer med mig själv om mitt lyckade liv. Det är roligt.  
Jag önskar att det vore den personen jag fick berätta om, men tyvärr. Det här inlägget är om mig och jag är en väldigt vanlig person. Jag är inte överdrivet duktig på något, inte överdrivet smart, inte överdrivet snygg och inte överdrivet rolig. Jag mest bara är. Det är lite ledsamt, men jag har bestämt mig för att försöka göra någonting åt det. Man måste toppa i något känner jag, jag har bara inte kommit på riktigt vad än. Några av de få sakerna som jag är riktigt bra på är att få tiden att gå utan att göra något alls, slösa pengar på onödiga saker och att dricka lite för mycket alkohol, men jag tvivlar att det gömmer sig en karriär där någonstans. 
Nu låter jag kanske lite ledsen och bitter, men det är jag inte. Jag är rätt så glad, större delen av tiden. Jag är kanske inte helt nöjd, speciellt inte med vad jag har åstadkommit hittills i livet, men jag är ändå relativt tillfreds med tillvaron. Vad som är ännu bättre är att jag faktiskt har hopp inför framtiden. Jag kanske inte blir den där superkvinnan som jag brukar föreställa mig, men jag kan bli lite lyckad ändå och det är det jag hoppas på. Det är det jag ska börja kämpa för och det är förhoppningsvivs den personen som ni får läsa om, om ett par år.
För övrigt så säger jag precis som Ida; jag älskar böcker. Böcker är något av det bästa som finns och passar väldigt bra när jag vill drömma mig bort och prova på att leva någon annans liv. En dag så hoppas jag att jag har skrivit ett par böcker själv. Det kanske man kan säga är min stora dröm.  

Det här blev visst lite mycket, och inte helt på ämnet kanske, men det här är lite om mig i alla fall. Det finns så mycket att skriva om allt och samtidigt så lite som jag egentligen kan förmedla på ett bra sätt, men ni får hålla till godo med det här så länge.   
Resten kommer nog med tiden ska ni se.

Vi ses imorgon när vi ska prata om min första kärlek. Det blir spännande.