H A N N A H F O R E V E R

Mina föräldrar:

Att säga att mina föräldrar var väldigt olika personer är en grov underdrift. Jag kan inte komma på något som de hade gemensamt, förutom mig och Emma, och jag har aldrig förstått varför de föll för varandra. Jag har heller aldrig någonsin sett dem visa någon sorts ömhet för varandra och under hela min uppväxt så grälade de dagligen om allt och inget. Redan när jag gick på dagis så brukade jag skryta om att de snart skulle skiljas. Det tyckte jag var häftigt.

Camilla och Per-Olof träffades för över tjugofem år sedan när de utbildade sig till sjuksköterskor (okej, en sak till som de hade gemensamt) här i Helsingborg där båda ursprungligen kom ifrån (två). Min mamma hade vid den här tiden varit hemmafru sedan hon var nitton år gammal och vad min pappa hade hittat på är jag faktiskt inte helt säker på, förmodligen kommer jag aldrig få veta. Varför de fattade tycke för varandra vet jag inte heller och jag tror inte att jag skulle få något vidare bra svar om jag frågade min mamma. Hon skulle nog bara vifta bort det, men jag har alltid tänkt att hon nog var mer kär än vad pappa var. Mest för att han alltid brukade säga att enda anledningen till att han gifte sig med henne var att han inte ville att jag och Emma skulle heta Ljungdahl i efternamn. 
Min mamma var som sagt hemmafru, hon hade redan man och fyra barn, ett hus som framför allt min mormor kallar för knattebo och ett staket med hjärtan i som hennes man hade sågat ut för hand. Allt det lämnade hon för att smita iväg och vara med min pappa. Det kan anses som fint och romantiskt, men hon skötte det rätt taffligt. En dag packade hon ihop, sa till min stora storasyster Jonna att hon skulle till väla, men att hon inte fick följa med och körde iväg åt motsatt håll från väla. Mycket suspekt. Ett tag senare kom hon tillbaka och hämtade sina yngsta barn, mina bröder Jonas och Lukas. 
Den första tiden bodde de i en lägenhet i Malmö och trots att min pappa var övertygad om att han inte kunde få barn så fick dom efter ett tag min storasyster Emma. Då flyttade de ut till en skånelänga utanför den lilla hålan Anderslöv, gifte sig och fick ett tag senare mig, som jag gärna, men felaktigt, vill kalla för deras ögonsten. Jag är yngst så jag är lite speciell. Så är det i alla familjer. Yngst är alltid yngst och yngst kommer alltid att vara ganska liten. Jag tycker att jag har haft ganska mycket krav på mig under min barndom, men jag tror faktiskt att Emma hade det värre. Det är bara det att hon har hanterat det bättre.  
Ett tag så måste de ha varit lyckliga tillsammans. Det vill jag gärna intala mig. Man skaffar inte barn, gifter sig och köper hus tillsammans om man inte är i alla fall lite lyckliga. Så jag intalar mig det, men hur jag än försöker så minns jag inte att de någonsin har varit glada tillsammans när jag var liten, eller när jag blev äldre. 
När jag var runt tolv så separerade de äntligen. Det var på tiden. Min pappa tittade på en lägenhet en måndag och ett par dagar senare var han utflyttad. En torsdag tror jag att det var. Jag och Emma fick bo kvar hos mamma på grund av skolan och så, men jag hade nog faktiskt hellre följt med min pappa. Att bo i Malmö var så himla coolt på den tiden och att jag fick åka dit en helg varannan vecka, det var häftigt. Ändå gjorde jag det alltid med en klump i magen, för man visste aldrig riktigt vilket skick lägenheten och pappa skulle vara i när man kom fram.

Jag tror att alla barn, framförallt flickor, har en speciell relation till sin pappa som gör att man gärna framställer honom som bättre än sin mamma. Därför är jag lite rädd att jag ska framställa min mamma som en dålig person, men det är absolut inte meningen. Hon är ingen dålig person. Hon har bara lite svårt att visa sin goda sida ibland. 

Min mamma fyllde 60 år i somras, ett par veckor efter att hon gifte sig för tredje gången gillt med sin nuvarande man Stefan. Jag tror att de kommer vara tillsammans för resten av sina liv. Lite för att de älskar varandra och lite för att de börjar komma upp i åren och inte vill vara ensamma. Jag tror inte att någon vill det och absolut inte min mamma. Min mamma är en sån person som inte riktigt fungerar ensam. Hon behöver ha någon och något att stödja sig mot, annars blir hon lätt ledsen och det är fruktansvärt. 
När hon var ung så gjorde hon min mormors liv till ett litet helvete. Jag har hört väldigt mycket skräckhistorier om vad hon hittade på när hon var ung, som hon nog skulle bli arg över om jag delade med mig av här, men jag har också hört om hemska saker som hon har varit med om som jag absolut inte vill dela med mig av. Hon har inte haft ett lätt liv, min mamma, och jag tror att det är därför hon är så speciell som hon är. 
Vi har inte alltid dragit jämnt, hon och jag. Såklart. Och vi gör det fortfarande inte. Det är inte så att vi har en dålig relation till varandra, den har varit bra mycket sämre, men där fanns en period som det var riktigt bra mellan oss. När hon flyttade ifrån mig och lägenheten som vi bodde i för att flytta in hos Stefan och vi inte längra bodde under samma tak, bara träffades någon gång i veckan och pratade lite i telefon varje dag, då var det bra. Då var det riktigt bra. Bäst hittills. Jag tror att det kan bero på att hon genast blev mycket gladare när hon hittade en ny man och att vi båda är mindre störiga i mindre doser. Vi är nämligen rätt så lika, jag och min mamma. Lite till utseendet och lite till sättet. Folk som kände min mamma när hon var ung säger alltid att jag är himla lik henne och att man direkt ser att jag är hennes dotter, men jag vet inte om jag håller med. Hon var lite av en modell innan hon gifte sig. Min mormor har några bilder på henne från den perioden och hon var faktiskt snygg. Synd att hon satsade på att bli hemmafru och sen en karriär inom psykvården istället för modevärlden. Tänk så annorlunda livet hade kunnat sett ut för henne. Och mig.  
Jag har ärvt många saker från min mamma. Tyvärr så är det mesta en del av mina dåliga sidor. Mitt temperament, min oförmåga att visa känslor för de jag älskar (jag blir bättre), mycket av min osäkerhet och min förmåga att hellre vara tyst än att visa prov på mina kunskaper, utav rädsla för att framstå som dum. Det är en del av de sakerna. Men vi delar också en förkärlek för att shoppa, samma råa humor när det kommer till människor omkring oss och förmågan att göra kassörer osäkra när vi är på och shoppar tillsammans. Det är alltid lika roligt för de förstår inte riktigt när vi skämtar och när vi inte gör det och så ser de alltid lika ansträngda ut. Att vara på väla är kanske det största intresset som vi delar, något annat kommer jag inte riktigt på. Vi gillar båda att äta, men vem gör inte det. Det kan jag lika gärna ha ärvt från min pappa, för även om han var rätt liten i maten så tyckte han också om att äta.  
 

Min mamma och hennes barn.

Appropå intressen så kommer de flesta intressen som jag har idag ursprungligen från min pappa. Att läsa, att fotografera, att lyssna på musik, allt det där som är en del av mina favoritsaker delade vi. Det är saker som min mamma aldrig har visat något större intresse för, men som både jag och pappa värderar högt. Även mitt intresse för att skriva tror jag kommer från min pappa. När han var ung så skrev han en bok tillsammans med en av sina kompisar. Den handlade om hur det var att vara ung i Malmö under sjuttiotalet, men ungefär samtidigt som de var klara och redo för att skicka in den till något förlag, så kom Ulf Lundells "Jack" ut. Den handlar om precis samma sak som pappas bok gjorde, fast i Stockholmsmiljö. Min pappa och hans kompis eldade då upp sin bok och de försökte sig aldrig på att skriva något nytt. Tyvärr kan jag tycka.
Till sättet har jag och pappa nog aldrig varit något vidare lika och det är nog därför vi alltid har kommit så bra överens. Medan jag har grälat med min mamma ungefär alltid så har jag nog nästan aldrig grälat med min pappa, men däremot var vi lika långsinta och envisa båda två. Jag kommer bara ihåg en enda gång när vi grälade riktigt ordentligt. Jag minns inte om vad, men jag minns vilken datum det var för det var precis dagen innan min systerson föddes. Alltså den sjätte juli 2002. Efter det så pratade vi inte på flera veckor och när han slutligen ringde så grät jag så mycket av lättnad att han fortfarande levde att någon annan fick ta över luren. Han bad om ursäkt, inte jag. Det är inte så att jag försöker höja honom till skyarna, men det är faktiskt den enda gången som jag kan komma ihåg. Annars kom vi i princip alltid överens, förutom över småsaker. En gång när jag sa att jag funderade på att rösta på moderaterna i vårt skolval så blev han lite arg på mig till exempel, men bara för att jag inte kunde diskutera om varför. Sånt gillade han inte. Han var nog aldrig vidare förtjust i att jag blev vegetarian heller, men han accepterade och respekterade ändå mitt beslut. Sån var han. Han kunde lätt bli arg över småsaker, men han var alltid respektfull mot oss.  
Lite smådåliga saker som jag har ärvt från honom är min slarvighet och min förkärlek till alkohol, men de är båda överkomliga. Lite småbra saker är mina intressen för det som är viktigt i livet, som böcker och musik, och att jag kan tänka för mig själv. Sen att jag har svårt att uttrycka de här tankarna utan att bli generad, det är en annan sak, men det har jag varken fått av honom eller mamma.

Nyårsafton 07/08 åkte vi, jag och min storasyster Emma, in med min pappa till sjukhuset efter att han nästan svimmat när vi var och handlade julklappar på mobilia. Vi brukade alltid fira jul på nyårsafton efter att han flyttat ut och han köpte alltid våra julklapar på mellandagsrean, men just det här året så hade han varit sjuk under en längre period, så vi fick vara med och hjälpa honom. Han hade varit allmänt trött och hängig under större delen av hösten och sjukskriven ett längre tag. Vi spenderade ett par timmar på akuten där de skickade hem honom med ett besked om att han hade fått influensa och att han skulle vila.
Nästa gång vi besökte mobilia så satt han i rullstol och vi letade efter en hatt som han kunde ha på huvudet för att dölja att han skulle tappa allt sitt hår under cellgiftsbehandlingen. Han hade varit långhårig så länge jag kan minnas. Ett par gången så klippte han det lite kortare än vanligt och då tyckte jag att han såg ut som Stig-Helmer i sällskapsresan för det stod alltid upp så roligt på bakhuvudet. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett honom utan skägg och det skulle han också ha kommit att tappa.   
Drygt sex månader efter vårt första besök på akuten, efter månader på sjukhus och knappt tre dagar på hospice, midsommarafton den tjugonde juni 2008 så försvann han. Trots att han hade varit sjuk i ett halvår så kom det som en chock för mig. En chock som jag fortfarande, snart tre år senare, inte har kommit ur. Det fanns aldrig i min värld att han skulle försvinna och jag fattar fortfarande inte det ibland, att han faktiskt är borta och att jag aldrig mer ska få prata med honom. Det värsta är att jag knappt kan komma ihåg hans röst, för under de sista månaderna så rosslade han så hemskt och var hes dagligen. 
Han var den bästa pappan han kunde vara till mig och Emma, även folk som inte alltid har tyckt om honom säger det. Han var det och nu gråter jag så vi stannar här.


Min pappa och hans barn.

Jag vet att detta blev väldigt långt. Det var inte riktigt meningen, men det finns ju så himla mycket att skriva och jag tycker ingenting är oviktigt. Mina föräldrar är de bästa människorna jag vet för att de satte mig till världen. Jag kan inte vara annat än tacksam och allt som har hänt på grund av dom har gjort mig till den jag är idag och jag älskar dom för att dom alltid har gjort sitt bästa.