H A N N A H F O R E V E R

Min första kärlek:

Jag funderar mycket över det där med kärlek, något som vi kommer att återkomma till om ganska så exakt tre dagar, och har ändå rätt så lite att säga om just det här ämnet.
 
Jag har kanske varit kär ett par gånger. Lite småkär sådär. Förälskad åtminstone. Jag tror det i alla fall, men jag blir alltid lite fundersam när jag läser om andras upplevelser av kärlek och om deras känslor för sina flickvänner och pojkvänner. Faktiskt mycket fundersam.
Det som andra människor beskriver som kärlek stämmer nämligen inte alls överens med vad jag har känt under något av mina förhållanden. Inte det minsta. En förlängning av det här med att vara kär är ju att man börjar älska någon. Det är en naturlig följd i ett förhållande. Jag vet vad det innebär att älska, för jag har många personer i min närhet som jag älskar och som jag hade gett allt för. Men aldrig någon pojkvän.  
Jag har aldrig kunnat säga "jag älskar dig" till någon av mina pojkvänner och verkligen menat det. Jag har alltid haft problem med det. Jag har alltid stakat mig, eller inte kunnat få fram det alls och känt mig allmänt tvingad till att säga det, och det måste ju bero på att jag inte har haft tillräckligt med känslor för att backa upp orden.
Den slutsatsen som jag drar av det här är alltså; eftersom jag inte har kunnat säga "jag älskar dig" så har jag heller aldrig haft de känslorna för någon pojkvän och då har jag nog inte heller varit kär från början.

Så jag tror inte att jag har upplevt någon riktig första kärlek ännu. Vilket självklart kan kännas och låta lite tråkigt, men samtidigt så hoppas jag också att jag inte har det. Jag vill nämligen gärna tro att riktig kärlek känns mer än det som jag har känt för annars så är det där med kärlek helt enkelt inget att hänga i julgranen och då förstår jag inte alls vad alla stirrar upp sig över.

Om vi glömmer bort allt här ovanför så har jag varit "kär" fyra gånger. Första gången var när jag gick i ettan eller tvåan och jag var kär i en kille som hette Tobias. Vi brukade alltid leka tillsammans på fritids och en gång när vi lekte krig eller något liknande en eftermiddag så frågade jag chans på honom i skogen. Han svarade nej och jag vill minnas att han trodde att jag skämtade och att han skrattade åt mig. "Är du dum eller?" kan ha varit inblandat, men jag tvivlar på att åttaåringar säger något sådant, så jag kan ha hittat på det i efterhand.
Ingen skada skedd i alla fall, vi fortsatte vara kompisar efter det tills jag slutade på fritids.

Nu är det upp till er om ni vill räkna det som min första kärlek eller inte, men jag fortsätter gärna vänta på något riktigt. Det känns bättre, tycker jag.