H A N N A H F O R E V E R

Ett annat ögonblick:

Alldeles nyss så trodde jag för ett kort ögonblick på fullaste allvar att jag hade vunnit 100 000 kronor på en trisslott. Det var ett fullkomligt ljuvligt ögonblick!
Tills jag insåg att jag inte alls hade vunnit. Då var det mindre trevligt.

Den här månaden:

Februari alltså.
Februari känns allt lite som en utfyllnadsmånad. Som att den bara är här för att man ska behöva vänta på våren lite extra länge och samtidigt tänka att "äh, så länge är det inte kvar, det är i alla fall inte januri" ungefär.

Jag försöker att tänka tillbaka och komma på vad jag har fyllt ut den med, men jag kommer inte riktigt ihåg. Min syster åkte till Sydamerika i början och har nu vart borta i snart tre veckor, vilket är bra för då är det inte så länge tills hon kommer tillbaka igen, men det har ju inte riktigt med mig att göra. Så det här är väl ungefär vad jag har gjort under februari månad;
Jag var på utklädningsfest hemma hos Åke och Mija, men det minns jag inte så mycket av för jag drack lite för mycket som vanligt. Jag oroade mig väldigt mycket för min utklädnad, bara för att sluta som BD-popare vilket inte alls var vidare kul. 
Nu har jag precis haft sportlov under vilket jag har gjort absolut ingenting ungefär. Mest bara legat hemma och läst och tittat på Ugly Betty. Jag har sett klart de två första säsongerna och är nu inne på den tredje. Den är förmodligen slut innan jag åker till Österrike nästa vecka. 
Jag har gått i skolan och gjort två prov, men har bara fått tillbaka det ena och är lite orolig över resultatet på det andra som jag förmodligen får tillbaka på tisdag.
Jag har anmält mig till högskoleprovet för första gången, bara för att inse att jag förmodligen inte kommer att ha någon nytta av det. För det första så kommer jag förmodligen få ett uselt resultat, trots att jag har lånat en förberedande bok av Åke, och för det andra så kommer det inte ha någon som helst betydelse när jag söker till LCF.
Jag har äntligen tagit mig i kragen och bokat en frisörtid för att göra något åt det där problemet som växer på mitt huvud. Tyvärr så fick jag på grund av olika omständigheter inte tid förrän den femte april, men då jäklar. Då hoppas jag på att bli blond, men det kommer förmodligen sluta med något orangeaktigt skräp, så vi får hoppas på det bästa. 
Jag har haft en riktigt bra helg - den förra. Då var jag hemma hos min storebror och svägerska på fredagen på middag, hos Emma med mina finaste på lördagen för filmmys och mat och chips och på söndagen var jag och Emma ute på vårpromenad i västra hamnen innan vi bakade scones och jag åkte hem till Åke för en kväll med pizza och kärleksfilmer under vilken vi pratade väldigt mycket om bröllop.
Jag har gått ner ett par kilo, fast nu vågar jag inte väga mig igen för jag är rädd att jag har gått upp dem igen efter en vecka där jag har ätit allt som har fallit mig in, bland annat en massa kanelbullar, godis och popcorn.
Jag har inte köpt ett endaste klädesplagg, men en himla massa dyr kurslitteratur som jag fortfarande inte har betalt och två nya pocketböcker som jag inte har läst ut än för jag har börjat gå till bilioteket igen och då lånar jag alltid en massa böcker som jag sedan känner mig tvungen att läsa ut, även om jag inte ens tycker att dom är bra. Som med Paulo Coelhos Brida. "En efterlängtad klassiker", full av en massa oförståeligt hokuspokus, inte alls lik hans andra böcker (som överlag är väldigt behagliga) och inte på långa vägar lika bra, men jag kan inte lämna den oavslutad för det går emot mina principer.   
Jag har sett Pretty Woman för första gången.
Jag har börjat använda mina finaste favoritskor från sixtyseven som jag trivs något så otroligt bra i trots klacken som gör mig en liten bit längre. När jag matchar dem med min kappa så känner jag mig så himla fin, oavsett vad jag har på mig under eller hur jag ser ut i huvudet och håret och det är ju bra!
Jag har funderat så fruktansvärt mycket över Frankrike och börjat kolla upp olika skolor i hopp om att hitta den bästa. Det är rätt så svårt så jag tänkte avsluta Februari med att gå till lärcentrum på måndag och fråga dom om tips på var man ska gå och hur mycket pengar man bör spara i förväg för att kunna leva ett någorlunda normalt liv där utan att behöva vända på slantarna och snåla för mycket. 
Det är väl ungefär det antar jag. Inget vidare väsentligt eller livsavgörande, men ändå ett ganska så bra tidsfördriv.

Jag har inte gjort klart mitt första uppdrag i Kultur och idéhistoria som ska vara klart i morgon, så det tänkte jag göra nu så att jag kanske kan få åka hem till Ida imorgon. Tjing!  

Mitt favoritminne/min favoritfödelsedag/det här ångrar jag:

(Åh, det är så himla tråkiga ämnen kvar på den här rackarns listan. Jag funderar nästan på att göra som Samuel och sluta, men nu när jag har gett mig in på den så vill jag inte riktigt ge upp. Löjligt, jag vet, men det kan väl vara bra övning inför framtiden för om jag ska ta och bli någon slags journalist så kommer jag inte alltid att få skriva om saker som jag vill, så det är bara att vänja sig, med andra ord.) 

Jag vet att jag har väldigt många fina minnen och väldigt fina födelsedagar bakom mig, men det är ju helt omöjligt att välja någotdera att skriva om. Det står helt still i huvudet och jag kommer inte på något alls. Angående minnen så är de så många och ändå är där inget som riktigt platsar som favorit och när det kommer till födelsedagar så har jag aldrig haft en dålig, men kommer inte på någon som har varit sådär särskilt bra att den utmärker sig. Så vi skippar det här med favoriter och går direkt till vad jag ångrar. Jippie.
 
Jag vet att jag skrev för ett par dagar sedan att jag drömmer om att inte ångra något (jag upprepade visst det två gånger till och med, så viktigt är det), men det är fortfarande just bara en dröm tyvärr. Jag ångrar så ofantligt mycket saker och ändå så är det så himla enkelt att välja vad jag ångrar mest. 
Jag ångrar helt enkelt att jag inte fokuserade på skolan när jag hade chansen. Så är det bara. Jag vet att det inte går att ändra på och jag vet att jag gjorde vad jag kunde, men det känns ändå så himlans dumt och jag grämer mig över det här varje dag, även fast jag vet vad det till större delen berodde på och varför det blev som det blev.
Då, när jag fortfarande gick i gymnasiet, så hade jag ingenting att sträva efter. Jag hade inget som jag ville göra när jag slutade, inget som jag ville vidareutbilda mig till eller som jag kunde tänka mig att göra i resten av mitt liv. Inget. Allt jag visste då var att jag ville skriva och man behöver ju ingen utbildning för att bli författare så jag antar att det gjorde mig lite extra nonchalant och hjälpte till med att sätta mig i den här situationen.
Nu för tiden har jag ett mål. Nu har jag något att sträva efter och det gör jag verkligen. Sen jag kom på vad jag vill göra med mitt liv så har jag (om man inte räknar matten) fått mvg på ungefär allt jag har gjort i skolväg. Om jag hade fokuserat, koncentrat mig och kämpat redan i gymnasiet så hade jag kanske sluppit det här långdragna året på komvux och då hade jag redan varit i frankrike i ett par månader vid det här slaget och kanske till och med ha varit på väg att börja LCF nu till hösten. För det finns ju inte en så vidare stor chans att de inte skulle ta in mig där med tanke på de betygen som jag skulle ha haft om jag faktiskt hade brukat allvar? Nu, på grund av min slapphet och allmänna misslyckande, så är chansen ganska så stor att jag aldrig kommer att komma in. För att förmodligen ens ha en chans så måste jag lägga 1500 kronor på att pröva mina betyg i textkommunikation a, b och c, ämnen som jag borde ha haft mvg istället för g i, men som jag sumpade eftersom jag aldrig lämnade in några uppgifter. Som i alla andra ämnen.  

Nä, jag ångrar verkligen att jag inte fokuserade på skolan, att jag inte tog en av de tjugo olika chanserna jag fick och att jag slutade gymnasiet med tio ig i det där vita jäkla kuvertet. Inte bara för att det är pinsamt och jäkligt korkat, utan för att jag har slösat bort ett helt år av mitt liv helt i onödan och kanske även chansen att komma in på min "drömskola" om vi nu ska vara så drastiska. Det är trist. Jag kommer förmodligen att ångra mig för alltid, även om det inte finns något att göra åt det hela idag. 

 
I övrigt så finns det så fruktansvärt mycket saker jag ångrar som jag aldrig skulle vilja dela med mig av, både saker som är personliga och saker som är pinsamma som jag inte vill påminna er om. Jag försöker som sagt tänka att jag inte ska ångra någonting alls och jag kämpar med det och det är så klart väldigt svårt.
Det är klart att man väljer fel ibland och det är lätt att ångra något när det väl har hänt, men just det här med skolan är en sån sak som jag visste under tiden det hände att jag skulle komma att ångra det och det är sånt som jag vill utesluta ur mitt liv. Svårt, men det skadar ju inte att försöka.

Min första kyss: 

När jag var antingen tio eller tolv (jag minns inte riktigt vilket, men det är mindre viktigt) så var jag i Skateholms stuga med min dåvarande klass. Antingen så gick jag i fyran, eller i sexan för jag minns att det var med de yngre eleverna som vi brukade gå med vartannat år. Alltså de som vi tyckte lite bättre om än den äldre klassen som mest var överlägsna och allmänt.. äldre.
Den här stugan i skateholm var ett sånt ställe som vi alltid åkte till på olika utflykter med skolan och liknande. Det började på dagis, fortsatte med dansläger och jag tror att just den här gången med klassen var den sista gången vi var där, eller det var det såvitt jag kommer ihåg. Det var inte en så väldigt rolig stuga och vi fick mest underhålla oss själva där. Speciellt om kvällarna då man inte fick lov att gå ut, utan var tvungen att sitta instängd i något av de två enda rummen som fanns utöver köket, så var det ganska så långdraget. 
Jag vill minnas att det var första kvällen som någon bestämde att det var en bra idé att leka ryska posten. Där finns alltid någon när man är i den åldern som kommer på hur kul det skulle vara och det är alltid lika pirrigt i magen med alla handtag, famntag, klapp eller kyss och allt det där.  
Jag minns ungefär vilka som var med och lekte och jag minns ungefär hur det kändes. Det där pirret i magen och allt fnisset när folk, som i vanliga fall låtsades att de inte alls tyckte om varandra, var tvugna att kramas eller till och med pussas.
Det var roligt, men jag satt mest och hoppades på en sak. Jag satt och hoppades på att killen som jag var lite förtjust i skulle få gå in bakom dörren och sen skulle han säga "ja" när personen som styrde själva leken pekade på mig. Det satt jag och väntade på och slutligen så hände det. Inte så konstigt egentligen, för personen som styrde leken pekade på mig flera gånger när den där speciella killen var innanför dörren eftersom alla visste att vi var lite småförtjusta i varandra för vi hade faktiskt varit tillsammans tidigare.
Jag blev såklart överlycklig, men försökte att dölja det så bra som möjligt och låtsas att jag mest tyckte att det var jobbigt, sådär som man gjorde. Lite ”men öe, jag vill inte pussa honom” ungefär, trots att jag i själva verket knappt kunde låta bli att le, för det var ju precis vad jag hade väntat på och bara en liten stund tidigare så hade jag sagt "han är go" när någon annan skulle få pussa på honom.
Konstigt nog så kunde man även välja "hångel" vilket inte finns med i det traditionella ryska posten och det hade den här killen valt såklart, för han var lite av en tjejtjusare som de flesta killar i den åldern. Jag hade aldrig kysst någon på riktigt och jag hade definitivt aldrig hånglat med någon. Den enda som jag hade pussats med var väl samma kille som jag nu skulle ”hångla” med. Och det var så pirrigt, och det var så spännande och det var så häftigt, ända fram tills att det faktiskt var dags.
Då försvann det där förväntansfulla pirret i magen och ersattes istället av rädsla och av genans. Det skulle vara så och så många varv och det var tvunget att det skulle vara två andra som skulle vara med inne i rummet och räkna hur många varv det var så att vi inte försökte oss på att fuska. Det skulle vara en av hans kompisar och en av mina (eftersom jag var så nervös så behövde inte alla som var med och lekte titta på, lyckligtivs), men av någon konstig anledning så försökte en tjej som gick i vår klass som jag inte alls var så himla nära vän med att vara med. Det ville inte jag. Jag ville inte att någon skulle vara där. Jag ville såklart pussas med han den där killen och vi hade gjort det tidigare, men att hångla är ju en helt annan grej och man vill inte ha publik första gången man hånglar med någon. Tänk om jag skulle vara dålig? Tänk om de skulle skratta åt mig? Tänk om allting bara var ett skämt och de var ute efter att driva med mig? Tänk om det här var en sån grej som skulle få mig att vara mobbad under resten av livet? Och tänk om killen aldrig skulle bli kär i mig på grund av att jag var så urusel på att hångla?
Så många "tänk om", så mycket tvekan och så mycket "det här känns inte rätt". Jag vågade helt enkelt inte och det blev inget hångel.

Det var då jag skulle ha fått min första kyss, men jag backade ur trots alla gliringar som jag fick på grund av det och sen förblev jag okysst fram till att jag var femton och knappt vågade kyssa Hannes för att jag hade kvar samma tankar i huvudet. Tur att de har försvunnit nu för att kyssas kan nog vara en av mina favorithobbies ibland.

  
Ungefär såhär ser jag ut när jag kysser någon.  

Mina drömmar:

När det kommer till att drömma så är jag exceptionellt bra, om jag får lov att säga det själv. Både om nätterna när jag sover och om dagarna när jag är vaken så är mina drömmar helt underbart härliga att få vara med om och ibland så blir jag nästan imponerad över vad min hjärna lyckats koka ihop och komma på helt själv. Jag drömmer i princip aldrig mardrömmar om nätterna och om dagarna så drömmer jag mestadels bara om saker som faktiskt kan komma att inträffa så det finns ingenting att klaga på. Jag drömmer liksom inte om att bli isprinsessa eller om att få ett brev från hogwarts längre, jag drömmer inte ens om att bli skådespelerska nu för tiden för jag vet att det inte kommer att ske eftersom det inte är något jag strävar efter. Istället så försöker jag, och lyckas för det mesta rätt bra med, att försöka drömma om saker som stämmer överens med de mål jag har i livet just nu.
Just nu drömmer jag alltså om att bli författare, om att resa runt hela världen, om att komma in på LCF och flytta till London, om att bo i Frankrike till hösten och lära mig franska, om att träffa nya människor och att spendera så mycket tid som möjligt med de gamla, att inte oroa mig för vad som händer utan lära mig att vara glad för stunden, att snubbla runt och vara vilsen men skratta ändå, om att aldrig ångra att jag inte gjorde det och det och det, om att läsa världens bästa böcker, om att kyssa fina pojkar och sedan välja den finaste och gifta mig med honom, om att njuta av att jag lever, om att lära mig nya saker, om att få världens snyggaste garderob, om att vara nöjd med den jag är och bli uppskattad för det, om att aldrig se tillbaka på livet och ångra mig, om att festa hela nätterna och ändå lyckas stiga upp och se tillräckligt proper ut, om allt möjligt faktiskt.
Listan kan göras lång, men som ni kanske kan se så drömmer jag överlag mest om saker som jag faktiskt kan se hända någon gång i framtiden och som jag själv kan ha någon slags inverkan på. Det kanske är saker som jag i de flesta fall måste slita som ett djur för att påverka, men de är ändå, i mina ögon, inte är helt omöjliga.
Man kan ju drömma om saker som man vet aldrig kommer att inträffa om man vill, men jag trivs inte med det. Istället för att drömma om saker som man vet aldrig kommer att bli något annat än just drömmar, så vill jag gärna drömma om saker som går hand i hand med mina livsmål så att det finns någon mening med själva drömmarna. Jag vill inte slösa den lilla energin och tid jag har på att drömma om avlägsna hittepåsaker som aldrig kommer att inträffa, för hur kul är det egentligen? Hur kul är det för mig att drömma om att bli välavlönad fotomodell när det aldrig finns en chans för någon som ser ut som mig att ens få gå på en catwalk? Är det inte roligare då att drömma om att resa till Frankrike i ett par månader, bara för att sedan finna sig själv där, även om det kan kanske inte är riktigt lika exceptionellt? 
Jo, det är det, så därför drömmer jag helst om saker som förhoppningsvis kommer att inträffa och som jag kan ha en inverkan på, för att det är roligare så helt enkelt. 

(Det var alltså lite halvtaffligt om mina drömmar. Jag ska börja blogga bättre och oftare än så här i fortsättningen, även om ni inte är så många som läser. Det är mest för min egen skull för jag skriver så himla dåligt för tillfället och så kan vi ju inte ha det om jag ska börja på modejournalistskola. Kanske blir det bättre när den här jobbiga listan är slut, men nu när jag har kommit halvvägs så tänker jag inte ge upp. Nä-hä då. Istället så ska jag skärpa till mig. Och inte skriva om sånt här för det är inget vidare intressant. Äh. Ni vill inte veta.  
Vi ses imorgon. Puss.)   

Vad hade (har) jag på mig idag?

Somliga mornar så vaknar jag och känner att allting är så himla tråkigt. Mitt liv är tråkigt, min skola är tråkigt och mest av allt - mina kläder är så jävla tråkiga. Ingenting känns tilltalande de här mornarna, och speciellt inte att lämna sängen. Det är en pärs.  
När de här mornarna dyker upp så känner jag bara "blä" när jag tittar på min byrå, trots att den är helt överfull för tillfället. Överfull av fula och obekväma saker som jag ser ful och obekväm ut i, tycker jag och speciellt om det råkar vara en sån där somlig morgon. Då vill jag inte ta på mig någonting. Helst så vill jag gå i min pyjamas till skolan, eller kanske helt enkelt stanna hemma och ligga kvar i min säng och mysa i värmen halva dagen, men det gör jag inte längre för det har jag lärt mig att man inte ska. 
Istället så tar jag på mig mina myskläder. Min mysoutfit. Den funkar alltid de där mornarna. Jag kanske fortfarande är lika ful som från början, men jag ser i alla fall mysig ut och då känner jag mig mysig och då blir jag mer tillfreds och så traskar jag iväg till skolan och myser runt utan att känna mig obekväm.

Idag var det en sån morgon som jag löste genom att ha på mig mina myskläder.
Såhär ser de ut:

Både tröjan och sjalen är från JC och tightsen, som ser ut som ett fiskedrag enligt ett par av mina syskon, är från Bik Bok. Det där som skymtar under tröjan som ser ut som en kjol är i själva verket ett linne. Ett litet knep som Ida lärde sig i gymnasiet och som jag anammade snabbt och fortfarande använder mig av då och då.

Och bilden, tja, den är ju bättre än en spegelbild i alla fall, eller?

Den här veckan:

Den här veckan är en bra vecka känns det som!
Igår så fick jag umgås med min fina Balle i ett par timmar, skratta och må bra. 
Ikväll ska jag på kalas hos min brorsdotter Erica som fyller tolv jävla år och med risk för att låta gammal som gatan så fyfan vad snabbt tiden går.
Imorgon ska jag hem till Jonna och äta god middag och ta tackkorten för deras bröllop - det börjar bli så dags nu med tanke på att de gifte sig i september.
På lördag ska jag på utklädningsfest hos Åke och Mija och fest är ju aldrig fel även om utklädnad inte är mitt bästa ämne just för tillfället. Det ska nog lösa sig.  
Dessutom så har jag fått all min kurslitteratur och en dag så var det fint väder.
De enda större molnen på min himmel under den här veckan har nog varit geografiprovet jag var tvungen att göra igår (som jag ändå klarade hyfsat bra), att Ida ställde in vår pluggfika idag när jag har en bra hårdag och snygga kläder på mig samt att jag oroar mig lite lätt över vad Emma har för sig i sydamerika egentligen. Och att glitter inte ville att jag skulle jobba hos dom. Det är nog allt för jag räknar inte tjur-Stefan.

Förresten:
Den här veckan blir ju knappast sämre av att den är veckan före veckan före lovet som är veckan före veckan vi åker till Österrike! Det och Frankrike ligger överst på min lista över "saker som jag är dödspeppad på för tillfället och som håller mig vaken om nätterna för att det pirrar så i magen när jag tänker på dem". 
Jag kanske ska passa på att säga detta nu; är jag inte i Paris från och med i alla fall den förste september (give or take) i höst så ger jag bort hela min klädstång, inklusive alla mina finaste skor. Först till kvarn är det som gäller. Och jag menar allvar.   
 

I min handväska:


Min bästa handväska som jag använder ungefär varje dag kommer från topshop. Jag köpte den för kanske snart ett år sedan från deras hemsida och förväntade mig att få hem en assnygg weekend-bag. När jag då fick hem den här lilla pluttgrejen så blev jag så sjukt besviken. Min fula lilla skitväska kallade jag den till att börja med, men lyckligtvis så växte slutligen min kärlek för den.
Idag har jag lärt mig att älska den (så mycket att jag hade planer på att skaffa en brun också), men tyvärr så har kärleken och det flitiga användandet lett till att den börjar bli lite väl sliten och axelbandet kommer nog att lossna en vacker dag.
Jag funderar på att skaffa mig en sån här istället, men nu när jag har fått all min kurslitteratur som väger alldeles för mycket så måste jag nog ändå börja använda min kånken, så vi får se hur jag gör.

Hur som helst. Det här hade jag i den idag och det stämmer väl ganska så bra överens med vad jag brukar ha i den en vanlig dag:


Min kalender.
En skrivbok där jag skriver ner allt som har att göra med mina karriärsmål inför framtiden. Just nu så är sidorna fyllda av ord som jag inte vet vad de betyder för jag samlar på såna inför högskoleprovet och olika franska skolor som jag ska gå på till höst.
En läsbok. Riddarna kring Dannys bord (Tortilla Flat) av John Steinbeck. Mycket finurlig.
Två hårklämmor.
Två stiftpennor.
En liten samling skräp.
Två paket näsdukar. Det ena köpte jag på apoteket idag för att jag var rädd att jag skulle få näsblod och inte kunde hitta det där andra paketet.
Min plånbok som jag köpte av Kajsa-Poo för en flaska vin när vi var i London.
Rosebud Salve. Läppglans som vi trodde förstorade läpparna, men som inte gör det. Mjuka blir dom i alla fall.
Randig strumpa innehållandes min iPod.
Handkräm som jag fick av min mamma i julklapp för att jag hade gnällt om torra händer ett par dagar innan.
Ett paket ciggisar.
Kiss and make up-necessär som jag fick av min mamma i födelsedagspresent för rätt så många år sedan. Då innehöll den min allra första egna mascara och nu innehåller den oftast mascara, concealer, puder och rouge ifall jag skulle få för mig att bättra på sminket.
Och så en lapp som jag fick av min engelsklärare efter mitt speech som jag höll för någon vecka sedan. Går nog runt med den i väskan bara för att plocka upp den och skryta så fort jag får chansen... Eller näää, kanske inte ändå.

Mina syskon:

Jag har fem syskon som alla är äldre än mig. Emma som är tjugotre, Lukas som alldeles snart fyller trettioett, Jonas som är trettiotre, Jonna som är trettiosex och Niklas som nyss fyllde trettionio. Vi har alla samma mamma, men två olika pappor.

Emma och jag har växt upp tillsammans och har samma pappa. Hon är nästan tre år äldre än mig och har varit lite lätt överlägsen mot mig genom åren, men det har gått över nu. När jag var liten så "lärde" hon mig att vanilj heter banilj och sen gick jag runt och sa det i flera år säkert och tyckte det var väldigt konstigt när jag slutligen lärde mig att det faktiskt heter vanilj. Emma och jag är bra på olika saker, men jag har ändå alltid fått vara lite i hennes skugga. Det var rätt så skönt egentligen, för det innebar att jag inte hade lika stor press på mig som henne.
Just nu är hon i Sydamerika och även om jag är lite lagom avis så tycker jag mest att det är väldigt jobbigt att det inte går att nå henne på något vis. Hon har ingen mobil där nere och hon är inte någon facebook-nörd så jag har ingen aning om vad hon sysslar med. Jag vet ju knappt om hon har kommit fram.  
När vi var små så bodde Jonas och Lukas med oss. De bodde i ett rum på ovanvåningen som man var tvungen att gå genom vinden för att komma till. Det var läskigt, men när man väl var där så hade de alltid de nyaste filmerna och ashäftiga ormar. Jag älskade deras ormar. Det var jättenära att jag fick en egen liten ormbebis av Lukas när hans majsschackpytonsnokar (?) Simba och Nala fick barn, men jag hade inte råd till en liten bur så det blev ingenting med det. Ju mer jag tänker på det så var det nog mest Lukas ormar och de kom nog inte förrän Jonas hade flyttat.
Jonas flyttade nämligen till sin pappa som bodde i Lund när han skulle börja gymnasiet och sen såg jag honom inte på tre år ungefär. Han kom aldrig och hälsade på och han försvann liksom. Efter att han hade tagit studenten så var det samma sak igen. Han flyttade väl runt och arbetade och jag vet inte riktigt vad han höll på med faktiskt. Hade någon flickvän där och en hund där. Han var så avlägsen under den tiden och samma sak var det med Lukas. Så småningom så flyttade han också och sen var de borta båda två. 
En dag när jag kom hem med bussen efter skolan så var Jonas där och väntade. Jag tyckte att det var jättekonstigt. Jag visste inte vad jag skulle säga till den där okända personen som satt inne på mitt rum utan att säga någonting och kollade på teve med ytterkläderna på. Han var som en främling. Mycket märklig känsla.
Samma sak med mina äldsta syskon. Jag har aldrig bott med Jonna och Niklas och hade ingen riktigt syskonrelation till någon av dem. När jag föddes så hade de redan egna liv tio mil därifrån. Niklas hade redan hunnit vara tillsammans med sin blivande fru två gånger och månaden innan jag skulle fylla fem så blev jag faster till hans son. Det var väldigt häftigt, jag gick runt och skröt om det på dagis. Ett par månader senare så gifte han sig och jag var brudnäbb på hans bröllop. Det enda som jag minns därifrån är att jag fick åka i en cool bil, att de serverade skumma frukter vid middagen och att jag tvingade en av Niklas kompisar att dansa med mig hela kvällen. Lite lagom pinsamt.
Det var först när Jonna fick Axel som vi började komma upp till Helsingborg nästan varje helg och det var först då som jag lärde känna henne lite mer. Till en början så tyckte jag att hon var väldigt barsk och att hon favoriserade Emma, men det var nog för att jag var så pluttig att jag inte förstod bättre och för att hon tvingade mig att äta broccoli som jag absolut hatade på den tiden.

Nå. Vad jag vill få sagt är att fram tills att jag var kanske en sjutton år ungefär så hade jag en urusel relation till mina syskon, förutom Emma. Jag kände dom knappt, visste inte vad de var för några och jag förstod mig inte på dom. För att vara helt ärlig så tror jag inte att de förstod sig på mig heller. Jag tyckte nästan de var lite läskiga för allt jag ville var att de skulle tycka om och uppskatta mig. Det gjorde de säkert, men jag märkte inte av det. 
Nu däremot. Under de senaste tre åren ungefär så har min relation till hela högen blomstrat. Jag har lärt känna dom på ett helt nytt sätt i takt med att vi alla har börjat umgås mer och jag har lärt mig att uppskatta dom tusenfalt. Jag tror att det beror på att jag personligen har mognat och blivit "vuxen" så att vi är på nästan samma plan nu. Jag är ju inte gift med hus, bil och barn, men vi kan ändå diskutera olika saker med ett gemensamt intresse och förstå varandra på ett helt annat vis.  
De är så himla underbara människor allihop och jag kan nog inte förklara hur på ett rättvist sätt. De är helknäppa, de flesta. Fullkomligt wacko, som Jonna skulle ha uttryckt sig, men det gör inget. Inget alls. För de är så väldigt bra på sina egna vis och de är min största tillgång i livet. 
Jag älskar att jag har så många syskon och att de har gett mig så fina syskonbarn och så fina svägerskor och så fina svågrar och så himla, himla, himla fina minnen. 

Jag blir alltid så varm i hjärtat när jag tänker på min familj eller på mina vänner. Att jag får lov att umgås med så fina människor är helt otroligt. Det låter så tarvligt, men det är så.
Mina nära och kära är det bästa jag har och det känns så löjligt att försöka beskriva min kärlek till dom på en fjöntig blogg. Nädu. Tur att alla sentimentala teman är över snart.     

Inatt drömde jag att min handkräm kunde spå in i framtiden och att jag, emma, åke och ida satt i en bil och var bockarna bruse.



Det var bara det.

Det här hade jag på mig idag:


Klänning (som har krympt i tvätten och blivit för kort) från H&M, gråa strumpbyxor (som jag köpte på rea för 29.50 för ett par år sedan och inte började tycka om förrän tills ett par veckor sedan) från åhlens kanske och en grön kofta från gina tricot som jag har haft i år och dar. (Och nej, jag är inte heller helt nöjd med den där matchningen, men det fick duga för alla mina svarta koftor är för små.)
Bandet i midjan är från en kjol för mitt skärp som jag brukar använda för att ge klänningen lite bättre former har jag glömt hemma hos Emma.

Puh. Det är vid såna här tillfällen som jag önskar att jag hade en liten mästerfotograf undanstoppad under sängen eller långt inne i mitt eget medvetande. Jag tog så mycket som 44 bilder på mig själv bara för att sitta och kolla igenom alla som inte var översuddiga väldigt, väldigt länge innan jag tvingades inse att det här faktiskt är det bästa jag kan åstadkomma.
Om ni undrar varför jag ser så trött och uppgiven ut så är det för att jag tänker "och jag som tänkte skaffa mig en modeblogg, fy vilken jobbig jäkla idé" ungefär. Sen tänker jag nog lite "gud vad tråkigt att jag ska sitta hemma och passa min systerson idag när nästan alla mina närmsta vänner ska samlas hemma hos Emma" också kanske.


ps. om ni undrar varför det är världens bästa bild så beror det på att jag har suttit och dragit i kontraster och ljusstyrka och mättnad och färgtemperatur för att strumpbyxorna skulle bli gråa. det gick inte så bra. dessutom så är spegeln rätt skitig. jag ska nog klaga hos fastighetsskötaren, även kallad min mor. ds.

Min tro: 

Ibland (läs: rätt så ofta) så önskar jag att jag trodde på en allsmäktig gud. Jag önskar att jag trodde på en gud som skulle sitta där uppe i himmelen och titta ner på mig och på oss och på allt som försigår, och se till så att allting inte går totalt åt pipsvängen.
Jag önskar också att jag hade någon som jag kunde vända mig till vid svåra tillfällen, någon som jag kunde samtala med, be till och lita på när jag behöver, men tyvärr så är det inte så. Jag tänker inte säga att det inte finns någon gud. Jag varken kan eller vill göra det, men ändå så jag har ytterst svårt för att kalla mig själv för troende på det där religiösa viset. Det handlar lite om att jag inte vill trampa på någons tår eller klanka ner på det som de tror, men mest av allt så handlar det nog om att jag vill gardera mig, bara utifall att jag skulle vara helt fel ute.

Jag tror att jag är, och alltid har varit, bara en liten aningens avundsjuk på folk med en stark tro. De verkar vara så himla trygga i sig själva och de verkar alltid vara så säkra på att allting löser sig i slutändan, något som såna otroende som jag, utan en gud som fixar allt, bara kan hoppas på. De har verkligen något som de alltid kan vända sig till - sin gud - och det tycker jag absolut är något som är värt att avvundas. 
Jag tycker faktiskt att det är himla fint det där. Jag gillar folk som är riktigt religiösa och övertygade om att det som de tror på är sant. Jag gillar religion, jag tycker att det är fint, men jag är inte riktigt en del av det, tyvärr.  

I övrigt så tror jag på karma, på den gyllene regeln, på reinkarnation, på kärleken och på allt annat som är fint här i världen. Och lite på övernaturliga väsen som spöken och andra läskiga saker även fast jag vet att det är ologiskt.  


(förresten så är det 2011-02-02 och klockan är 19.59, men jag hade sparat det här som ett utkast så det blev visst lite fel med tiden.)