Dag 11.
Mina syskon:
Jag har fem syskon som alla är äldre än mig. Emma som är tjugotre, Lukas som alldeles snart fyller trettioett, Jonas som är trettiotre, Jonna som är trettiosex och Niklas som nyss fyllde trettionio. Vi har alla samma mamma, men två olika pappor.
Emma och jag har växt upp tillsammans och har samma pappa. Hon är nästan tre år äldre än mig och har varit lite lätt överlägsen mot mig genom åren, men det har gått över nu. När jag var liten så "lärde" hon mig att vanilj heter banilj och sen gick jag runt och sa det i flera år säkert och tyckte det var väldigt konstigt när jag slutligen lärde mig att det faktiskt heter vanilj. Emma och jag är bra på olika saker, men jag har ändå alltid fått vara lite i hennes skugga. Det var rätt så skönt egentligen, för det innebar att jag inte hade lika stor press på mig som henne.
Just nu är hon i Sydamerika och även om jag är lite lagom avis så tycker jag mest att det är väldigt jobbigt att det inte går att nå henne på något vis. Hon har ingen mobil där nere och hon är inte någon facebook-nörd så jag har ingen aning om vad hon sysslar med. Jag vet ju knappt om hon har kommit fram.
När vi var små så bodde Jonas och Lukas med oss. De bodde i ett rum på ovanvåningen som man var tvungen att gå genom vinden för att komma till. Det var läskigt, men när man väl var där så hade de alltid de nyaste filmerna och ashäftiga ormar. Jag älskade deras ormar. Det var jättenära att jag fick en egen liten ormbebis av Lukas när hans majsschackpytonsnokar (?) Simba och Nala fick barn, men jag hade inte råd till en liten bur så det blev ingenting med det. Ju mer jag tänker på det så var det nog mest Lukas ormar och de kom nog inte förrän Jonas hade flyttat.
Jonas flyttade nämligen till sin pappa som bodde i Lund när han skulle börja gymnasiet och sen såg jag honom inte på tre år ungefär. Han kom aldrig och hälsade på och han försvann liksom. Efter att han hade tagit studenten så var det samma sak igen. Han flyttade väl runt och arbetade och jag vet inte riktigt vad han höll på med faktiskt. Hade någon flickvän där och en hund där. Han var så avlägsen under den tiden och samma sak var det med Lukas. Så småningom så flyttade han också och sen var de borta båda två.
En dag när jag kom hem med bussen efter skolan så var Jonas där och väntade. Jag tyckte att det var jättekonstigt. Jag visste inte vad jag skulle säga till den där okända personen som satt inne på mitt rum utan att säga någonting och kollade på teve med ytterkläderna på. Han var som en främling. Mycket märklig känsla.
Samma sak med mina äldsta syskon. Jag har aldrig bott med Jonna och Niklas och hade ingen riktigt syskonrelation till någon av dem. När jag föddes så hade de redan egna liv tio mil därifrån. Niklas hade redan hunnit vara tillsammans med sin blivande fru två gånger och månaden innan jag skulle fylla fem så blev jag faster till hans son. Det var väldigt häftigt, jag gick runt och skröt om det på dagis. Ett par månader senare så gifte han sig och jag var brudnäbb på hans bröllop. Det enda som jag minns därifrån är att jag fick åka i en cool bil, att de serverade skumma frukter vid middagen och att jag tvingade en av Niklas kompisar att dansa med mig hela kvällen. Lite lagom pinsamt.
Det var först när Jonna fick Axel som vi började komma upp till Helsingborg nästan varje helg och det var först då som jag lärde känna henne lite mer. Till en början så tyckte jag att hon var väldigt barsk och att hon favoriserade Emma, men det var nog för att jag var så pluttig att jag inte förstod bättre och för att hon tvingade mig att äta broccoli som jag absolut hatade på den tiden.
Nå. Vad jag vill få sagt är att fram tills att jag var kanske en sjutton år ungefär så hade jag en urusel relation till mina syskon, förutom Emma. Jag kände dom knappt, visste inte vad de var för några och jag förstod mig inte på dom. För att vara helt ärlig så tror jag inte att de förstod sig på mig heller. Jag tyckte nästan de var lite läskiga för allt jag ville var att de skulle tycka om och uppskatta mig. Det gjorde de säkert, men jag märkte inte av det.
Nu däremot. Under de senaste tre åren ungefär så har min relation till hela högen blomstrat. Jag har lärt känna dom på ett helt nytt sätt i takt med att vi alla har börjat umgås mer och jag har lärt mig att uppskatta dom tusenfalt. Jag tror att det beror på att jag personligen har mognat och blivit "vuxen" så att vi är på nästan samma plan nu. Jag är ju inte gift med hus, bil och barn, men vi kan ändå diskutera olika saker med ett gemensamt intresse och förstå varandra på ett helt annat vis.
De är så himla underbara människor allihop och jag kan nog inte förklara hur på ett rättvist sätt. De är helknäppa, de flesta. Fullkomligt wacko, som Jonna skulle ha uttryckt sig, men det gör inget. Inget alls. För de är så väldigt bra på sina egna vis och de är min största tillgång i livet.
Jag älskar att jag har så många syskon och att de har gett mig så fina syskonbarn och så fina svägerskor och så fina svågrar och så himla, himla, himla fina minnen.
Jag blir alltid så varm i hjärtat när jag tänker på min familj eller på mina vänner. Att jag får lov att umgås med så fina människor är helt otroligt. Det låter så tarvligt, men det är så.
Mina nära och kära är det bästa jag har och det känns så löjligt att försöka beskriva min kärlek till dom på en fjöntig blogg. Nädu. Tur att alla sentimentala teman är över snart.
