H A N N A H F O R E V E R

Min tro: 

Ibland (läs: rätt så ofta) så önskar jag att jag trodde på en allsmäktig gud. Jag önskar att jag trodde på en gud som skulle sitta där uppe i himmelen och titta ner på mig och på oss och på allt som försigår, och se till så att allting inte går totalt åt pipsvängen.
Jag önskar också att jag hade någon som jag kunde vända mig till vid svåra tillfällen, någon som jag kunde samtala med, be till och lita på när jag behöver, men tyvärr så är det inte så. Jag tänker inte säga att det inte finns någon gud. Jag varken kan eller vill göra det, men ändå så jag har ytterst svårt för att kalla mig själv för troende på det där religiösa viset. Det handlar lite om att jag inte vill trampa på någons tår eller klanka ner på det som de tror, men mest av allt så handlar det nog om att jag vill gardera mig, bara utifall att jag skulle vara helt fel ute.

Jag tror att jag är, och alltid har varit, bara en liten aningens avundsjuk på folk med en stark tro. De verkar vara så himla trygga i sig själva och de verkar alltid vara så säkra på att allting löser sig i slutändan, något som såna otroende som jag, utan en gud som fixar allt, bara kan hoppas på. De har verkligen något som de alltid kan vända sig till - sin gud - och det tycker jag absolut är något som är värt att avvundas. 
Jag tycker faktiskt att det är himla fint det där. Jag gillar folk som är riktigt religiösa och övertygade om att det som de tror på är sant. Jag gillar religion, jag tycker att det är fint, men jag är inte riktigt en del av det, tyvärr.  

I övrigt så tror jag på karma, på den gyllene regeln, på reinkarnation, på kärleken och på allt annat som är fint här i världen. Och lite på övernaturliga väsen som spöken och andra läskiga saker även fast jag vet att det är ologiskt.  


(förresten så är det 2011-02-02 och klockan är 19.59, men jag hade sparat det här som ett utkast så det blev visst lite fel med tiden.)