H A N N A H F O R E V E R

Jag blir helt yr av livet för tillfället. Jag vet inte vad jag ska göra, var jag ska ta vägen eller var jag kommer att hamna och det är fruktansvärt.
Så fort jag är ensam så väller de här frågorna upp och de tar musten ur mig.

Jag återkommer till livet när jag har klurat ut det lite bättre.

Varför ska det var så himla svårt att komma igång med sitt jäkla skolarbete?
Efter att jag hade skrivit inlägget här under så rotade jag faktiskt fram alla papprena med instuderingsfrågor till psykologiprovet, satte mig i sängen, gjorde mig redo, slog upp boken, läste första stycket.. och sedan slutade jag. 
Jag läser alltid igenom de kapitel som ska komma på provet högt för mig själv innan jag sätter igång med att svara på frågorna (jag inbillar att jag lär mig lite mer då), men nu hade jag en kopp te bredvid mig som hade stått och dragit precis lagom länge för att vara alldeles förträffligt att dricka och man kan inte läsa högt för sig själv när man dricker te. Så psykologin fick vänta en liten stund till. 
Under tiden som jag drack upp mitt te så kunde jag ju lika gärna göra något vettigt, tänkte jag, så då läste jag lite tyst i Great House av Nicole Krauss. En bok som handlar om ett skrivbord som jag inte alls har kommit in i tidigare, men som nu föll mig alldeles utmärkt i smaken eftersom den var väldigt mycket mer lockande än Psykologi för gymnasieskolan av Stellan Sjödén.
Och sen gjorde jag en kopp te till.
Och sen gick jag och handlade nytt te för det vi hade hemma var inte gott.
Och sen gjorde jag en kopp te till.
Och sen satte jag mig vid datorn för att kolla på nästa uppdrag i kultur- och idéhistorian.
Och sen fastnade jag.
Och nu sitter jag här och tänker "är det inte dags för mig att prova göra några gamla högskoleprov ändå för att se vad jag har gett mig in på?". Till och med det är tydligen mer lockande än Perceptionspsykologi idag.
Jag undrar just om jag kommer att bryta mitt nya mönster av att få mvg på allt jag gör nu på onsdag. Om jag fortsätter såhär så verkar det ju inte mycket bättre.. Kanske dags för middag?

Min bästa vän kan ni läsa om här.

När jag borstar tänderna så funderar jag oftast över ifall jag kanske borde gå till tandläkaren eftersom jag inte har varit där på ett par år.

När jag lagar mat så lagar jag antingen vegetarisk lasagne, potatis och purjolökssoppa eller pasta för det är allt jag kan utantill (förutom när jag lagar mat tillsammans med Emma för då lagar vi nästan alltid mozzarellafyllda qournfiléer med basilika och basilikasås som är vår paradrätt).

Jag är rädd för att dö.

Den värsta känslan är känslan man få när man tänker på att alla människor runt omkring en kommer att vara döda en dag och att det finns en liten, liten chans att man blir sist kvar.

Den bästa känslan är känslan man får i magen när man umgås med dom man tycker allra bäst om.

Jag är bäst på att drömma om framtiden och skjuta upp allt som borde göras i nuet.

Jag är sämst på att förverkliga de där drömmarna.

Jag lyssnar på Lily Allen just nu.

Jag pratar alldeles för lite i vardagen för jag har oftast ingen att prata med.

Jag tycker om att läsa och att skriva och att lära mig nya saker.

Kärlek är tydligen det viktigaste i världen. (skämt skämt skämt)

I somras så tog jag inte tillvara på tiden så mycket som jag borde ha gjort med tanke på att det var mitt sista "sommarlov".

Sist jag grät var i lördags när jag var ute och promenerade och det slog mig att ”jag kommer kanske aldrig att komma härifrån”, men det gick över lite när jag påminde mig själv om att det är helt upp till mig.

När jag vill tänka så tar jag fram min blå skrivbok och antecknar lite.

När jag bakar så är det förmodligen för att jag och Emma är sugna på chokladbollar efter att vi har ätit sushi.

Just nu så borde jag antingen öva till mitt psykologiprov som jag har på onsdag eller göra klart mitt andra uppdrag i kultur- och idéhistoria, men det lär nog inte hända förrän om en timme eller två för jag är så dåligt på att komma igång.

Idag har jag ödslat lite för mycket tid på att lösa korsorden i min mammas gamla ”hemmets veckotidning” som hon inte klarade av själv.

Ikväll ska jag måla mina naglar, sy fast knapparna som min kappa har tappat och titta på ”how i met your mother” för jag är snart klar med den femte säsongen och när jag är det så kan jag äntligen börja koncentrera mig på något annat.

När jag vaknar på morgonen så vill jag helst av allt somna om igen.

Om jag var ett djur skulle jag vara en katt, för då skulle jag kunna förstå varför Harry och Sessan inte alls kommer överens och dessutom så hade jag kunnat sova hela dagarna utan att någon hade klagat.


Såhär mysigt hade jag kunnat ha det om jag hade varit en katt.  

Förra året så gick jag i trean på gymnasiet och i trean på gymnasiet så ingår det ju som ni alla vet att man ska göra ett projektarbete. Från början så planerade jag att skriva en bok, men sen så fick jag höra att hundra timmar var alldeles för lite tid för att skriva en hel bok och eftersom jag inte ville göra något halvdant så bestämde jag mig för att skriva flera små böcker istället, helt enkelt lite noveller - en novellsamling.  
Det var helt ärligt det roligaste jag någonsin har gjort i skolan, och även utanför. Till och med allra sista kvällen när jag satt hemma och skrev hela natten, drack olika sorters äcklig energidryck för att försöka hålla mig vaken, rökte alldeles för många cigaretter genom fönstret bara för att lugna ner mig, och trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hinna bli klar, så tyckte jag fortfarande att det var roligt och jag älskade det nästan varje minut.
Tyvärr så hann jag inte bli helt klar. Jag fick ihop en samling med sju noveller och åtta brev precis som planerat, men alla var inte renskrivna och de var fulla med slarvfel och stavfel och grammatikfel så när jag lämnade in den så trodde jag verkligen att jag hade misslyckats. Jag tyckte nästan att det var pinsamt att min textlärare skulle vara tvungen att läsa det och någonstans så trodde jag också att jag skulle göra henne besviken. 
Lyckligtvis så blev det inte så. Jag fick mvg och inget annat än lovord och det fick mig faktiskt att tro att kanske jag kan det här ändå. Kanske jag är lite duktig på det här med att skriva. Kanske det verkligen är min grej. Även om jag inte kunde se storheten i den där novellsamlingen, så kunde någon annan det och kanske var det bara så att jag var för hård mot mig själv? 
Så tänkte jag. Fram tills för ett tag sedan.    

I förra veckan när vi var i Österrike så hade jag min mac med mig och hela den här novellsamlingen ligger på den. Emma har tjatat ända sedan jag skrev den om att få läsa något ur den, så en kväll när vi skulle gå och lägga oss så gav jag med mig. Hon fick läsa en, eller snarare höra en. Jag läste högt för henne, för det kändes bättre så. Även om det också kändes lite töntigt att sitta och läsa högt vad jag själv hade skrivit så kändes som att det skulle vara lättare att tolka hennes reaktioner på det viset och det var det viktigaste för mig. Jag ville veta vad hon tyckte, om den var bra eller dålig och om jag var bra eller dålig. 
I alla fall, jag valde en av de kortare novellerna som är max fem sidor lång och som handlar om en tjej i en park och en kille som iakttar henne, ungefär, och så började jag läsa. Då och då så hindrade jag mig i läsningen, bland annat för att jag var nervös eftersom det var så läskigt, och bland annat för att rätta något slarvfel här eller förklara de dåliga meningsformuleringarna där, vilket Emma till en början opponerade sig mot, men så småningom verkade strunta i.
När jag hade läst färdigt och gjorde mig redo för att höra hennes feedback så insåg jag att hon sov.
Hon sov.
Hon somnade under tiden jag läste upp vad jag hade skrivit för henne. Något som hon tjatat efter i flera månader somnade hon ifrån. Min novell är med andra ord så tråkig att den går att använda som sömnmedel.

Det är lite svårt att förklara hur jag kände när jag upptäckte det, men efter ett par minuter så stängde jag av datan och så somnade jag också, fast med lite krossade drömmar.
Uppenbarligen så är den där novellsamlingen inte så bra som jag fick gå runt och tro ett tag.

Nu när jag har lagt ner den där fåniga listan och ska lyckas komma på egna ämnen och teman till mina blogginlägg så tänka jag lägga till lite kategorier här i bloggen.
Jag tycker att det är roligt med olika kategorier för ibland räcker det med att kika på dom när man hamnar på en ny blogg och sen kan man direkt förstå lite av vad bloggen handlar om och om den kan komma att falla en i smaken eller inte. De är vägledande liksom och det gillar jag.  

Så det här har jag alltså bestämt mig för att min blogg ska handla om:

Om mig. 
Om böcker. 
Om att skriva. 
Om musik.
Om mina drömmar. 

Visst verkar det vara en otroligt lockande blogg om man bara går in och tittar på kategorierna? Om mig och mina största intressen och mina drömmar. Det tycker jag är en bra blandning. Mig, mig, mig. 
Jag skulle vilja lägga till en "om resor" också, men den skulle förmodligen bara gapa så himla tom och sticka mig i ögonen på ett elakt vis så jag skippar det för tillfället. I alla fall tills jag har skaffat mig ett välbetalt jobb och kan åka på spontana weekendresor till olika spännande destinationer var och varannan vecka, vilket inte lär hända inom en alltför nära stundande framtid.

Nu har jag en ny frisyr!
Det är första steget i förändringen till ett lite bättre jag som förhoppningsvis ska kunna platsa i Paris om ett halvår. Det blev ingen drastiskt förändring eller så, men det är rätt så mycket ljusare, nästan en lite aprikosaktig färg i längderna (jag vet, det är jag med dom fräcka och unika hårfärgerna) och nära på en decimeter kortare. Dessutom så är det rätt så långt ifrån en page, men ändå så nära som jag någonsin har kommit en och så nära som jag någonsin har kommit en riktigt frisyr, så jag är nöjd! 

Lite som såhär ser det ut genom min cam:  



Fint va? Jag är i alla fall glad som synes.

Idag ska jag göra något väldigt spännande som jag har längtat efter väldigt länge.
Så att ni vet.


För övrigt så är jag klar med den där fåniga listan nu. Så himla rolig var den inte så nu börjar jag på nytt - och förhoppningsvis med en stor förändring. Men jag vet inte. Det är inte helt säkert. Vi får se om några timmar.
Spännande va?