H A N N A H F O R E V E R

Förra året så gick jag i trean på gymnasiet och i trean på gymnasiet så ingår det ju som ni alla vet att man ska göra ett projektarbete. Från början så planerade jag att skriva en bok, men sen så fick jag höra att hundra timmar var alldeles för lite tid för att skriva en hel bok och eftersom jag inte ville göra något halvdant så bestämde jag mig för att skriva flera små böcker istället, helt enkelt lite noveller - en novellsamling.  
Det var helt ärligt det roligaste jag någonsin har gjort i skolan, och även utanför. Till och med allra sista kvällen när jag satt hemma och skrev hela natten, drack olika sorters äcklig energidryck för att försöka hålla mig vaken, rökte alldeles för många cigaretter genom fönstret bara för att lugna ner mig, och trodde helt ärligt att jag aldrig skulle hinna bli klar, så tyckte jag fortfarande att det var roligt och jag älskade det nästan varje minut.
Tyvärr så hann jag inte bli helt klar. Jag fick ihop en samling med sju noveller och åtta brev precis som planerat, men alla var inte renskrivna och de var fulla med slarvfel och stavfel och grammatikfel så när jag lämnade in den så trodde jag verkligen att jag hade misslyckats. Jag tyckte nästan att det var pinsamt att min textlärare skulle vara tvungen att läsa det och någonstans så trodde jag också att jag skulle göra henne besviken. 
Lyckligtvis så blev det inte så. Jag fick mvg och inget annat än lovord och det fick mig faktiskt att tro att kanske jag kan det här ändå. Kanske jag är lite duktig på det här med att skriva. Kanske det verkligen är min grej. Även om jag inte kunde se storheten i den där novellsamlingen, så kunde någon annan det och kanske var det bara så att jag var för hård mot mig själv? 
Så tänkte jag. Fram tills för ett tag sedan.    

I förra veckan när vi var i Österrike så hade jag min mac med mig och hela den här novellsamlingen ligger på den. Emma har tjatat ända sedan jag skrev den om att få läsa något ur den, så en kväll när vi skulle gå och lägga oss så gav jag med mig. Hon fick läsa en, eller snarare höra en. Jag läste högt för henne, för det kändes bättre så. Även om det också kändes lite töntigt att sitta och läsa högt vad jag själv hade skrivit så kändes som att det skulle vara lättare att tolka hennes reaktioner på det viset och det var det viktigaste för mig. Jag ville veta vad hon tyckte, om den var bra eller dålig och om jag var bra eller dålig. 
I alla fall, jag valde en av de kortare novellerna som är max fem sidor lång och som handlar om en tjej i en park och en kille som iakttar henne, ungefär, och så började jag läsa. Då och då så hindrade jag mig i läsningen, bland annat för att jag var nervös eftersom det var så läskigt, och bland annat för att rätta något slarvfel här eller förklara de dåliga meningsformuleringarna där, vilket Emma till en början opponerade sig mot, men så småningom verkade strunta i.
När jag hade läst färdigt och gjorde mig redo för att höra hennes feedback så insåg jag att hon sov.
Hon sov.
Hon somnade under tiden jag läste upp vad jag hade skrivit för henne. Något som hon tjatat efter i flera månader somnade hon ifrån. Min novell är med andra ord så tråkig att den går att använda som sömnmedel.

Det är lite svårt att förklara hur jag kände när jag upptäckte det, men efter ett par minuter så stängde jag av datan och så somnade jag också, fast med lite krossade drömmar.
Uppenbarligen så är den där novellsamlingen inte så bra som jag fick gå runt och tro ett tag.