H A N N A H F O R E V E R

Så ja, jag tappade ju min iphone i en kopp te för ett par veckor sedan och alla tycker såklart att det är jätteroligt. Min trettonåriga brorsdotter har frågat mig flera gånger den senaste tiden "men hur lyckas man tappa sin mobil i en kopp te?" och så skrattar alla och så måste jag förklara det igen att; "jo, man sitter med en kopp te framför sig, mobilen i andra handen och så glider mobilen ur handen. Svårare än så är det inte!" och så skrattar alla igen. Men jag förstår det, det är ju ganska roligt. Faktiskt.

Nu när jag fått en ny mobil som känns precis som den gamla utan att ha behövt betala multum för den så kan jag också skratta, nästan, men när det hände så grät jag och jäklar vad jag grät. Det har inget med själva mobilen att göra, den är inget vidare livsviktig och den är absolut inte oersättlig (uppenbarligen eftersom jag numera har ersatt den), men när jag fick världens gulligaste små kattungar så var de gulliga i varje ögonblick och då kunde man inte lämna dem ens för en liten stund för att gå och hämta den riktiga kameran och alltså fanns alla, exakt alla, de första bilderna på katterna på den där mobilen och jag har aldrig säkerhetskopierat eller fört över bilderna till datorn "för det behövs väl inte". Fatta hur sorgligt det är. I princip de enda bilderna jag har på mina kattungar från medan de fortfarande var yttepyttesmå och upp till ja, för två veckor sedan är de bilder som jag har lagt upp på min instagram. Det må vara en del, men jag kan lova att det är långt ifrån alla. Jag hade runt 1000 bilder på min mobil, häflten av dem bestod utav bilder på bebisarna. Och det är jättesorgligt att jag aldrig kan få tillbaka dom.

Men, jag får vara glad för det lilla. Jag har ju alltid i alla fall bland annat de här få bilderna att trösta mig med;

 

Så mycket kärlek jag känner när jag tittar på de här små grisarna. Nu är de till och med ännu större än på den där sista bilden så det är svårt att fatta att de en gång var så yttesmå som på den första. De får inte plats i någon äggkartong längre och knappast båda två i handfatet, även om de ibland försöker.

Nä, nu går vi vidare i livet! Det är väldigt sorgligt, men jag överlever nog ska vi se.