H A N N A H F O R E V E R

Så nu har min fina käresta lämnat mig och jag är än en gång utlämnad till ensamheten. Det var inte lika sorgligt att säga hejdå igår som det var första gången för tre veckor sedan då jag bölade som ett litet barn på perrongen i Lund, men det kommer nog aldrig att vara roligt när vi är tvungna att skiljas åt. Nu gäller det ju bara fem dagar varje vecka, vi har ju helgerna tillsammans och vi har ju tur som inte behöver ha ett "riktigt" distansförhållande där vi på riktigt bor på olika ställen, men det tär seriöst på en och är skittråkigt. Allt det här snacket om att "det kan vara bra med distans så att man får lov att sakna varandra lite", det är faktiskt bara skitsnack. Det kanske funkar om ena parten åker iväg i ett par dagar för att göra något som denne tycker är roligt, men att inte få lov att somna och vakna tillsammans varje dag när man är i ett förhållande med någon man älskar, det är aldrig bra. Mest för att det är tråkigt. Det är liksom en vanesak att ha någon att krypa nära, att ha någon att komma hem till, att ha någon som kommer hem till en, att ha någon att ropa "babe?" "ja?" "puuuuuss" till när man är i olika rum och få ett "puss" tillbaka, bara som ett töntigt tillkännagivande på att man är där, det är en vanesak och jag är så arg över att jag är tvungen att vänja mig av med det för att leva ett vardagsliv i ensamhet och tystnad och hade det varit för ett halvår sedan så hade jag förmodligen gått under totalt.

Men;

Jag har tänkt det väldigt många gånger för mig själv och sagt det gång på gång till Christian att hade det inte varit för våra små katter så vet jag faktiskt inte hur jag hade överlevt. Jag är så glad över att jag aldrig behöver vara helt ensam, att jag har någon utöver mig själv att prata med och att jag har två små mjuka, keliga gosedjur att mysa med och faktiskt har lite sällskap.

Igår fyllde de ett halvår. Ett halvår, det är typ ingenting och de har bara bott hemma hos oss i lite mer än tre månader, men de känns som en så himla självklar del av mitt liv och jag är så himla glad över att vi skaffade dom och just dom, inga andra katter. Visst, jag tänker kanske inte alltid så, inte när de välter ner och tar i sönder saker, eller när Willem kissar där han inte ska, eller när jag måste rensa ur deras äckliga toalett, eller när jag vaknar av att de ligger på mitt huvud, men i det stora hela så är de det ungefär bästa jag har och jag skulle, hur mycket jag än skämtar om att jag ska ge bort Wille i inflyttningspresent till min syster, aldrig vilja byta ut dom små liven. De känns som mina små barn och det bästa är att de aldrig kommer växa upp och börja knarka eller flytta hemifrån, de kommer alltid att vara mina hur stora de än blir.

Jag hoppas så att de kommer att leva för alltid för om de skulle försvinna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.