H A N N A H F O R E V E R

.. och jag är ute i precis lika god tid som alltid!
Hittills så har jag packat två pappkassar med böcker och nu sitter jag och lyssnar på Emma och Ricard som ligger och snarkar i soffan.
Kärt.

Min käresta har gått och blivit lite småsjuk. Lite febrig och förkyld sådär bara och jag vet att man brukar prata om att män beter sig som om jorden håller på att gå under så fort de snörlvar lite, men inte Christian! Nej, han blir nästan tvärtemot istället och vill verkligen belysa det faktum att han inte är någon gnällig liten douchebag. Igår försökte jag gulla lite extra med honom, men det tyckte han inte alls om, blev nästan sur när jag tänkte stoppa om honom och uppskattade inte riktigt min hjälp. Lite kul sådär.
Nåja, jag låter honom hållas. Vill han inte ha min ömhet så får han vara utan. Jag är ändå inte vidare förtjust i att pyssla om sjuklingar så för mig gör det inget!
Jag har bara så jäkulens tråkigt. Vi skulle egentligen vart och målat i nya lägenheten nu, för våra ikea-möbler kommer om tre timmar, men nej. Här ligger vi och latar oss.

Jag ska nog väcka honom nu. Tre timmar är ungefär så lång tid som det brukar ta för oss att komma ut ur lägenheten efter att vi har bestämt vad vi ska göra. Mm, såna är vi.

Så vart man hemma igen! Berlin var lika fint som vanligt, om inte ännu finare och det bästa var att jag fick lov att vara där med Christian (såklart). Vi har mest strosat runt rätt så planlöst och i princip råkat ramla över olika sevärdheter, druckit kaffe (jag), ätit currywurst (han) och shoppat lite, lite. Just det här planlösa promenerandet utan mål på okända gator har varit så himla skönt och jag har mått så otroligt bra de här dagarna! Dessutom så känner jag att äntligen, efter tre besök i staden, så verkar det som om jag har lyckats få någorlunda koll på hur allt hänger ihop och hur man hittar från ett ställe till ett annat utan att åka kollektivtrafik, i alla fall i öst. Känner mig lite stolt. 

Innan vi åkte iväg till Berlin så lovade jag mig själv och min dagbok att om jag överlevde att flyga så skulle jag ta tag i mitt liv, en gång för alla. Ordningsamhet, eftertänksamhet, omtänksamhet, skulle bli några av mina nya ledord. Nu när jag ska bli sambo och få en riktig egen lägenhet så är det dags att bli vuxen och vuxna människor är bland mycket annat ordningsamma, eftertänksamma och omtänksamma, resonerade jag och eftersom att jag överlevde så har jag väl inget annat val än att hedra mitt löfte från och med imorgon. 
Inte idag nä, för idag har jag nämligen gett mig själv en liten tidsfrist. Jag ligger i sängen och låtsas att jag har jetlag och saknar Christian som har varit så nära konstant de senaste dagarna och som nu känns så långt borta trots att han bara är på jobbet några mil bort. Det är jobbigt att ta tag i livet när man känner sig ensam så inte idag.

Men efter ett litet uppskov så tänkte jag alltså sätta igång imorgon. Vad jag ska göra får vi se. Det har jag inte riktigt kommit fram till ännu.


En spegelbild i hissen på hotellet. Jag har mest tagit ungefär hundra bilder på Christian som jag nu funderar på att tapetsera över den fläckiga, nymålade väggen i vårt nya sovrum med.
Det hade vart något det!

Så då. Nu åker jag snart iväg till Berlin för att fira alla hjärtans dag och mitt speciella hjärtas födelsedag och det faktum att vi har känt varandra i åtta månader. Tre riktiga firardagar blir det!
Förhoppningsvis så överlever jag flygresan både dit och tillbaka, om inte så hoppas jag verkligen att min familj och mina finaste vänner vet hur mycket jag älskar dom alla.



(dåligt försök till en vinkbild)


Auf wiedersehen!

(hoppas jag)

.. det här med den där existentiella ångesten som alltid dyker upp när allt i livet flyter på precis som det ska och man för en gångs skull borde få lov att vara väldigt nöjd med tillvaron och känna sig lugn inför framtiden - waddap med det? Helt ärligt?

Känns så himla ovärt.