Inget annat.
Åh, jag var med om en så fin sak på biblioteket idag! Eller, jag var inte riktigt med om det, men jag blev vittne till det i alla fall och nu vill jag berätta om det.
Det började med att en äldre dam gick fram till en bibliotikare och frågade efter en speciell bok som hon inte riktigt kom på vad den hette. När de väl hittade den så frågade hon om hon fick lämna tillbaka den på bokbussen för hon bodde ju i ättekulla och nämen, det hade ju bibliotikaren också gjort! Och var vad det du bodde sa du? Ja, där hade hennes syster bott och en bit bort hade hon själv bott och det var så fint på ättekulla. Och det tyckte ju damen också såklart och hon var så nöjd så och ja, det hade bibliotikaren också varit, men hon hade blivit tvungen att flytta därifrån, varför vet jag inte riktigt, men så kom de in på varandras familjer och vad de hette i efternamn och då visade det sig att bibliotikaren hade gått i samma skola som den äldre damens barn och slutligen så kom de fram till att de var så, så nära att känna varandra även om deras vardera namn inte sa den andra någonting alls.
Hur häftigt är inte det om man tänker på det!?
Nåja, det var inte det finaste. Det finaste var inte heller att bibliotikaren sa "Tänk att allt började med den här boken!". Nä, det finaste var att damen avslutade samtalet med att säga "Ja, men det är ju så trevligt när man väl börjar prata med folk". Ja, det är det ju faktiskt. Det är lite synd att man inte gör det oftare.
Det var allt.
