H A N N A H F O R E V E R

Ett ämne avklarat, bara sex kvar.

Det känns lite såhär:


"jahapp" skulle jag döpa den här bilden till ifall den förtjänade ett namn.

Idag fick jag min tigerfadder-tiger på posten och den är så himla söt. Titta:


Jag tror banne mig att jag ska börja spara på WWF-djur.

Åh, så ni undrar över den där personen bredvid tigern? Hon den där med glasartad blick där man kan skymta paniken?
Äh, det är bara jag på avgrundens rand. Halvvägs till ett nervöst sammanbrott. Utstressad. Ja, ni fattar. Det är en helvetesvecka kvar av skolan och jag håller på att sumpa mina betyg. Den känslan är det som ofrivilligt förmedlas.

Men söt tiger va?

Åh, jag var med om en så fin sak på biblioteket idag! Eller, jag var inte riktigt med om det, men jag blev vittne till det i alla fall och nu vill jag berätta om det.
Det började med att en äldre dam gick fram till en bibliotikare och frågade efter en speciell bok som hon inte riktigt kom på vad den hette. När de väl hittade den så frågade hon om hon fick lämna tillbaka den på bokbussen för hon bodde ju i ättekulla och nämen, det hade ju bibliotikaren också gjort! Och var vad det du bodde sa du? Ja, där hade hennes syster bott och en bit bort hade hon själv bott och det var så fint på ättekulla. Och det tyckte ju damen också såklart och hon var så nöjd så och ja, det hade bibliotikaren också varit, men hon hade blivit tvungen att flytta därifrån, varför vet jag inte riktigt, men så kom de in på varandras familjer och vad de hette i efternamn och då visade det sig att bibliotikaren hade gått i samma skola som den äldre damens barn och slutligen så kom de fram till att de var så, så nära att känna varandra även om deras vardera namn inte sa den andra någonting alls.
Hur häftigt är inte det om man tänker på det!?  
Nåja, det var inte det finaste. Det finaste var inte heller att bibliotikaren sa "Tänk att allt började med den här boken!". Nä, det finaste var att damen avslutade samtalet med att säga "Ja, men det är ju så trevligt när man väl börjar prata med folk". Ja, det är det ju faktiskt. Det är lite synd att man inte gör det oftare.

Det var allt.

Ett. Jag älskar att ha en vän som svarar "Nääää :-( ska du till frankrike?:-(" när jag frågar "Tror du att du skulle kunna vara utan mig sex veckor i sommar? :)". Emma Balle är såklart den skyldiga. Det värmer i hjärtat. 

Två. I torsdags så blev min finaste Ida hela 21 år gammal och utöver en biljett till Emmabodafestivalen så fick hon min novellsamling som hon har tjatat om ett längre tag. Om jag hade varit Jack Berger och vi hade dejtat så är det nu jag hade sagt "Sorry, we have to break up, I can't date a slow reader" ungefär, för hon har inte nämnt något än. Jag blir orolig att hon inte gillar den och inte vet riktigt hur hon ska snacka sig ur det. Vi får se.  


Tre. Appropå den första punkten; om jag inte har fått ett jobb inom två veckor så funderar jag på att boka en språkresa på sex veckor i London över sommaren. Helt ensam. Utan jobb så är det förmodligen det vettigaste jag kan tänka mig och dessutom så är det inte bara en bra investering inför framtiden utan också ett bra litet test för att se om jag klarar av att överleva i storstaden på egen hand. Gör jag inte det så kan jag ju kasta mina London-drömmar ut genom fönstret redan nu.  
Det kommer att vara ensamt och läskigt, men det kommer också att vara lärorikt, kul och bra för mig, så som Emma sa: födelarna överväger nackdelarna. 
Men, än har jag inte flytt landet så ta inte ut hoppet i förskott. Ni vet ju hur jag är med sånt därnt. Snackar mycket, gör mindre.