Nybliven tigerfadder.
Idag beslutade jag mig för att bli tigerfadder.
Det innebär lite kort att man skänker hundra kronor i månaden till WWFs arbete för att skydda tigern och andra utrotningshotade djur, får tigerrapporten med information om hur deras arbete för tigrarnas fortlevnad i Indien, Kambodja, Ryssland och Indonesien går och får ett mjukdjur i form av en tiger. Det där med mjukdjuret är jag också lite fundersam över må jag säga, men nu får man det och då ska man inte tacka nej även om de där pengarna kanske borde ha gått till något annat.
Nu är det ju så att jag har en inkomst på ungefär 3200 kronor i månaden varav 2300 försvinner om två månader i och med att mitt studiemedel upphör under sommaren och jag tycker mig egentligen inte ha råd till att lägga ens hundra kronor i månaden, men jag ser det faktum att jag får ungefär lika många pengar i månaden som det finns vilda tigrar kvar i världen som ett tecken på att det är dags för mig att göra något, även om det bara är något pyttelitet.
Dessutom så är jag trött på att få ont i magen varje gång jag ser en banner med uppmaningen om att de snart dör ut. Jag får så himla dåligt samvete så fort jag tänker på att jag inte bidrar med mer än 50 öre varje gång jag drar mitt kontokort och jag tycker att det är riktigt töntigt för det känns som att inte bidra alls.
Jag fattar också att mitt bidrag som tigerfadder inte kommer att innebära "en betydelsefull insats för framtiden" som WWF hävdar på sin hemsida, men fram tills dess att jag får ett fast jobb som ger mig en möjlighet till att bli djungelfadder, isbjörnsfadder, pandafadder, späckhuggarfadder, orangutangfadder och östersjöfadder också, så får det helt enkelt duga och det är faktiskt bättre än inget.
Mitt samvete känns faktiskt aningen lättare så jag kanske till och med kommer att kunna sova inatt.
Jag och min egna lilla tiger:
