Oklart vad meningen med det här blogginlägget är.
Jag är sämst på det här med att blogga. Jag önskar att jag vore en sån person som dagligen fyllde min blogg med finurliga funderingar, kloka uttalande och ljuvligt vackra bilder som jag kunde gå tillbaka till om ett par år, läsa och titta på och tänka "åh, så fint jag hade det" och "åh, så klok jag var", men jag antar att man måste ha en fin tillvaro och kloka tankar för att kunna göra det och det är där allt spricker för det har ju inte jag.
Det är inget egentligt fel på min tillvaro om man bryter ner den i små delar. Jag har världens bästa sambo, mina andra relationer fungerar bra, jag bor i en lägenhet som jag blir mer och mer kär i för varje dag som går, i centrala Malmö, precis som jag alltid har drömt om och om jag bara skärper till mig en aning så skulle jag nog kunna klara av mina studier också. Dessutom är det snart sommar och om exakt två veckor åker jag till Paris med min stora kärlek för att shoppa, dricka vin och försöka prata franska. Jättefint! Allt är frid och fröjd och härligt och underbart! Eller? Jo, det är det.
Det enda riktiga, egentliga, dumstora problemet är att den här tillvaron är ytterst temporär. Från och med den förste juni ungefär, när vi har vårt sista uppsatsseminarium i skolan och terminen tar slut så är jag mer arbetslös än student och helt utan någon sysselsättning eller inkomst. Dessutom så kommer min pojkvän att lämna mig till hösten om han kommer in på den utbildningen som han helst vill gå och om jag kommer in på någon av de utbildningarna som jag helst vill gå så kommer jag vara tvungen att flytta till antingen Stockholm, Uppsala, Göteborg eller Växjö och vem ska då vara kvar och passa vår finfina lägenhet som jag aldrig vill göra mig av med och vårda mina livsviktiga vänskapsrelationer? Nä, just det.
Det är väldigt svårt att njuta av tillvaron, komma på finurliga funderingar, göra klocka uttalande och tycka att livet är härligt när man (jag) vet att det bara är temporärt och att det snart kommer förvandlas till något okänt, skrämmande och ensamt som man (jag) verkligen inte vill vara med om.
Nä, större delen av min tillvaro går åt till att noja. Noja, noja, noja. Det här med att leva i nuet och njuta, det är inte riktigt min grej. Tydligen. Uh.
Åh, Gud. Nu ska jag göra mig i ordning för att åka till Idas stall och hälsa på hennes älg-häst. Det behövs lite hästlukt en dag som denna.
Det är inget egentligt fel på min tillvaro om man bryter ner den i små delar. Jag har världens bästa sambo, mina andra relationer fungerar bra, jag bor i en lägenhet som jag blir mer och mer kär i för varje dag som går, i centrala Malmö, precis som jag alltid har drömt om och om jag bara skärper till mig en aning så skulle jag nog kunna klara av mina studier också. Dessutom är det snart sommar och om exakt två veckor åker jag till Paris med min stora kärlek för att shoppa, dricka vin och försöka prata franska. Jättefint! Allt är frid och fröjd och härligt och underbart! Eller? Jo, det är det.
Det enda riktiga, egentliga, dumstora problemet är att den här tillvaron är ytterst temporär. Från och med den förste juni ungefär, när vi har vårt sista uppsatsseminarium i skolan och terminen tar slut så är jag mer arbetslös än student och helt utan någon sysselsättning eller inkomst. Dessutom så kommer min pojkvän att lämna mig till hösten om han kommer in på den utbildningen som han helst vill gå och om jag kommer in på någon av de utbildningarna som jag helst vill gå så kommer jag vara tvungen att flytta till antingen Stockholm, Uppsala, Göteborg eller Växjö och vem ska då vara kvar och passa vår finfina lägenhet som jag aldrig vill göra mig av med och vårda mina livsviktiga vänskapsrelationer? Nä, just det.
Det är väldigt svårt att njuta av tillvaron, komma på finurliga funderingar, göra klocka uttalande och tycka att livet är härligt när man (jag) vet att det bara är temporärt och att det snart kommer förvandlas till något okänt, skrämmande och ensamt som man (jag) verkligen inte vill vara med om.
Nä, större delen av min tillvaro går åt till att noja. Noja, noja, noja. Det här med att leva i nuet och njuta, det är inte riktigt min grej. Tydligen. Uh.
Åh, Gud. Nu ska jag göra mig i ordning för att åka till Idas stall och hälsa på hennes älg-häst. Det behövs lite hästlukt en dag som denna.
